Krönika, Dagens Industri
Weekend 19 september
Krönika
Jan Gradvall
Ingen skulle ifrågasätta att en trädgårdsmästare med tillgång till trädgårdsredskap har bättre förutsättningar att sköta sitt jobb än den som står med tomma händer. Varför är vi då så besatta av tanken på att våra hjärnor borde klara sig utan Google?
En av årets intressantaste och mest omdiskuterade tidskriftsartiklar i USA har rubriken ”Is Google making us stupid?”. Artikeln publicerades i Atlantic Monthly och finns i dag på nätet.
Skribenten Nicholas Carr inleder med att konstatera att han upptäckt att han börjar få allt svårare att koncentrera sig på längre texter. Efter två-tre sidor går hans tankar till annat.
Många lär känna igen sig i den iakttagelsen. Börjar du inte redan här, i fjärde stycket på denna text, tänka på andra saker du inte får glömma att uträtta under dagen?
Nicholas Carr drar slutsatsen att hans tilltagande problem med djupläsning beror på hans eget nätsurfande. Efter att ha levt ett decennium med Internet skriver han att även våra hjärnor börjar bete sig som datorer, lika rörliga men också lika otåliga.
Även när vi i dag läser vanliga papperstexter, till exempel en bok, så betraktar våra upplevelsehungriga surfhjärnor orden som hyperlänkar, dvs klickbara ord som kan oss vidare till andra tankar och texter; kanske ytligare, kanske mer fördjupande.
Men är detta verkligen ett problem? Och är det ens något nytt? All form av studieläsning har i alla tider gått till på detta sätt. Vi har skummat eller scannat igenom läroböcker efter det viktigaste, och strukit under med färgpenna.
Vad som därmed uppstått har inte varit hyperlänkar men de har haft precis samma funktion. En understrykning av en mening som ”under slaget vid Lützen 1632 var dimman tjock som ärtsoppa” kan få hjärnan att tänka på helt andra saker än texten handlar om. Som att det snart är lunch och, shit, det var torsdag i går.
På så sätt kan man lika gärna, i motsats till Nicholas Carr, hävda att det är Internet som speglar våra hjärnor – inte tvärtom. Vår hjärnor har alltid powerbrowsat, även långt innan det ordet var uppfunnet.
En av Sveriges skarpaste skribenter om ny teknologi är Anders Mildner. Jag scannar alltid hans blogg i Sydsvenskan och såg att han också nämnt artikeln ”Is Google making us stupid?” i ett av sina inlägg.
Anders Mildner skriver att som en följd av detta skummande på ytan blir kunskap något som vi bara inhämtar i den stund det efterfrågas. ”Tidigare har en sådan inställning till kunskap alltid varit problematisk. Ni vet: lära för livet, och allt det där. Men vad händer i en värld då vi faktiskt inte behöver hålla allt i huvudet?”
Men det allra skarpaste inlägget i debatten om Google gör oss dummare eller smartare hittar man inte vare sig i artikeln i Atlantic Monthly eller i Anders Mildners text utan – vilket visar hur Internet fungerar som bäst – i kommentartråden till Anders Mildners blogg.
Signaturen Sebben skriver: ”Är kunskap endast det som vi klarar av att lagra och förstå i vårat eget huvud, eller skulle det också kunna vara den information som finns utanför vår kropp men som vi snabbt kan inhämta och förstå? /…/ Vad är definitionen på kunskap den dagen det går lika fort (eller snabbare!) att hämta den information vi söker från Google eller Wikipedia som det tar att hämta det från vårt eget minne?”
+
GRADVALLS VAL
BOK
George Orwell, ”Why I write” (Penguin). Det första kapitlet är en sällsynt klarsynt, allmängiltig och tidlös analys av drivkraften bakom skrivande. Allt detta nedtecknat mitt under andra världskrigets bombningar.
STATLIGT VERK
Posten. De åtta nya frimärken i häftet ”Tecknade serier”, som släpps torsdag 25 september, är Postens mest oväntade och vakna satsning på många år. Äntligen kan man frankera med Socker-Conny och Rocky.
KOMIKER
Steve Coogan. Förutom att han spelar regissören i ”Tropic thunder” (svensk biopremiär i dag) är han extremt lovande i trailern för ”Hamlet 2”. Och missa för Guds skull inte de två ”Saxondale”-säsonger som finns på DVD.
+
BONUS:
Är ”Idol” en musiktävling eller en dokusåpa eller ett fartfyllt underhållningsprogram? Den svenska upplagan av ”Idol” verkade i förra omgången försöka stå på tre ben samtidigt.
Det är därför lovande att höstens nya upplaga av ”Idol” i TV4 – åtminstone hittills – känns som ett kliv tillbaka i riktning mot den amerikanska upplagan. I den stenhårt mallade ”American Idol” har musiken alltid varit viktigare än skratten.
Fast man bävar samtidigt redan nu för den ”Idol”-sändning när höstens fynd, Anna Bergendahl, ska behöva ta på sig hårdrocksperuk och sjunga ”Living on a prayer”. Går det inte att hitta en tävlingsform där artisterna inte behöver gå emot sin egenart?
Amerikanska ”Idol” har beslutat sig för att inför sin kommande åttonde säsong ytterligare förstärka den seriösa musikvinkeln genom att ta in en extra domare. En fjärde domare som inte är en kändis utan enbart är där på grund av sina musikaliska meriter.
Kara DioGuardi är en 37-åring singer-songwriter, en doldis som varit med och skrivit superhits som Christina Aguileras ”Ain’t no other man” och Pussycat Colls ”Beep”. Att Kara DioGuardi även har skrivit låtar åt Jonas Brothers och Hannah Montana intygar att hon verkligen vet vad som krävs av en framtida idol.
Jan Gradvall