Krönika, Dagens Industri
Weekend 5 juni
Krönika
Jan Gradvall
Om tio dagar öppnas kistlocket till en av rockhistoriens mest mytomspunna skatter. Beach Boys-trummisen Dennis Wilsons första och enda soloalbum ”Pacific ocean blue” har sommaren 2008 chansen att slutligen bli det klassiska sommaralbum det förtjänade att bli när det släpptes för över 30 år sedan.
När ”Pacific ocean blue” gavs ut nådde albumet som bäst 96:e plats på Billboardlistan. Under det adrenalinstinna punkåret 1977, då Sex Pistols och The Clash gapade som högst, var det ingen som ville lyssna på en solbränd lyxhippie som sjöng om ”Rainbows” och ”Moonshine”.
Först nu på 2000-talet har tiden blivit mogen för Dennis Wilsons kombination av komplexa harmonier, barockliknande arrangemang och ett sätt att sjunga som är lika oskolat, oslipat och självutlämnande som en blogg.
För tre år sedan listade engelska magasinet GQ ”Pacific ocean blue” som ett av ”The 100 coolest album in the world right now”. Skivan är också med i den aktuella boken ”1001 album du måste höra innan du dör” (Wahlström & Widstrand).
Men problemet har varit att skivan fram till nu varit omöjlig att få tag på. ”Pacific ocean blue” återutgavs på CD 1991, men den utgåvan drogs lika snabbt in igen på grund av rättighetsproblem. Sedan dess har albumet betingat ett pris på eBay på minst 1 500 kronor.
Under Beach Boys storhetstid var det inget som talade för att trummisen Dennis skulle få eller kunna göra en egen skiva. Dennis fick vara med i Beach Boys först efter att mamman tvingat storebrodern Brian att ta med honom. Dennis fick ta det instrument som blev över, trummor. På skivinspelningarna fick han finna sig i att bli ersatt av studiomusiker. Som sångare var han på sin höjd den fjärde bäste i bandet.
Länge verkade det som Dennis Wilsons främsta bidrag till Beach Boys var att han var den ende i bandet som surfade. Det var Dennis Wilsons liv som Brian Wilson skrev om. Medan Brian var inlåst i skivstudion var Dennis ute och festade hela dagarna, omgiven av ”California girls” och ”Fun fun fun”.
Men att Dennis Wilson ruvade på en dold talang blev uppenbart på de album som Beach Boys gjorde efter bandets kommersiella kulmen. På ”Friends” från 1968 har Dennis Wilson skrivit två låtar. På ”20/20” från året efter har han med tre låtar, varav en skriven tillsammans med sin ökände vän Charles Manson.
Därefter fortsatte han med fyra låtar på ”Sunflower” (1970), två på ”Carl and the passions – So Tough” (1972) och två på ”Holland” (1973).
För den som hört dessa Dennis Wilson-kompositioner borde det inte vara lika överraskande att ”Pacific ocean blue” låter så bra som den gör. Ändå blir man förstummad. Det låter som solnedgångsmusik från någon som tänker tillbaka på ännu en perfekt dag på stranden men i samma stund blir varse om att ingen sol hjälper mot det mörker som kommer inifrån.
På den nyutgåva av ”Pacific ocean blue” som ges ut 16 juni finns över 20 bonusspår, bland annat ett utkast till det andra soloalbum, ”Bambu”, som Dennis Wilson aldrig hann färdigställa.
Dennis Wilson drunknade 1983. Två dagar efter julafton dök han från sin yacht för att hämta upp några saker han tappat i havet. Vid obduktionen hittades spår av alkohol, valium och kokain. Han var då 39 år gammal. Han lämnade efter sig fem äktenskap, fyra barn och ett mästerverk.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KONSERT
Sparks historiska konserter London går att följa via nätet i streamad form på Cdpulse.com. Börjar 22.00 svensk tid. I morgon, 6 juni, framför de albumet ”Gratuitous sax & senseless violins”.
TIDNING
Nr 1 av ALT, Atlas Litterära Tillägg. Äntligen! Litteraturbevakning som inte känns floursköljning. Och man slipper BLM:s bokrecensioner. Lysande samtal mellan Peter Kihlgård och Anne Swärd.
DVD
”Classic Albums: John Lennon/Plastic Ono Band” (Eagle Rock). Senaste och bästa delen i dokumentärserien om klassiska rockalbum. Färsk intervju med Ringo Starr som ger nyckeln sitt trumspel.
+
BONUS NR 1:
Varför fortsätter det att komma så oproportionerligt många bra popartister från Sverige? Beror det på de långa vintrarna? Landets litenhet och geografiska läge? Sjuttio- och åttiotalets generösa studiecirkelverksamhet? Eller har Britt Ekland & Rod Stewart någonting med det att göra?
Alla dessa förklaringar prövas i förordet till ”Thank you for the music” (Licking Fingers), en samling med ny svensk popmusik som engelska Rough Trade kallat ”det bästa och mest gedigna samlingsalbumet på många år”.
Lyssnar man på själva musiken – 21 spår med några av samtidens mest intressanta svenska artister – är man beredd att tro på en kombination av alla de förklaringarna. Inklusive Britt Ekland-effekten
Artister som Lykke Li, El Perro Del Mar, Fria Hyvönen och Those Dancing Days (fem gymnasietjejer från Nacka) har alla vuxit upp med ABBA på Melodiradion. Precis som Britt Ekland utnyttjar de även det faktum att ingen förväntar sig att de själva ska vara huvudpersoner utan står lite bredvid storstjärnorna. På så sätt kan de både behålla kakan och äta den.
”Thank you for the music” visar att svensk indiepop ann0 2008 både kan vara besatt av mode och vara glamorös.
Jan Gradvall