Vågar du ta en The Band-semester?
Om The Band-medlemmarna hade följt med alla svängningar i sin samtid – om de varit uppkopplade dygnet runt – hade de aldrig skapat något som de var helt ensamma om och som därmed verkligen blev revolutionerande. Krönika i DI Weekend, 19/6 2008. (DI Weekend har nu sommaruppehåll till 15/8.)
Weekend 19 juni
Krönika
Jan Gradvall
Med den nya teknikens hjälp kan vi försäkra oss om att aldrig missa något, inte ens under semestern. Vi nås av sms och mail och nätnyheter dygnet runt. Inget kommer att kunna förvåna oss när vi kommer tillbaka.
Samtidigt kan man fråga sig om inte poängen med en semester är just att missa en massa saker. Att smörja in sig med medieskyddsfaktor 30 så att ingenting tränger igenom.
Denna sommar är det 40 år sedan The Band visade resultatet av vad som hände när de bestämde sig för att inte hänga med i något nytt överhuvudtaget.
När The Bands debutalbum ”Music from Big Pink” släpptes 1 juli 1968 var samtidens fokus riktat mot psykedelisk framtidsmusik och alls slags gränsöverskridande kultur. Tidsandan 1968 präglades av ett oavbrutet bombardemang av sinnesintryck som på flera olika sätt påminner om tidsandan 2008.
Allt handlade om att ha koll på det allra senaste. Allt handlade om att skapa nytt, nytt, nytt. Internet fanns inte men med hjälp av LSD och stroboskop strävade man hela tiden efter en liknande 2.0-uppdatering av verkligheten.
Men parallellt med att Janis Joplin, Jim Morrison och Jimi Hendrix på olika sätt försökte låta så högt och kraftfullt som möjligt, satte sig de fem The Band-medlemmarna i en källare i ett rosa hus på landet och spelade för ingen annan än varandra (och Bob Dylan).
I The Band-boxen berättar Robbie Robertson att det var avgörande för det unika sound de utvecklade att de just satt ned på stolar när de spelade, stolar placerade mot varandra, och därmed hela tiden hade ögonkontakt. ”Vi ville inte ha vrålande sång. Vi ville ha sång så känslig att du kan höra andetagen.”
Att The Band valde att kalla sig bara just The Band var en klar markering mot en tid när andra band hade sinnesutvidgande namn som Quicksilver Messenger Service och Jefferson Airplane.
Att The Band valde att avskärma sig från samtiden i ett hus beläget just på östkusten var heller ingen tillfällighet. Eftersom hela musikklimatet i USA under ”the summer of love” 1967 var fixerat vid västkusten säger Robbie Robertson i samma CD-box att ”vår instinkt var att göra precis tvärtom”.
The Band hamnade i Woodstock, ett lantligt ställe i bergen utanför New York som då ännu inte var känt/ökänt för festivalen med samma namn. Woodstockfestivalen 1969 anordnades först efter att The Band och Bob Dylan flyttat därifrån.
Influerad av filmare som Akira Kurosawa, John Ford och framförallt Luis Bunuel (som inspirerade särskilt ”The weight”) utvecklade Robbie Robertson och Richard Manuel ett låtskrivande där såväl människoöden som scenografi inte var bunden till en viss tid. Utgivningsåret på skivan var 1968 men det skulle lika gärna ha varit 1868
Och 40 år senare är det ironiskt just den tidlösa aspekten som gör att ”Music from Big Pink” fortfarande låter så modern. Hela begreppet ”americana” föddes med den här skivan.
Om The Band-medlemmarna hade följt med alla svängningar i sin samtid – om de varit uppkopplade dygnet runt – hade de kanske skapat något bra, kanske till och med mästerligt. Men de hade aldrig skapat något som de var helt ensamma om och som därmed verkligen blev revolutionerande.
Hur många vågar göra så i dag? Hur många vågar ta en The Band-semester denna sommar?
(slut)