Med Bowie och Iggy i Berlin
För 32 år sedan gjorde David Bowie en Horace Engdahl. David Bowie, som då var 29 år, förkunnade att den anglosaxiska rockkulturen hade blivit trångsynt och isolerad. Och därefter tog världens största popstjärna sitt pick och pack och flyttade in i en anonym hyresvåning i Berlin. Från Dagens Nyheter, 18/10 2008.
Text: Jan Gradvall
För 32 år sedan gjorde David Bowie en Horace Engdahl. David Bowie, som då var 29 år, förkunnade att den anglosaxiska rockkulturen hade blivit trångsynt och isolerad.
Inför gapande amerikanska journalister citerade han sedan Günter Grass. ”Jag är av samma uppfattning som Günter Grass att Berlin befinner sig i centrum av allting som händer och kommer att hända i Europa de närmaste åren.”
Uttalandet blev inte mindre kontroversiellt av att han vid det tillfället bodde i USA, där han just haft sin karriärs största hitlåtar med ”Fame” och ”Golden years”.
Och därefter tog världens största popstjärna sitt pick och pack och flyttade in i en anonym hyresvåning på Hauptstrasse 155 i Berlin.
Med sig hade Bowie sin då 5-årige son, som började på engelsk skola i Berlin, Coco Schwab, som än i dag är hans personliga assistent, och en viss Iggy Pop.
Redan på albumet ”Station to station” hade David Bowie gett en föraning om sin kursändring genom att på titelspåret sjunga: ”The european canon is here”.
Under en kreativ förlösning i Berlin, som saknar motstycke i rockhistorien, släppte David Bowie och Iggy Pop fyra klassiska album under ett och samma år: ”Low”, ”The idiot”, ”Lust for life” och ”Heroes”, samtliga utgivna 1977.
Alla fyra dessa album dyker regelbundet på listor över tidernas bästa album. Och musiken låter – fortfarande – före sin tid.
Den engelske författaren Thomas Jerome Seabrook har nu med boken ”Bowie in Berlin” (Jawbone) gjort det hittills mest ambitiösa försöket hittills att dokumentera denna period.
Thomas Jerome Seabrooks bok är föredömlig när det gäller musikhistoriska fakta men sämre på att levandegöra miljöerna i Berlin.
Men det är enkelt att själv åtgärda. Efter att ha köpt en billig flygbiljett använder jag under tre dagar ”Bowie in Berlin” som min guidebok genom staden.
Hauptstrasse 155 ligger i Schöneberg, en ganska anonym stadsdel i Berlin, rätt långt från händelsernas centrum. Att Bowie valde att bo just i Schöneberg kan möjligen ha att göra att hans amerikanske vän, Christopher Isherwood, på 1930-talet hade bott i närheten. Det var Christopher Isherwoods roman ”Goodbye to Berlin”, utgiven 1939, som användes som förlaga till musikalen och filmen ”Cabaret”.
I bottenvåningen på sekelskifteshuset på Hauptstrasse 155 ligger idag en tatuerarsalong, några trappor upp en tandläkare. Bland de boende i huset listas en Schneider. Tänk om låten ”V-2 Schneider” på ”Heroes” inte alls handlar om Florian Schneider i Kraftwerk utan om en av Bowies grannar?
Det är sådana frågor man kan diskutera över en öl på Neues Ufer, en gaybar två dörrar längre ner på gatan som fortfarande är relativt intakt sedan de dagar David Bowie och Iggy Pop höll på stället.
I boken ”Bowie in Berlin” berättar Thomas Jerome Seabrook att det oftast var Iggy Pop, igenkänd av få på den tiden, som först fick gå runt och scouta lämpliga barer för att kunna avgöra var de kunde dricka i fred.
I övrigt tillbringade David Bowie och Iggy Pop hösten 1976 med att på gallerier eller att promenera eller cykla runt i Berlin.
Om man med cykel eller buss tar sig ytterligare en halvtimme sydväst i Berlin kommer man till ett exklusivt, modernistiskt villaområde som i dag är hemvist för Berlins politiska och ekonomiska elit.
Mitt i en denna idyll, bland nykrattade högar med gula höstlöv, ligger Brücke Museum, som var David Bowies och Iggy Pops favoritmuseum i Berlin. Och det var här de slutligen anslöt till en europeisk kanon.
Brücke var namnet på en samling expressionister. Gruppen grundades 1905 i Dresden men flyttade till Berlin där konstnärerna gjorde sina mest kända verk.
När jag säger till museiintendenten att jag letar efter Erich Heckels målning ”Roquairol” skakar han dock på huvudet. Just den visar sig vara tillfälligt utlånad till en utställning i Moskva.
Däremot pågår det fram till 23 november en utställning av Ernst Ludwig Kirchner som Erich Heckel porträtterar på ”Roquairol”. Exakt hur mycket Iggy Pop och David Bowie inspirerades av Brücke-expressionisterna framgår när man tittar på skivomslagen till ”The idiot” och ”Heroes”.
På omslaget ”The Idiot” poserar Iggy Pop exakt som Kirchner gjorde på Heckels målning ”Roquairol”. Från började hade de till och med köpt loss rättigheterna till målningen till LP-omslaget, men beslutade sig i sista stund för att satsa på ett svartvitt fotografi i stället.
Även omslaget till David Bowies album ”Heroes” är en hommage till ett av Heckels porträtt av Kirchner, förmodligen dock en av de svartvita träsnittsvarianter som finns av ”Roquairol”.
På Brücke Museum hänger även Otto Muellers målning av ett kyssande par framför en mur. Den kärlekhistorien blev grundsinspirationen till titelspåret på ”Heroes”. Bowie flyttade kyssen från 1916 till skuggan av Berlin-muren.
David Bowie har sagt i en intervju: ”Ända sedan tonåringen har jag varit besatt av de ångestridna, känsloutlevande expresssionisterna och det Berlin som var deras själsliga hem.”
David Bowie målade även själv i Berlin. I våningen på Hauptstrasse 155 hängde en gigantisk målning han gjort av japanske författaren Mishima i expressionistisk stil.
Även skivorna som David Bowie och Iggy Pop gjorde i Berlin var gjorda i samma stil som målningarna på Brücke Museum. Kompmusikerna på ”The idiot” och ”Low” trodde de medverkande på demoinspelningar. Men Bowie var ute efter musikernas obearbetade känslor och använde ofta de första tagningarna.
Efter att David Bowie såg hur Iggy Pop skrev texterna till ”The idiot” i själva studion – så sent som möjligt innan deadline – började han göra samma sak på ”Heroes”. I en intervju 1976 sade Bowie: ”Berlin has the strange ability to make you write only the important things – anything else you don’t mention”.
I en annan intervju sade Bowie: ”Berlin är en så dubbeltydig stad där det är svårt att skilja mellan spöken och de levande.”
Detta uttalande blir ännu mer begripligt när man kliver i studion Hansa Ton, belägen 150 meter från Berlin-muren, där merparten av Berlin-albumen spelades in. Inom fem minuters promenad ligger både platsen för Hitlers bunker och det gamla SS-ministeriet.
Det stora rummet i Hansa Ton, som producenten Tony Visconi utnyttjade för att skapa b.la Bowies oöverträffade sånglägg på ”Heroes” och det stora trumljudet på ”Lust for life”, är en gammal balsal från Weimar-eran, i dag nyrestaurerad och K-märkt, som SS lär ha använt för soaréer.
Det var förmodligen detta som inspirerade Iggy Pop att genomföra ”Lust for life”-turnén iklädd en nazihjälm.
Men vad David Bowie och Iggy Pop i första hand använde Berlin till var en frizon där de kunde starta om sina liv och börja om som konstnärer.
Det har skrivits mycket om att duon flydde till Berlin från Los Angeles för att bli kvitt sina drogberoenden. Boken av Thomas Jerome Seabrook tonar den aspekten och lyfter i stället fram att det snarast var ett konstnärligt beslut.
Iggy Pop beskrivs vid ett tillfälle av David Bowie i boken som ”en blyg, nördig bokmal som råkade ha drogproblem”. Jag har själv intervjuat både Iggy Pop, David Bowie och Brian Eno, den tredje huvudrollsinnehavaren under Berlin-perioden.
Att Bowie och Eno skulle sitta och referera till annan konst var kanske ingen överraskning. Men Iggy Pop pratade om sina dåvarande favoritförfattare VS Naipaul och Kenzaburo Oe – detta flera år innan någon av dem fått Nobelpriset.
Att använda Berlin som en frizon är också lika möjligt i dag som det var för 32 år sedan.
Berlin känns som den enda storstad i västvärlden där konsumism inte blivit en religion. Det går att bo billigt, tusentals lägenheter gapar tomma, de flesta kavajer ser 15 år gamla ut.
När man med ”Low” i hörlurarna vandrar genom stadens minst glamorösa områden som nedre delen av Kreuzberg eller Neukölln (som Bowie lyckades stava fel till på ”Heroes”) vill man även gärna tro att det i någon lägenhet någonstans återigen skapas något som befinner sig bortom alla trender.
Något som pånyttföder rockmusiken genom att återknyta till en europeisk kanon.
(slut)
FAKTARUTA:
Fyra klassiska album
David Bowie, ”Low”, utgivet 14 januari 1977)
Singer-songwritern David Bowie chockade omvärlden genom att 1977 släppa ett album med så lite sång att de sammanlagda texterna till hela albumet ryms på baksidan av ett vykort. Sången på singeln ”Sound and vision” börjar först efter 1.14 minuter.
”Always crashing in the same car” handlar delvis om ett självmordsförsök i garaget på ett Berlinhotell. Producenten Tony Visconti skapade tidernas mest imiterade trumljud genom en fördröjningseffekt som ”fucks with the fabrics of time”.
Musiken till största inspelad i Château d’Hérouville i Frankrike, men albumet slutfördes i Hansa Ton-studion i Berlin. ”Weeping wall” skrevs och spelades med utsikt över Berlinmuren. ”Subterraneans” handlar om människor som fastnade i Östberlin när staden delades.
Iggy Pop, ”The idiot”, utgivet 18 mars 1977)
Egentligen det första av de fyra album som David Bowie och Iggy Pop spelade in tillsammans. Bowie skrev musiken, Iggy Pop texterna. Men albumet lades på is i ett halvår eftersom David Bowie ville att hans eget album ”Low” skulle ges ut först.
Gruppen Warzaw, senare Joy Division, bildades månaderna mellan ”Low” och ”The idiot”. På ”Low” hittade de sitt gruppnamn genom låten ”Warzawa”, på ”The idiot” de sitt sound på låten ”Mass production”. ”The idiot” var den sista LP Ian Curtis spelade när han tre år senare begick självmord.
David Bowie instruerade Iggy Pop att sjunga som Mae West på ”China girl”. Låten ”Funtime” gav namn åt Sveriges bästa punkfanzine. ”Mass production” gav namnet åt Sundsvallsbolaget Massproduktion som upptäckte Brända Barn.
Albumet spelades in i Château d’Hérouville i Frankrike, men mixades i Berlin där även omslagsbilden togs.
Iggy Pop, ”Lust for life”, utgivet 9 september 1977
Musiken till det episka titelspåret, senare använt i b.la filmen ”Trainspotting”, skrevs av David Bowie på ukulele. Bowie snodde riffet från signaturen till ett TV-program från västtysk armé-TV.
Låten ”The Passenger” spelades live av hundratals punkband de närmaste åren, inte minst svenska. Texten handlar om hur Iggy Pop åker runt på S-Bahn, den ringlinje ovan jord som fortfarande är det snabbaste sättet att ta sig runt Berlin.
Avslutningslåten ”Fall in love with you” tar sin början i ”an old saloon” i Berlin och avslutas med raden: ”When you’re tumbling down/ You just look better”.
David Bowie, ”Heroes”, utgiven 14 oktober 1977
David Bowie beskrev Berlin som en stad full av ”sad bars to get drunk in”. Effekten av detta började märkas när det var dags för album fyra i sviten. Sångerna ”Joe the lion”, ”Sons of the silent age” och ”Blackout” handlar om barer och/eller drickande. Titelspåret ”Heroes” kulminerar med textraden: ”I drink all the time”.
Låten ”Heroes” floppade obegripligt nog när den gavs ut på singeln, men har sedan dess blivit en av de populäraste i hela Bowie-katalogen. Och den mest misstolkade. Ordet ”hjältar” skrivs med citationstecken. Förhoppningen är inte att bli hjälte utan att bli ”hjälte” under en enda dag, ”just for one day”. I bakgrunden sjunger cabaretsångerskan Antonia Maas som David Bowie och Iggy Pop lärt känna på en bar.
Robert Fripp, nyanländ från planet från New York, spelade in alla sina gitarrpålägg på skivan på sex timmar. Detta utan att få höra låtarna innan han spelade.
(slut)