Varför LP-påsen aldrig kunnat ersättas
När man tar del av utställningen med LP-påsar på Pet Sounds slås man av att skiftet från LP-skivor till CD-skivor fick mycket mer omfattande konsekvenser än vad någon på den tiden insåg. Man förlorade hela effekten av LP-påsarna som en vandrade PR-kampanj. Krönika i DI Weekend, 24/10 2008.
Weekend 24/10
Krönika
Jan Gradvall
Som medlem av Spinnjuryn har jag just gått igenom de svenska PR-byråernas mest effektiva och kreativa kampanjer under det gångna året. När man på detta vis detaljanalyserar hur PR och reklam fungerar märker man den mest effektiva sorten är den där avsändaren får mottagaren att frivilligt sprida vidare budskapet. Eller till och med frivilligt bära budskapet.
Ett sällsynt effektivt på detta är föremålet för den utställning som i dag invigs på skivaffären Pet Sounds i Stockholm. Vem hittade på konceptet LP-påsen? Ingen minns tyvärr, men den som gjorde det borde fått alla internationella PR-priser som finns.
I Spinntävlingen finns olika kategorier som integrerad kampanj, word of mouth, konsument och business to business. LP-påsen kunde ha varit en vinnare i alla fyra. För alla vi som nästan dagligen bar runt på LP-påsar gjorde på samma gång PR för både skivaffären, skivindustrin och, inte minst, oss själva.
LP-påsen var en accessoar som sade något om dig person. Därmed fungerade den även som både personlig varumärkesbyggare och ett vandrade socialt närverk. Ett analogt Facebook om man så vill. Frågan ”Vad har du köpt?” betydde egentligen ”Vem är du?”
Utställningen på skivaffären Pet Sounds har namnet ”På varsin sida om disken: Påsar från skivaffärer i Stockholm 1975-1985”. Curatorer för utställningen är Stefan Jacobson på Pet Sounds, som i 34 år stått bakom disken på olika skivaffärer, och Robert Jonsson, musikredaktör på P4, som hela sitt liv stått framför disken som konsument.
De flesta av påsarna på utställningen kommer från Robert Jonssons egen privata samling. Och det är egentligen det märkvärdigaste av allt: att några av oss blev så fästa vid dessa sladdriga plastpåsar att vi vårdade dem lika ömt som de vore väskor.
Jag har själv några plastpåsar från skivaffärer sparade i någon låda i källaren. Om någon väcker mig mitt i natten kan jag, fritt ur minnet, återutge mönstret och färgerna på påsarna från skivaffärerna Speldosan och Skiv City i Linköping.
”Jag samlade fram till 1988”, säger Robert Jonsson.”Sen tog CD:n död på samlandet. Då stoppade man plattorna i kavajfickan i stället.”
När man tar del av utställningen på Pet Sounds slås man av att skiftet från LP-skivor till CD-skivor fick mycket mer omfattande konsekvenser än vad någon på den tiden insåg. När skivindustrin växlade från LP till CD förminskade man inte bara omslagen som konstart. Man förlorade även hela effekten av LP-påsarna som en vandrade PR-kampanj.
Ingen gick omkring och dinglade med CD-påsar på samma sätt. Man stoppade CD-skivorna i väskan eller just i kavajfickan. I samma stund förändrades även stadsbilden – och därmed bilden av skivindustrin. Från att ha befunnit sig i centrum av människors liv blev musik något mer perifert och mindre iögonfallande.
En utveckling som nu nått sin kulmen med de för ögat helt osynliga mp3-filerna.
När man ser de gamla LP-påsarna på Pet Sounds, dessa djupt mänskliga artefakter från förr, vill man göra som Charlton Heston i ”Apornas planet”, när han i slutscenen inser sina medmänniskors fatala misstag och faller ned på knä och säger: ”You maniacs! You blew it. Aw, damn you!”
(slut)