Skivrecensioner, DI Weekend
Sparks
Titel: Exotic creatures of the the deep
(Lil’ Beethoven Records/Border)
Betyg: 4
I dag skrivs det musikhistoria i London. Sparks framför alla sina 21 studioalbum under lika många kvällar på Carling Academy i Islington. Ett album per kväll.
Allt inleds med kvällens framförande av debutalbumet ”Halfnelson” från 1971. På söndag och måndag framförs klassikerna ”Kimono my house” respektive ”Propaganda”. Och jag sparkar mig själv under skrivbordet för att jag inte är där. Men jag väntar på rapport från en kompis som varit klokare än jag och helt enkelt tagit Sparks-semester.
Kulmen på denna kulturmanifestation nås den 13 juni när Sparks nått fram till sitt nya och 21:a studioalbum, det briljant provocerande ”Exotic creatures of the deep”.
Bröderna Mael fortsätter här att dekonstruera popmusiken. Alla som säger att Pet Shop Boys är popmusikens motsvarighet till konstens Gilbert & George har glömt bort Sparks. Musiken har skalats ned ett minimum, en röst och en piano, men Sparks visar att variationerna är oändliga. Och magin finns i upprepningarna.
Brödernas humor är också intakt. Efter att de gång på gång upprepar Wall Street Journal i en låt sträcker jag mig efter CD-fodralet för att se vad låten egentligen heter. Svar. ”I can’t believe that you would fall for all the crap in this song”.
Jan Gradvall
Isobel Campbell & Mark Lanegan
Titel: Sunday at devil dirt
(V2/Universal)
Betyg: 3
Det är information som kanske är av begränsat värde i en skivrecension, men jag låg och sov i ett rum bredvid när ett par av de här låtarna spelades in.
Isobell Campbell befann sig i Allaire Studios, belägen uppe i bergen i Woodstock, samtidigt som Kent spelade in sett senaste album. Medan det syntetiska soundet på Kents ”Tillbaka till samtiden” snarast tankarna till en fönsterlös studio i Berlin – svenskarna sökte sig Allaire Studios endast för lugnets skull – låter det verkligen som Isobel Campbell försökt tonsättta den förstummade utsikten från de helglasade studioväggarna.
Omgivande Catskill Mountains, med örnar som hängde i luften, påminde mer om gamla västernfilmer än om samtiden. Det är också precis den känslan Isobel Campbell och Mark Lanegan fångar med sin tidlösa mördarballader, här på sitt andra album tillsammans.
Egentligen är hela beauty & the beast-upplägget farligt nära en kliché. Söt blondin sjunger duett med en djupt maskulin whiskyröst. Tidigare har Serge Gainsbourg & Jane Birkin, Lee Hazelwood & Nancy Sinatra och Nick Cave & Kylie Minogue gjort samma sak.
Men skillnaden här är att det är blondinen som leder hela projektet. Skotska artisten Isobel Campbell skriver alla låtarna själv och kallar först i efterhand in amerikanen Mark Lanegan som duettpartner.
Jan Gradvall
Mogwai
Titel: Mogwai Young Team: Deluxe Edition
(Chemikal Underground/Border)
Betyg: 4
När gamla rockalbum nylanseras med förbättrat ljud handlar det nästan alltid om att det låter klarare och snyggare. Ljudet har enkelt tvättas.
Men för skotska Mogwai har syftet med denna nyutgåva snarare varit att ytterligare smutsa ned ljudet. När bandet albumdebuterade 1987 hade de inte tillräckligt mycket teknisk kunskap för att ”Mogwai Young Team” skulle låta så magnifikt mullrande och atonalt dånande som de hade tänkt sig. En del dynamik försvann i mastringen.
Men genom denna nyutgåva tar ”Mogwai Young Team” en rättmätig plats bredvid My Bloody Valentines ”Loveless” som en av grundpelarna för framtidens rockmusik. Spela högt och basen möblerar om både ditt vardagsrum och dina inälvor.
Mogwais plats i populärkulturens historia är också mer framträdande än vad gruppens försäljningssiffror visar. Gruppens musik har använts i Hollywood-filmer som ”Miami Vice”, TV-program som ”Top Gear” och TV-spel som ”Tony Hawk’s Project 8”. Deckarförfattaren Ian Rankin refererar även till Mogwai i sina deckarare om John Rebus.
Jan Gradvall
Griffin House
Titel: Flying upside down
(Nettwerk)
Betyg. 4
På ett skivomslag som visar en amerikansk veranda med en amerikansk flagga i bakgrunden hittar man den bästa låten om Irak-kriget. Medan de flesta kritiska röster redan i anslaget alienerar sig med det breda Amerika som de borde tala till – den del av befolkningen som lyssnar på country – kliver Griffin House i stället över till deras planhalva. Till tonerna av en låt som kan spelas på CMT (countrymusikens MTV) drar Griffin House paralleller mellan sin pappa, som var med i andra världskriget, sin farbror, som var soldat i Vietnam, och en kompis som är stationerad i Irak. Han visar att det både går att vara patriot och ändå var emot kriget.
Även själva musiken på ”Flying upside down” placerar precis sig mitt på den amerikanska kontinenten. Griffin House kommer från Ohio och rör sig gränslandet mellan rock och country. Hans sånger för tankarna till tidiga Wilco men kanske framförallt Tom Petty, inte minst för att halva The Heartbreakers återfinns även bland kompmusikerna på skivan. Börja med ”Heart of stone”, en låt som visar att Griffin House har potential att bli lika stor som sina förebilder.
Jan Gradvall
+
Veckas 3MP3
Scarlett Johansson & David Bowie, ”Fannin’ street”
Fullständigt förkrossande version av Tom Waits låt. En modern psalm.
Spiritualized, ”Sweet talk”
Jason Pierce talar med änglar och gör musik som lever upp till bandnamnet.
Neil Diamond & Natalie Maines, ”Another day (that time forgot)”
Mannen med oxpiskan får sällskap i diligensen av sångerskan från