Morden på Bigge och 2Pac

Krönika från Expressen, mars 1997.

(Skriven med anledning av att nyheterna om morden mer eller mindre ignorerades i svensk TV och på nyhetsplats i svenska tidningar.I

Av Jan Gradvall

Om Little Richard hade mördats mitt under sina första succéår. Om till
råga på allt någon i rivalen Jerry Lee Lewis bekantskapskrets hade
misstänkts för att ligga bakom mordet.

Chockerande på gränsen till osannolikt? Lägg då dessutom till det faktum
att Jerry Lee Lewis sedan mördades ett halvår efteråt samt att motivet
antas vara hämnd från Little Richards anhöriga.

Det är precis detta som nu hänt på nittiotalets musikscen. I en alltmer
fragmenterad värld - då det finns 50 gånger fler världsstjärnor att hålla
reda på jämfört med på 50-talet - tycks vidden av söndagens mord på
Notorious BIG inte riktigt ha sjunkit in i Sverige.

"Svarta rappare med konstiga namn som skjuter varandra i USA. Det hör väl
inte hit?"

Jo, det hör i högsta grad hit.

Musikartisterna Notorious BIG och hans rival 2Pac, som mördades för ett
halvår sedan, var inte bara hjältar i det svarta USA. De var också mycket
populära och inflytelserika även i Sverige, inte minst i de delar av vårt
land där betong varit det dominerande byggnadsmaterialet.

För den som bor i Stockholm räcker det med att sitta kvar på tunnelbanan
några hållplatser extra för att inse att 2Pac och Notorious BIG i stora
områden betyder mer än både U 2 och REM.

Minns också att när Kurt Cobain begick självmord - avgjort den mest
betydande rockartisten i sin generation - så var det ändå många
nyhetschefer som inte visste vem han var då dödsbudet kom.

Ett program som Rapport hade sannolikt gett händelsen större nyhetsutrymme
om det i stället varit någon ledarfigur från sextiotalspopen som gått
bort.

Det har länge pågått en blodig fejd mellan rappare i USA. 2Pac var den
mest högljudde på västkusten, Notorius BIG var den mest högljudde på
östkusten.

Men inte nu längre. Nu har båda tystnat och den stora meningslösheten har
segrat.

Jag gav Notorius BIG:s debutalbum "Ready to die" högsta betyg när skivan
släpptes för tre år sedan. Det är fortfarande ett album glödande av
musikalitet och ett pockande uttryckbehov.

Albumet är ett slags gatuopera indelad i olika akter där Notorius BIG, som
var lika fet som Pavarotti, berättar historien om sitt liv.

Varje gång jag tidigare spelat skivans bästa spår, "Juicy", har livet
känts lite ljusare, lite lättare. Men nu påminner låten bara om att
Notorious BIG:s fru, soulsångerskan Faith Evans, plötsligt är ensam mamma
till parets barn.

--

Söndagens avsnitt av "Uppdrag mord" var det bästa enskilda deckaravsnitt
jag sett. (Åtminstone sedan "Marcus Nelson-morden", pilotavsnittet till
"Kojak".) En turkisk utbytesstudent, sminkad till Gene Simmons i Kiss,
sköts ihjäl av Bayliss rasistiske kusin; förnämligt spelad av David Morse,
känd från Sean Penns filmer "Indian runner" och "Hämnden". Är det möjligen
någon som har detta "Uppdrag mord"-avsnitt på video?

--

Nio av tio rockvideor förmår inte annat än att förmedla en snygg yta, men
ibland glimmar det till. Videon till "Da funk" med Daft Punk är den första
rockvideo sedan "Unfinished sympathy" med Massive Attack som berört mig på
djupet. Geniet Spike Jonze har regisserat och uttrycket "att bära
hundhuvudet" får en ny innebörd.

--

Till sist: Morrissey talar igen! Det har varit oroväckande tyst om vår
hjälte de senaste åren, men i nya numret av Rolling Stone (nr 755) dyker
han plötsligt upp i rollen som journalist. Morrissey intervjuar Joni
Mitchell och hans frågor vittnar om att han har både sitt vassa intellekt
och sin humor i behåll. En fråga till Joni Mitchell lyder: "Har du sett
filmen "Babe"?"