Skivrecensioner, DI Weekend
Skivrecensioner
25 november
Text: Jan Gradvall
Son Of A Plumber
Titel: Son Of A Plumber
(Elevator/EMI)
Betyg: 4
Son till en förmokare. Förälskad i popmusik. Det är historien om Per Gessles liv i två meningar. Trots att skivan är gjord under namnet Son Of A Plumber är detta Per Gessles mest personliga skiva. På omslaget finns foton på hans föräldrar, hans fru och son, samt teckningar han gjorde på sitt pojkrum i Halmstad.
Skivan låter också som en resa genom Per Gessles egen skivsamling, med pappersdoften från tummade och tejpade vinylomslag, och visar vilken förbluffande bredd han har som låtskrivare. Att han kan skriva perfekta poplåtar på 2.30 visste vi redan. Här finns även drömsk, vemodig popmusik, med ekon från allt från Simon & Garfunkel till The Zombies, som inte försöker göra någon annan till lags än honom själv. Dessutom några förbluffande bra instrumentallåtar som låter bättre än all filmmusik som gjorts i Sverige de senaste 30 åren.
Popmusik handlar lika mycket om det visuella intrycket som det musikaliska. Jag köpte Gyllene Tiders singel ”Himmel No.7” veckan när den kom ut, då ”Flickorna på TV2” ännu betraktades som en udda B-sida, och minns framförallt hur snygg jag tyckte utgåvan var. Skivan såg ut som precis som man ville att popmusik skulle vara. 30 år senare har Per Gessle, fortfarande med Kjell Andersson som omslagsmakare, gjort sin snyggaste utgåva hittills.
Juelz Santana
Titel: What The Game’s Been Missing!
(Def Jam/Universal)
Betyg: 4
Nästa vecka kommer Juelz Santana med stor sannolikhet att gå rakt upp på första plats på den amerikanska försäljningslistan. Så varför har du aldrig hört talas om artisten? Förklaringen heter mixtapes, en form av lågbudgetmarknadsföring som används inom hiphop och som visat sig vara mer effektiv än både stortavlor och TV-annonsering.
Kända amerikanska radiodiscjockeyer sätter samman ihopmixade blandband, eller egentligen hembrända CD, vilka säljs mer eller mindre öppet i gathörn i storstäder. Egentligen är det olagligt – varken artister eller skivbolag tjänar pengar på mixtapes – men alla ser igenom fingrarna med det, och till och med aktivt uppmuntrar det, eftersom det visat sig vara bästa tänkbara form marknadsföring.
Som konsument vet man att man förutom sina favoriter även får det bästa av det nyaste nya. Allt är rykande färskt och i dubbel bemärkelse direkt från gatan: precis det som är attraktionskraften med hiphop. Genom mixtapes lyckas också hiphop, till skillnad från den trögare rocken, hela tiden etablera nya stjärnor.
Det senaste halvåret har Juelz Santana dykt upp på alla ledande mixtapes. När nya albumet slutligen släpps är det därför redan välkänt hos konsumenterna. Juelz Santana, som inte är släkt med Carlos Santana, kommer från Harlem och heter egentligen LaRon James. Årets bästa hiphopalbum efter Kanye West, Common och Mike Jones.
Jackson Browne
Titel: Solo Acoustic Vol. 1
(Inside/EMI)
Betyg: 4
Ytligt sätt är det här en stillsam akustisk skiva där Jackson Browne inför publik framför några av sina mest kända sånger. Men skrapar man på ytan finner man explosivt innehåll som kan förändra skivindustrin. Allt fler artister är frustrerande över att de inte äger sina egna inspelningar. Skivbolagen kan förvalta katalogen hur de vill och till exempel ge ut samlingsskivor utan artistens tillstånd.
Hur kan artisterna vinna kriget? Genom att spela in sina egna låtar på nytt, men göra det för ett annat bolag där de själva äger inspelningarna. Precis som Simply Red och Randy Newman gjort tidigare spelar här Jackson Browne in nya versioner av gamla låtar för ett nytt bolag. Browne har lämnat Asylum efter 30 år och i stället startat egna etiketten Inside.
Viktigast av allt: det låter förträffligt. Förutom nedtonade versioner av klassiker som ”The Pretender” och ”Take It Easy” (som han skrev åt The Eagles) plockar Browne även fram låtar ur sin sångkatalog som han aldrig skrivit in själv. I introduktionen till magnifika ”These Days”, som han 16 år gammal skrev till Nico, berättar han att han glömt bort låten tills han satt i en biosalong och hörde den i ”The Royal Tenenbaums”.
Franke
Titel; Optimismens hån
(Service)
Betyg: 4
Vissa skivor är inte som mest aktuella när de kommer ut. Två och ett halvt år efter att den släpptes har debutalbumet med gruppen Franke plötsligt blivit månadens mest omtalade svenska skiva. Förklaringen kan spåras till Thåström som inte ger intervjuer men som på sin hemsida listar ”Optimismens hån” som sin absoluta favoritskiva just nu.
Det går att höra influenserna. Om Thåströms skiva ”Skebokvarnsv. 209” är den framkallade bilden är det här det svarta negativet. Rockmusik lika tung, orubblig och oinsmickrande som Hisingens betonghus. Texter som vågar ha pretentioner. Och längst fram två bröder, Fredrik och Niklas Franke, som sjunger och spelar med livet som insats.
Sånger som ”Ensamhetens anlete samt adress” låter inte som någon annan svensk rockmusik som gjorts. Det är inte så konstigt att det tog omvärlden över två år att förstå den.