Familjelivet blir aldrig så stilrent som man hade tänkt sig
Mies van der Rohe talade om ”less is more”. Barn vänder upp och ned på den devisen och tänjer på Gertrude Stein-vis ut den till ”more is more is more”. Ju mer utspridda leksaker, desto bättre. En treårings territoriella anspråk påminner om Djingis Khans. Från Residence, september 2008.
Text: Jan Gradvall
Ni vet den där prisbelönta reklamfilmen för Sony Bravia? Till tonerna av José Gonzalez släpps tusentals små studsbollar lös i alla regnbågens färger.
Det är lika vackert som vad som helst ur ”Svensk dikt”. LCD-poesi för 2000-talet
Men som småbarnsförälder kan man inte se den filmen utan att tänka på att någon efteråt måste plocka upp alla det där bollarna.
Någon ansvartagande som när allt det roliga är över måste krypa runt på knä, sträcka sig under bord, lyfta på soffor, åla bakom skåp, och sedan stoppa tillbaka allt i de lådor det låg ifrån början.
Nej, familjelivet blir aldrig så enkelt som man tänkt sig. Framförallt inte så stilrent för att låna ett av designvärldens favorituttryck.
Om vi utgår från att Olle Adolphson och Beppe Wolgers hade rätt, dvs att ”barn är ett folk och de bor i ett främmande land”, så är det ett land där all respekt för heminredning stannar hos gränspolisen.
Mies van der Rohe talade om ”less is more”. Barn vänder upp och ned på den devisen och tänjer på Gertrude Stein-vis ut den till ”more is more is more”.
Ju mer utspridda leksaker, desto bättre. En treårings territoriella anspråk påminner om Djingis Khans.
Och det är här den stora lögnen inträder i alla designböcker och inredningsreportage.
Vi har alla sett de där snygga barnrummen – åh, vilken gullig cowboytapet! – men jag har fortfarande inte träffat ett barn som hellre leker i sitt eget rum än i vardagsrummet.
Eller i köket. Eller i hallen. Eller egentligen var som helst där du just har valt att sätta dig med en uppslagen bok.
Det är möjligt att man kan hitta ett sätt att hantera detta om man har en syn på barnuppfostran i nivå med Jan Malmsjö i ”Fanny & Alexander”, men är man svag i anden är det bara att, som Tomas Ledin sjunger, ”gilla läget”.
Efter en inre sturm & drang-period kommer man på sig själv med att vänja sig. Och faktiskt till och med gilla det. Barnens leksaker kan vara roligare än dina egna.
Förmodligen är det också exakt det här man kommer att sakna när tonårsperioden börjar med sina stängda dörrar.
Problemet är bara vad man fram till dess ska göra med alla de här utspridda prylarna. Sony Bravia-helvetet.
Ta de snyggaste och mest rofyllda uppslagen ur detta nummer av Residence. Plocka sedan fram en leksakskatalog, klipp ut de mest färgstarka leksaker och sprid sedan ut dem över uppslaget.
Precis så ser ut i svenska småbarnshem i dag fram till den vapenvila som inträder först efter Bolibompa och pågår fram till gryningen.
Även om Claesson-Koivisto-Rune stått för ritningen så ser det ut som Byggare Bob som varit byggledare.
Att så många just nu upplever att ens idylliska designdrömmar brutalt kolliderar med småbarnsverkligheten har även demografiska förklaringar.
Undersökningar visar att det är i åldersgruppen 35-44 år som man i dag hittar den mest dedikerade gruppen möbelkonsumenter.
Det är i den åldern, efter att man klättrat en bit på karriärstegen, som man slutligen har råd att köpa de möbler man bara kunde drömma om i 20-årsåldern.
I 20-årsåldern lägger man pengar på krogen och resor. I 30-årsåldern köper man sina första dyra möbler.
Samtidigt är det i precis samma designmedvetna ålder som allt fler i dag får sina första barn.
Enligt boken ”Ready: Why women are embracing the new later motherhood” av Elizabeth Gregory är det tio gånger så många kvinnor i dag som får sitt första barn i åldern 35-39 år jämfört med hur det var 1975. Och 13 gånger fler som får sitt första barn i åldern 40-44.
Motsvarande siffror gäller även för Sverige.
Följden blir att de högsta skriken från dessa perfekta designhem från kommer från föräldrarna, inte barnen.
I en artikel i New York Times med rubriken ”Parent shock: Children are not décor” skildras hur medelålders amerikaner får sin miljonrenoverade designhem invaderade av Djingis Khan i blöjor.
En kvinna, som står mitt i slagfältet i sin Park Avenue-våning, säger resignerat: ”Att blicka ut över det här rummet brukade vara den visuella motsvarighet till att lyssna på Bach eller Mozart. Nu är det den visuella motsvarigheten till att lyssna på Barney.”
Barney, för den som inte vet det, är en lila dinosaurie. Amerikas motsvarighet till Björne.
I samma reportage berättar kvinnan att hon och hennes man till slut tog beslutet att skicka i väg de mest dyrbara möblerna på förvaring. Kvinnans slutreplik: ”I remember thinking this room will look nice again – in about 18 years”.
(slut)