TV4:s mord på en institution
Och när jag kom hem från Roskilde sjönk jag ned framför Wimblefon-finalen mellan Nadal och Federer. Blev trollbunden i sju timmar, förbannad och skrev det här. Från Expressens kultursida, 8/7 2008.
Text: Jan Gradvall
Handlar en Wimbledon-final bara om poängräkning? Eller finns det även ett annat, kanske rent av ett kulturellt, värde i världens äldsta tennisturnering, grundad 1877?
Enligt Jan Scherman på TV4 handlar Wimbledon enbart om siffror. Framförallt siffror i bokföringen.
Att TV4 lämnade hundratusentals tittare i sticket genom att mitt under dramats gång flytta över en av historiens mest rafflande tennisfinaler – fullt i klass med det shakespearska dramat mellan Borg och McEnroe 1980 – från TV4 till TV4+ är en sak.
Där rök kanalens förtroende hos ett par generationer sportintresserade. Och protesterna har redan vällt in.
Men värre var TV4:s inställning till själva sändningen. Tennis är ett drama där även 90-sekunderspausen mellan gamen har en funktion. Jämför med andningshålen i cricket eller baseboll.
Det var under dessa spelavbrott man fick chans att närstudera Björn Borgs stenansikte eller höra Bengt Grive berätta om jordgubbar, färgerna på damernas klänningar eller vilka som satt på läktaren. Att TV4:s kommentatorer skulle känna igen Boris Johnson, Londons nyblivne borgmästare, var kanske lite för mycket begärt.
Men varje gång det i denna final inte var spel om poängen så var Scherman boys där och petade in maximalt med reklamsekunder.
Inte förrän Nadal eller Federer gjort uppkast för serve återgick man till sändningen.
Det vore intressant att se hur TV4 skulle producera ”Hamlet”. Varje gång någon inte har en replik får man plats med lite halstablettsreklam.
Jan Gradvall