Skivrecensioner, DI Weekend
Judas Priest
Titel: Nostradamus
(Sony BMG)
Betyg: 2
Inte ens Nostradamus lyckades förutspå att en av sommaren 2008 års mest omtalade musikhändelser skulle vara återföreningen av ett snart 40 år gammalt hårdrockband från Birmingham.
Det är svårt att inte älska Judas Priest rent konceptuellt. Under ett besök i Londons undre gayvärld köper Rob Halford läderkeps, läderjacka och nitarmband och förändrar hur tre generationer av unga heterosexuella män klär sig.
Det är inte lika lätt att lyssna sig igenom ett 100 minuter långt bombastiskt temaalbum om, just det, Nostradamus. En idé som Rob Halford i nya numret av Close-Up avslöjar kom från deras manager. Skillnaden mellan när Rob Halford sjunger ”I will take your final breath” och när Ted Åströms sjunger ”Olyckan” är hårfin.
Jan Gradvall
No Age
Titel: Nouns
(Sub Pop/Border)
Betyg: 4
Svenska rockfestivaler har utvecklats till en förlängd tradition av de gamla folkparkerna. Det mest intressanta händer utanför grindarna, inte på scenen. Parallellt med detta förstärker danska Roskildefestivalen sin position som Europas bästa musikfestival.
Med en osviklig fingertoppskänslighet lyckas Roskilde välja ut de nya mest intressanta artisterna precis när de är på väg uppåt. Till och med jag, som trodde jag hade pensionerat mig från rockfestivaler, inser att jag måste åka dit.
Bland det jag ser mest fram emot 3-6 juli finns Battles, Holy Fuck, MGMT och kanske framförallt No Age, en duo från Los Angeles som gör med punk vad Giacometti gjorde med brons. ”Nouns” når inte riktigt upp till singelsamlingen ”Weirdo rippers” från i fjol men kommer förpackad i årets snyggaste CD-innerfodral.
Jan Gradvall
My Bloody Valentine
Titel: Loveless
(Sony BMG)
Betyg: 5
Nästa vecka återutges ett av samtidens mest inflytelserika album. ”Loveless” från 1991 är en av hörnstenarna i den moderna rockmusiken. Likt Brian Wilson i Beach Boys, när han skapade gruppens mästerverk ”Pet Sounds”, låste Kevin Shields i My Bloody Valentine in sig i studion i två år och kom inte ut igen förrän han skapat den musikaliska motsvarigheten till warpeffekterna i ”Terminator 2”. Det säger en del att 18 ljudtekniker avverkades på vägen. Och att gruppen aldrig förmått göra en uppföljare.
Jag såg My Bloody Valentine live i London på samma turné 1991 och det är fortfarande bland det bästa jag sett och definitivt det högsta. När jag efteråt skulle åka taxi hörde jag inte min egen röst när jag sade adressen till chauffören. I en artikel i Mojo nyligen kallades samma turné för den nästa högsta i rockhistorien. Rubriken var passade för de transcendentala effekter som ”Loveless” ger om man spelar den högt: ”The Grateful Deaf”.
Jan Gradvall
Ron Sexsmith
Titel: Exit strategy of the soul
(Vital/Universal)
Betyg: 4
Och här har ni sommarens finaste popalbum. Skivan släpps inte förrän 21 juli (då DI Weekend har semester) men vid sidan av Paul Weller är det här skivan jag spelat mest den senaste tiden. Ron Sexsmith sjunger som en ängel som klivit ned från altartavlan. Som låtskrivare börjar han närma sig samma nivå som Jimmy Webb eller Tom Waits. ”Destination unknown”, det album han gjorde med Don Kerr 2005, är kriminellt bortglömt. Det här är ännu bättre, kanske hans bästa album sedan ”Retriever”. Missa inte heller YouTube-sensationen där en ungdomskör från Halmstad framför Ron Sexsmiths ”God loves everyone”.
Jan Gradvall
+
Veckans 3MP3
Paul Weller, ”Where’er ye go”
Årets bästa låt från årets bästa album.
Bobby Scott, ”Just a ribbon”
Aldrig hört talas om Bobby Scott? Inte jag heller, förrän jag fick en bränd CD i födelsedagspresent av Lennart. Och nu jagar jag det briljanta albumet ”108 pounds of heartache” från 1964.
Tom Waits, ”Come on up to the house”
Lägg de här tre låtarna efter varandra på en spellista. Nej, det kan faktiskt inte bli bättre.