Krönika, Dagens Industri
Weekend 30 maj
Krönika
Jan Gradvall
Postmannen ringer alltid två gånger. Det är en oslagbar titel. Vem vill inte läsa den boken eller se den filmen?
Vad inte lika många tänker på är att ingen någonsin ringer på dörren i den historien. Vare sig i boken, eller i någon av de två berömda filmversionerna, förekommer det ens någon brevbärare.
Författaren James M. Cains originaltitel på sin klassiska deckare var egentligen ”Bar-B-Q”, detta efter en skylt som nämns i boken. Efter att förläggaren dömde ut ”Bar-B-Q” som en värdelös titel drog en irriterad James M. Cain till med ”Postmannen ringer alltid två gånger”, en titel som förläggaren tyckte var omöjligt ännu sämre. Men Cain vägrade ändra ytterligare en gång.
Rätt namn på saker och ting är viktigare än vi tror. En kommande svensk bok om mediebranschen har titeln ”Byt namn”. På den blogg där boken just nu växer fram uppges ett helt kapitel handla om vikten att ha rätt namn om man ska lyckas som journalist.
Samtidigt är historien full av exempel på att många av de bästa namnen och titlarna kommit till av en slump. I en bok med titeln ”Why not Catch-21?” (Frances Lincoln) har den engelske journalisten Gary Dexter vaskat fram ursprunget till 50 olika boktitlar.
Joseph Hellers ”Moment 22” är inte bara en klassisk roman, det är också ett begrepp som används dagligen för att beskriva omöjliga situationer. Men när Joseph Heller lämnade in manus till sin roman hette den inte ”Moment 22” utan ”Moment 18”.
Efter att förlaget fick nys om att bestsellerförfattaren Leon Uris samma år skulle ge ut roman som hette” Mila 18” bad de Heller, som då arbetat i sju år med boken, att överväga att ändra titeln. Både ”Moment 18” och ”Mila 18” utspelade sig dessutom under andra världskriget.
Joseph Hellers första ändringsförslag var ”Moment 11”. Men precis innan boken skulle ges ut gick originalversionen av ”Ocean’s Eleven” upp på bio. Året var då 1960, romanen skulle ges ut 1961.
Hellers nästa förslag blev ”Moment 14”, men hans förläggare tyckte att siffran 14 lät ”för diffus” och bad honom i stället ändra till ”Moment 22”. Detta med motiveringen att ”siffran 22 låter roligare än 14”.
Joseph Heller tvekade i det längsta men lät sig efter två veckors betänketid övertalas.
T.S Eliots ”Det öde landet” är en av historiens mest kända dikter. Men innan Ezra Pound kom in som redigerare – och strök hälften – hade den episka långdikten den inte fullt lika poetiska titeln ”He do the police in different voices”. Tänkbara svenska översättningar: ”Polisimitatören” eller ”Snuthärmaren”.
Alla känner i dag till ”Den store Gatbsy”. Men det var inte F. Scott Fitzgeralds eget förslag på romantitel. Under arbetat med sin tredje roman växlade han mellan titlar som ”Trimalchio’s banquet”, ”The high-bouncing lover”, ”Incident at West Egg” och ”Gold-hatted Gatsby”.
Så sent som när ”The Great Gatsby” låg på tryckeriet försökte Fitzgerald ringa och ändra titeln till ”Under the red, white and blue”, en referens till den amerikanska dröm som strimlas sönder i boken.
Eller vad sägs om det chockerande avslöjandet att George Orwell in i det sista övervägde att i stället låta ”1984” få titeln ”The last man in Europe”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BIO
”Margot at the wedding”. Det är inte många aktuella biofilmer som rör upp så många känslor att ett inlägg på Weirdscience.se får över 50 (!) kommentarer. Noah Baumbach börjar framstå som en av mina favoritregissörer.
DVD
”Kicking & Screaming”. Efter att sett ”Margot at the wedding” på bio, samt hyrt mästerverket ”The squid & the whale”, kan man gå till Papercut.se och köpa Noah Baumbachs första film från 1995. Finns endast som amerikansk utgåva.
ARTIKEL
Ika Johannesson, ”Sista dansen?”, om Hultsfredsfestivalen i nya numret av Filter. Andra journalister som åker till Hulfsfred delar ut stjärnor och plustecken. Ika Johannesson tränger in i festivalens och stadens själ.
+
BONUS NR 1:
Just nu pågår ett gigantiskt socialt experiment vars långsiktiga följder ingen än så länge har en aning om. Aldrig tidigare i historien har så många människor haft så stor möjlighet att vara så privata så offentligt som i bloggar. Dagböcker som förr var försedda med lås & nyckel, och sedan gömdes bland underkläderna i nedersta byrålådan, kan i dag ha miljoner läsare.
Amerikanskan Emily Gould, 26, är den första som lyckats skildra detta inifrån. I en sällsynt självutlämnade artikel i New York Times Magazine, som fått den passande rubriken ”Exposed”, beskriver Emily Gould hur hennes bloggande påverkat hennes liv och psyke. Och, ja, givetvis finns texten att läsa på nätet.
Emily Gould sade i fjol upp sig från Gawker.com, men bloggar fortfarande på sin egen sajt, Emily Magazine. Särskilt hennes sätt att klistra in MSN/iChat-pratbubblor känns som något helt nytt.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Musikvärldens framtid kan påfallande ofta hittas i dess förflutna. Nya samlingsskivan ”Rock On” (Ace/Bonnier Amigo), med 28 låtar utvalda av London-skivaffären med samma namn, framstår vid en första anblick som årets minst tidsenliga utgåva. Den legendariska skivaffären Rock On öppnade 1971 och stängde 1996. Skivbolaget Ace har inte ens lyckats pricka in något jubileum.
Men förutom att ”Rock On”-skivan är en exceptionellt bra samling med fantastisk musik – Slim Harpo, Vince Taylor, Flamin’ Groovies – framstår den dammiga skivaffärsinteriören på omslaget i dag som en uppenbarelse om musikbranschens framtid.
I en värld som blir alltmer digitaliserad går, tvärtemot vad alla förutspådde, den här sortens nischade specialistbutiker mot en renässans. Pet Sounds i Stockholm, som snart fyller 30 år, expanderar till exempel medan skivsnabbköpen försvinner.
Skivaffären Rock On hade olika filialer i London. Den minimala butiken på Soho Market (ett torg i Soho som i dag är överbyggt) är omnämnd i Thin Lizzy-låten ”The Rocker” där Phil Lynott sjunger ”I got my records from the Rock On stall”.
Det var vid detta lilla marknadsstånd jag hängde under alla sportlov som tonåring. (Jag har fortfarande aldrig åkt slalom.) Efter att ha sett The Nips som förband till The Clash gick vi till Rock On i Soho Market för att köpa The Nips debutsingel. Det visade sig då att bandets sångare, en viss Shane MacGowan, också jobbade i butiken. Ett par år senare startade han The Pogues.
Vi är även många svenskar som har minnen från den större Rock On-filial som låg på Kentish Town Road i Camden. På fotografiet på samlingsskivans omslag kan man se att Rock On i Camden låg vägg i vägg med skoaffären Holt’s, London-specialisten på Doc Martens-kängor. Det var där Madness gick och köpte sina skor efter att de köpt Prince Buster-skivor på Rock On.
Jan Gradvall