Rapport från Roskilde

För första gången på 15 år har jag varit på rockfestival. Och jag älskade det. Framförallt för att Roskilde är den enda festivalen i presens. Från Sydsvenskans kultursida, 7/7 2008. (Men jag fick inte plats med att skriva att Robyn var bäst av allt. En av de bästa konserter jag sett i hela mitt liv.)

Text: Jan Gradvall

Två dagar innan Roskildefestivalen öppnar har Wall Street Journal som största rubrik att Danmark är det första EU-land som gått in i en så kallad teknisk recession.

Vad det betyder är att bruttonationalprodukten har sjunkit i två kvartal i rad. Analytiker på Wall Street Journal varnar för att detta kan vara början på en recession som drar med sig hela den europeiska ekonomin ned i samma nattsvarta hål som den amerikanska.

På årets Roskildefestival kunde man uppleva nedåtspiralen rent konkret. Mellan fredag och lördag höjde Kristinedal-tältet priset på sina utmärkta hamburgare med två kronor. En inflation med nästan 10 procent över en natt

Det är inte Zimbabwe men det är litet steg i den riktningen.

Samtidigt kan man konstatera att långkonjunkturer tenderar att vässa och spetsa till kulturen, kanske i synnerhet just musiken. Minns recessionen i början av nittiotalet som födde album som Nirvanas ”Nevermind” och Dr Dres ”The chronic”

När man vid en jämförelse tagit del av den musik som producerats under de senaste årens högkonjunktur har man inte kunnat låta bli att tänka på Orson Welles replik från ”Den tredje mannen”:

”I Schweiz har dom haft broderskap, femhundra år av demokrati och fred – och vad har dom åstadkommit? Gökuret.”

De annalkande mörka molnen, och därmed den ökade angelägenhetsgraden i musiken, märktes också årets på utbudet i årets festival.

Roskildefestivalen kallas allt oftare, nu senast av Neil Young, för den bästa musikfestivalen i världen.

Framförallt är Roskilde är den enda stora musikfestivalen i presens. Svenska rockfestivaler har numera ett tillbakablickande utbud. Skillnaden mellan Arne Weises minnesprogram i TV och Sweden Rock eller Hultsfred är rätt marginell.

Men Roskilde vågar och förmår spegla sin samtid

I London talar man precis just nu om dubstep, den sönderfragmenterade och i alla bemärkelser svarta klubbmusik som dundrar fram från arbetslösheten i stadens södra förorter.

På Roskilde är dubstepgenrens största namn alla på plats. I ett nedsläckt tält mitt natten står Benga, Shackleton, Scream och Magnetic Man och gör musik som påminner om röntgenbilder. Det är bara skeletten kvar. Skelett som dansar.

I rockvärlden talar man precis just nu om de nyprogressiva och till största delen instrumentala rockband som hoppar över både sång och traditionell låtstruktur för att i stället stå vända mot varandra på scen och satsa på komplicerade taktbyten.

På Roskilde är genrens största namn alla på plats. Battles från Brooklyn, Holy Fuck från Toronto och Fuck Buttons från Bristol (som jag tyvärr missade).

Musiken påminner till viss del om holländska sjuttiotalsband som Fokus och Ekseption, men den avgörande skillnaden att dansmusiken har hänt däremellan.

Medan sjuttiotalets instrumentalmusik kunde försvinna upp i luften som en uppblåst Pink Floyd-gris är dessa bands musik hela tiden förankrad på marknivå genom tunga rytmer som bär spår av både hiphop eller techno.

Holy Fuck har två personer som står böjda över en kateder och stoppar i sladdar i olika apparater uppbackade en trummis och en basist. Att se dem var som att bevittna två energiska fysiklärare kompade av ett halvt funkband.

Battles från Brooklyn lät som Malcolm Gladwells bok ”Blink: Den intuitiva intelligensen” tonsatt av The Jimi Hendrix Experience.

Musikupplevelserna på Roskildefestivalen är så rika och komplexa att de inte låter sig beskrivas med siffror och adjektiv.

Parallellt med Roskilde bevakade kvällstidningarna Bruce Springsteens konserter i Göteborg som om det gällde simhopp. En ny siffra hålls upp efter varje nummer. ”Born to run”, 9.6.

Aftonbladet och Expressen försökte till och med överträffa varandra i hur många maträtter som Springsteen åt efter konserten. Enligt Aftonbladet åt han fem, enligt Expressen sex.

Ungefär när Bruce Springsteen gått och lagt sig i Göteborg vaknade No Age i Roskilde, en duo från Los Angeles som varvar besinningslös råpunk med experimentella instrumentalstycken i ultra rapid.

Att se dem 2008 kändes lite som när jag såg Sonic Youth på Roskilde 1987. Redan efter en låt visste jag att jag fått utvidgade referensramar

No Age kommer från The Smell i Los Angeles som är lika mycket ett konstgalleri som en klubb.

När gitarristen nu drog igång konserten, som inleddes 02.00, med att ställa en flaska Jack Daniels på gitarrförstärkaren kändes det också mer som en installation om rockmyten än en bekräftelse av den.

Det var en Jack Daniels-flaska som väntade på att målas av Richard Prince eller Gerhard Richter.

Under Neil Youngs konsert hade jag turen att få stå på själva scenen bakom mixerbordet.

När medicinmannen Neil Young, som aldrig gått att placera in i någon tid överhuvudtaget, som andra låt släppte lös ”Hey hey, my my” kändes det som han sammanfattande rockmusikens nuvarande tillstånd: ”There’s more to the picture, than meets the eye”.

Under konserten gick mina blickar lika mycket till hans gitarrtekniker, en silverhårig mustaschman i 60-årsåldern.

Efter att Neil Young spelat sönder sina gamla gitarrer stod denne man i kulissen med förstoringsglas och miniatyrskruvmejsel och lagade dem igen.

Gitarrteknikern hade en uppfälld koffert som fungerade ambulerande verkstad. I det uppfällda locket fanns inte de bilder man brukar se i rockvärlden: klistermärken, dåliga skämt, nakenbilder. I stället hade han omsorgsfullt nålat upp fotografier på inspirerande arkitektur.

”There’s more to the picture, than meets the eye”.

För att något nytt ska byggas upp måste något gammalt först rivas.

(slut)