Skivrecensioner, DI Weekend

Elbow
Titel: The seldom seen kid
Skivbolag: Polydor/Universal
Betyg: 4

Rachel Unthank & The Winterset
Titel: The bairns
Skivbolag: Rough Trade/Border
Betyg: 4

Det måste upprepas tills det sker någon förändring: engelska musikpriset Mercury Prize har all den relevans som svenska Grammisgalan inte har. Årets vinnare av Mercury Prize 20 000 exemplar dagarna efter att vinsten tillkännagavs. Jämför med Tomas Tranströmers ”Sorgegondolen” som sålde 30 000 exemplar efter att den fick Augustpriset.

Precis som Augustgalan vilar Mercury-prisets status och därmed trovärdighet på att det är en oberoende jury, inte branschen eller ”svenska folket”, som utser priset. Det handlar inte om elitism. Det handlar om att priset ska delas ut av människor som lyssnat på 300 skivor om året, inte tre skivor om året.

De två skivor som var kvar till sista gallringen i årets Mercury Prize har också mer gemensamt med Tomas Tranströmer än med Liza Marklund. De fyra engelska kvinnor som utgör Rachel Unthank & The Winterset mejslar fram folkballader som för tankarna till gamla engelska TV-serier som ”Hem till gården” och ”I vår herres hage”.

Låtar har titlar som ”My lad’s a cunny lad”. Rachel Unthank sjunger på bred och närmast antik geordie-accent. Det låter som hon precis hängt av sig rocken efter att ha deltagit i andra Jakobitupproret 1745. Slutar man ögonen kan man se sockor upphängda på tork framför en AGA-spis, medan en tekittel visslar i bakgrunden.

Manchester-bandet Elbow, som till slut vann årets Mercury-pris, får en att önska att det fanns en genre som hette Big Music. Elbow använder alla färger som finns på paletten för att förverkliga sin idé om en musikalisk solnedgång. Solen lyser gul på taken, endast Sting är vaken. Jag själv avfärdade gruppens skiva som hopplöst bombastisk när den släpptes, men tack vare Mercury Prize lyssnade jag igen – och igen och igen – och kan nu inte sluta spela skivan. Elbow dyrkar upp det rockjournalistiska skåpet där adjektiv som ”magiskt” och ”episkt” effektförvarats och släpper ut dem på grönbete igen.

Jan Gradvall

Arthur Russell
Titel: Love is overtaking me
Skivbolag: Rough Trade/Border
Betyg: 3

Om jag vid pistolhot måste lista mina 10 favoritalbum lämnar jag en lista på 200 album som får läsas upp postumt. Men ett av dessa skulle definitivt vara Arthur Russells ”World of echo”, ett album som understryker att man inte kan använda samtida måttstockar som försäljningssiffror för att bedöma musik. ’

När albumet släpptes 1986 var det få som förstod eller ens hörde musiken. Två decennier senare hörs Arthur Russells idéer överallt i samtida musik. När Jens Lekman i augusti i fjol fick vara curator för en Arthur Russell-kväll på Kulturhusets tak så slutade det snopet med att Jens Lekman själv blev febersjuk och inte kunde komma. Men hyllningen genomfördes och att höra Arthur Russells musik eka mellan Hötorgsskraporna blev en av mina stora musikupplevelser.

Musiken på ”World of echo” låter som någon gjort dubversioner och discomixar av Pablo Casals inspelningar av Bachs cellosviter. Det här albumet är något helt annat. Efter Arthur Russells död i aids 1992 har hans vänner gått igenom hans digra musikarkiv och hittat dessa inspelningar som visar Arthur Russells okända sida som countryinspirerad singer-songwriter. Det är musik tecknad med blyerts. Och det är så vackert.

Jan Gradvall

Parker Lewis
Titel: Parker Lewis
Skivbolag. Madforit.se
Betyg: 4

Det är påfallande ofta tillfälliga turister som bäst lyckas fånga en stads magi. Svenske Parker Lewis debutalbum innehåller de mest smittade kärleksförklaringarna till New York jag hört sedan Prefab Sprouts ”Hey Manhattan” och Orups ”My earth angel”. Det är pop som storögt tittar upp mot skyskraporna och betraktar Manhattans trottoarer som helig mark.

Särskilt inledningen på skivan, där Parker Lewis återanvänder stråkslingan från Springsteens ”Thunder road”, är fångar essensen av vad überromantisk pop handlar om. Det finns många svenska artister som just verkar i den genre man kan kalla jenslekmanesque; raka popmelodier med dagsboksliknande, närmast naivistiska texter. Men det är väldigt sällan man hör skivor som är så här välarrangerade.

Jan Gradvall

+

Veckans val

Robert Wyatt, ”Sea song”
En hjärtekrossande låt som påminner om hur bräckligt livet kan vara. Från just återutgivna mästerverket ”Rock bottom” från 1974. Rachel Unthank gör även ”Sea song” på sitt ovan recenserade album.

Frankie Lymon & The Teenagers, ”I’m not a juvenile delinquent”
Om man verkligen vill gå på djupet med sin Glasvegas-besatthet är det här man ska göra gräva. Missa inte heller balladen ”I’m not a know it all”.

Kanye West, ”Love lockdown” + Per Gessle, ”Silly really”
Popmusiken finns i en dammig kartong med en ouppbackad synthesizer från åttiotalet. Per Gessle och Kanye West är inne på samma spår. Och låtarna lyfter ännu mer spelade efter varandra.

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.