Hemma hos Nick Tosches i Tribeca

Ingen kan levandegöra musiker i text som journalisten och författaren Nick Tosches. Ett kvarts sekel efter att den gavs ut i USA kommer nu hans biografi om Jerry Lee Lewis slutligen i svensk översättning med titeln ”Skärseld” (Reverb). Jag träffade honom i hans lägenhet i New York. Från Dagens Nyheter, 4/5 2008.

Nick Tosches

Text: Jan Gradvall

När engelska The Guardian för två år sedan rankade ”De 50 bästa musikböckerna någonsin” hamnade Nick Tosches biografi om Jerry Lee Lewis etta på listan.

Greil Marcus, rockvärldens motsvarighet till Horace Engdahl, har gått ett steg längre och upphöjt ”Hellfire” till en amerikansk klassiker. En bok på samma nivå som de definitiva biografierna om Mark Twain, Abraham Lincoln och Benjamin Franklin.

Ett kvarts sekel efter att den gavs ut i USA kommer nu boken slutligen i svensk översättning med titeln ”Skärseld – Jerry Lee Lewis och hans liv” (Reverb).

– Varje gång jag träffade Jerry Lee Lewis fick jag intrycket av att om helvetet inte existerade så skulle han ha skapat det bara för att kunna hamna där, säger bokens författare Nick Tosches.

– Hela hans liv har följt ett givet mönster. Nere i Tennessee, där jag bodde några år, gick det en tid att satsa pengar på att Jerry Lee inte skulle överleva sin 40-årsdag. Men se vad som hände. Jerry Lee är fortfarande med oss.

Rockn’roll-pianisten Jerry Lee Lewis har mot alla odds överlevt både sin biografi och alla sina kollegor i The Million Dollar Quartet. Elvis Presley, Johnny Cash och Carl Perkins har lämnat byggnaden men Jerry Lee Lewis är kvar. Efter sex fruar och lika många decennier av sprit och tabletter fyller han 73 år i höst.

Även biografiförfattaren Nick Toches, som fyller 60 år nästa år, är ett levande bevis på att det faktiskt inte är lag på att man måste leva som Anna Skipper.

Vi sitter i hans lägenhet i Tribeca, New York, dricker öl och jämför Jerry Lee Lewis inspelning av ”Drinkin’ wine spo-dee-o-dee” med Sticks McGhees original från sent 40-tal. Nick går ut i köket och hämtar ett par öl till.

Det vore egentligen ingenting konstigt med det, om det inte vore för att klockan visade 10.30 förmiddagen.

Nick Tosches rökar samtidigt Camel utan filter, vilka han omsorgsfullt placerar i ett elefenbensfärgat cigarettmunstycke. För att visa att han åtminstone är lite hälsosam varvar han dessa med Parliament Light.

Genom vecken på hans grafitgrå kostym kan man ana att hans ben är lika tunna som hans armar. Han ser ut som en välklädd spindel.

– Hörde du att han sjunger ”half an’ half” där i versen? frågar Nick Tosches och höjer volymen.

– Jag frågade en gång Jerry Lee själv vad ”half ’an half” egentligen är för dryck, men han hade förstås ingen aning. Jag ringde därför helt nyligen upp musikproducenten Jerry Wexler och frågade. Han är över 90 nu, pensionerad, och har inget emot att jag ringer och frågar konstiga saker ibland.

– Och Jerry Wexler visste förstås. Han berättade att ”half an’ half” var en vanlig drink i Harlem efter andra världskriget. Du tar den sämsta vodka du har och det sämsta rödvin du har. Därefter blandar du, hälften-hälften.

Det låter fruktansvärt äckligt.

– Du, det är till och med värre än du tror. Jag har smakat det.

Men vad betyder egentligen refrängen ”Spo-dee-o-dee”?

– Motherfucker. Originaltexten lyder egentligen ”Drinkin’ wine, motherfucker, drinkin’ wine”. Inför skivinspelningen bytte man bara ut motherfucker mot ett annat ord med lika många stavelser.

Även Nick Tosches själv är ett levande musiklexikon. Att prata musik med honom ger ett helt annat perspektiv på samtiden. Men till skillnad från de flesta andra biografiförfattare prioriterar han hela tiden känslan före fakta.

Nick Tosches böcker om Jerry Lee Lewis, Dean Martin och boxaren Sonny Liston är inte den sortens tegelstenstjocka biografier som räknar upp alla de avgörande händelser i deras liv.

Nick Tosches teknik och arbetssätt är att i stället tränga in i huvudet på den person han porträtterar.

– När jag känt mig bekväm med ämnet, vare sig det gällt Dean Martin eller Jerry Lee, så har jag vetat hur de känt och tänkt. Något de själva inte alla gånger kunnat uttrycka i ord. Precis som att jag inte heller kan sätta ord på de känslor de uttrycker genom sin sång.

Jerry Lee Lewis karriär kollapsade endast ett år efter hans genombrott. När det 1958 avslöjades att han gift sig med sin 13-åriga kusin vände nöjesvärlden honom ryggen.

Men när man läser ”Skärseld” framstår inte det äktenskapet som så konstigt: Jerry Lee gjorde bara vad hans förfäder och halva hans släkt gjort tidigare.

”Skärseld” är en skildring av en Gudfruktande del av den amerikanska Södern där inavel, bigami, barndödlighet, alkoholism, tungomålstalande, bomullsplockning och översvämningar var en del av vardagen.

Allt detta i en musikbok som gavs ut axelvaddarnas 1982, året då popradion dominerades av ”Who can it be now?” med Men At Work och ”Maneater” med Hall & Oates.

– Ingen fattade någonting när jag sade att jag höll på med en biografi om Jerry Lee Lewis, säger Nick. Men det var när jag skrev ”Skärseld” som jag insåg att jag kunde skriva. Jag hade två tydliga förebilder när jag skrev boken. Den ena var King James-översättningen av Gamla testamentet. Den andra var William Faulkner och hans romaner om den amerikanska södern.

Boken börjar på Graceland, en mörk natt 1976. Medan Elvis Presley ligger och sover oroligt i sin säng – kungen drömmer att han går omkring naken på stan – försöker Gracelands säkerhetsvakt stoppa Jerry Lee Lewis som står utanför grindarna och viftar med en pistol för att bli insläppt.

– Det enda jag hittade på där var vad Elvis drömmer om. Men allt annat har jag kollat upp. Jag spårade vakten, intervjuade honom och fick tidpunkten och händelseförloppet verifierat.

Bland de starkaste passagerna i boken är beskrivningarna av tungomålstalande. De kringresande frireligiösa predikanter som försatte deras föräldrar och grannar i extas gjorde outplånligt intryck på de unga pojkarna Jerry Lee Lewis och hans kusin Jimmy Swaggart, senare känd som en TV-predikant som mer än en gång ertappats med prostituerade.

– Jag skriver det inte i boken, men ju mer jag tänker på det inser jag att rock’n’roll också är tungomålstalande, säger Nick. Som liten fattade jag aldrig vad Little Richard sjöng om, ingen fattade det. Det var som ett nytt ordlöst språk, ett universellt språk som alla kunde förstå i hela världen. Flera av femtiotalets största rockartister blev ju också ännu större utomlands än i USA.

Samtidigt som vi fortsätter att lyssna på några av hans favoritlåtar – ”She’s tough” med Jerry McCain, ”Sloppy drunk” med Jimmy Rogers, ”My buddy” med Dr John, ”Love me or hate me” med Lady Sovereign – går Nick Tosches fram till sin dator som står på ett stort träskrivbord mitt i rummet.

Som brevpress använder han ett flera tusen år gammalt romerskt mynt.

– Jag köpte det av en antikhandlare. Värdet av myntet är exakt detsamma som vad en slav behövde för att kunna köpa sin frihet.

Utsikten mot Hudson River hade varit slående, om nu inte Nick valt att ha persiennerna halvt neddragna. När Nick knappar in något på sin datorn ser jag att han bara använder ett finger.

Skriver du verkligen bara med ett finger?

– Javisst, det här är allt jag har, säger Nick Tosches och håller upp sitt högra pekfinger i luften, till synes helt omedveten om det ironiska med att biografin om mannen med världshistoriens mest flyhänta fingrar är skriven med ett enda stelt finger.

Det börjar bli dags för lunch. Nick Tosches tar mig ned till hans stamställe ett par kvarter längre ner i västra Tribeca för att vi ska få i oss något mer substantiellt i magen

– Två Guinness, tack.

Den irländska baren är en oas i Nicks liv. Efter perioder av skrivande då han jobbar 18 timmar om dygnet veckor i sträck är det hit han går. Precis som i TV-serien ”Skål” är det ett ställe ”where everybody knows your name”.

Bartendern Mike Hickey ser ut som en jultomte utan skägg. När han får reda på att jag är från Sverige börjar han direkt förhöra mig om ett slag på Irland på 1000-talet då svenska vikingar tydligen gjorde något ouppklarat.

Vi fortsätter dricka lunch och talar om skrivande. Jag säger att jag noterat att Nick Tosches vid upprepande tillfällen skrivit att hans främsta motivation till att skriva är att det är ett sätt att försörja sig.

– Det är en bra motivation tycker jag. En del blir upprörda och säger: ”Gör det inte allt du skriver smutsigt?” Men jag sade inte att jag gjorde det för pengar,utan för att försörja mig. Och det är bättre än att råna banker. De kan inte, än så länge, sätta dig i fängelse för att du skriver artiklar och böcker.

– Men för att vara helt ärlig… När jag var pojke och gick i skolan så gick jag varje morgon innan skolan till en bar och städade upp från kvällen innan. Det var OK, jag hade så mycket energi då. Men det gjorde mig samtidigt tidigt medveten om att man måste hitta ett sätt att tjäna pengar i livet. Och att kunna leva på att skriva känns fortfarande så osannolikt att jag är tacksam för det.


(slut)

FAKTARUTA:

Nick Tosches föddes 1949 i Newark, New Jersey.
”Skärseld – Jerry Lee Lewis och hans” från 1982 var hans andra musikbok och blev hans genombrott.
Sedan dess har han b.la skrivit biografier om Dean Martin (bästsäljaren ”Dino”) och Sonny Liston och romanerna ”Cut numbers”, ”Trinities” och ”In the hand of Dante”.
Nick Tosches är också poet och har gjort flera framträdanden med sin kompis Patti Smith.
Skivan ”Fuck the living, fuck the dead” är en liveinspelning med poesiuppläsningar på Centre Pompidou i Paris,
Nick Tosches är i dag också fast skribent på Vanity Fair. Hans senaste reportage har handlat om den sista opiumhålan (även utgiven som bok) och den ultimata sushin.
Nick Tosches åsikter om opium går inte riktigt att trycka i en dagstidning.

Nuvarande favoritförfattare:
Peter Matthiessen.

Bakgrundsmusik när han skriver:
”Jag vet inte om jag egentligen gillar Bach, men jag älskar cellosviterna. Jag har Pablo Casals och även alla andra tänkbara inspelningar. Dessa lyssnar jag på nonstop där jag skriver.”

Om sina poesiuppläsningar:
”Jag har haft flera uppläsningar hos min kompis Handsome Dick Manitoba på hans bar på Avenue B. Mitt villkor för att ställa upp har alltid varit: lås dörrarna och fixa fyrverkerier som jag kan kasta ut i baren mellan dikterna. Men jag kastar bra, ingen har blivit skadad. Ingen som kommit dit vill höra poesi. Men det märkvärdiga med dikter är att om de verkligen är bra så blir det ändå alltid helt tyst i lokalen, till och med på en sådan bar.”

Om sin biografi om Dean Martin:
”Ingen kände Dean Martin. När jag ringde upp hans manager visade det sig att han, som ändå var hans manager, talat med Dean Martin två gånger under de senaste tolv åren. Och det ena samtalet gällde en födelsedagstårta. Skådespelaren Denis Leary var hemma hos Dean strax innan dog. När Denis såg min biografi liggande på ett bord frågade han Dean: ’Har du läst den?’ Dean Martin svarade: ”Nej. Men titta på omslagsbilden. That was one good looking guy!”