Hemma hos Nik Cohn på Shelter Island

Nik Cohn har uppfunnit både den moderna popjournalistiken och modejournalistiken. Det var han som skrev New York Magazine-reportaget som blev filmen ”Saturday night fever”. Jag träffade honom på Shelter Island, en ö utanför New York. Från Dagens Nyheter, 27/4 2008.

Text: Jan Gradvall

I år är det 30 år sedan John Travolta stegade in på svenska biografer som Tony Manero i ”Saturday night fever”. Vad få armbågsviftande discodansare då visste var att filmen byggde på en tidningsartikel av en engelsman som just hade flyttat till New York.

Reportaget om den spirande discoscenen i Bay Ridge, Brooklyn, publicerades i juni 1976 i New York Magazine. Journalisten Nik Cohn hängde med dansarna i dagar. Han trängde in i deras huvuden, målade upp deras drömmar och motgångar, och lät läsaren verkligen förstå varför deras liv kretsade kring att klä upp sig och få vara kungar på lördagkvällen.

Vad ännu färre visste var att hela historien var fejk.

– Det var min idé att göra ett reportage om den verkliga discoscenen ute i New Yorks förorter, något jag tyckte Manhattan-journalisterna helt hade missat, säger Nik Cohn. En vän tipsade mig om diskoteket Disco 2000 i Bay Ridge. Jag åkte dit, såg alla som hängde utanför, men kände mig plötsligt väldigt utanför och osäker. Jag insåg att jag visste ingenting om de här människorna. Jag pallade därför inte ens gå in.

– När deadline närmade sig, och jag var tvungen att skriva klart, baserade jag i stället reportaget på mods jag träffat i London under tidigt sextiotal. Jag brukade hänga på en klubb på Goldhawk Road i Shepherds Bush där The Who gjorde tidiga spelningar. De ledande modsen, som verkligen levde för att visa upp sig, kallades ”faces”, en term jag i artikeln överförde till discoscenen.

– Huvudpersonen,Travolta i filmen, var en sammansättning av flera olika personer. Utanför discoteket i Brooklyn såg jag en kille som stod ute i kylan i bara skjortärmarna. Det var uppenbart att han hellre skulle frysa ihjäl än att göra avkall på sin stil. I honom kände jag igen den attityd jag observerat hos flera engelska mods.

Men varifrån fick du det där om att discokungen jobbade i en färgaffär på dagarna? Just det kändes verkligen så autentiskt.

– Jag vet inte. Jag tror jag såg en färgaffär på vägen ut till Brooklyn.

Efter den enorma succén med ”Saturday night fever” var det ironiskt nog flera personer som hävdade att de var verklighetens Tony Manero.

Nik Cohn själv kände sig av flera skäl kluven till framgången.

– Artikeln blev en enorm succé. Alla tidningar ställde sig i kö och kastade pengar på mig. ”Skriv för oss! Skriv vad du vill!”. Men vad ingen då visste, utom jag själv, var att jag knappt kunde skriva längre.

Nik Cohn, född 1946, har en karriär med flera paralleller till Klas Östergren. Han slog igenom som 18-årig med romanen ”Market”. Därefter plockades han upp av både engelska och amerikanska tidningar och blev känd som sin tids stilsäkraste skribent.

Innan Nik Cohn fyllt 25 hade han gett ut fyra romaner. Han hade också hunnit skriva två tesdrivna faktaböcker, en om popmusik och en mode, vilka blivit klassiker och ständigt kommit i nytryck .

Med ” Awopbopaloobop Alopbamboom” från 1969 lade Nik Cohn grunden till hela den postmoderna popjournalistiken. I en bok på knappt 100 sidor försvarade han popmusikens rätt att vara just popmusik. Medan omvärlden hyllade singer-songwriters och konstnärlig rock, musik med budskap, lyft Cohn fram primitiva treminutersurladdningar. Hjälten i hans historia var Phil Spector.

– Jag gjorde research en enda eftermiddag i tidningsarkivet, därefter skrev jag fritt från huvudet, säger Nik Cohn. Boken är full av misstag. Men samtidigt trodde jag heller inte på research. Vad jag försökte göra vara att fånga känslan, ”the excitement of pop”. Det spelar ingen roll om någon ton är falsk i en popsingel, tvärtom är det en del av passionen. Jag äger fortfarande inte ett enda album med en singer-songwriter.

Två år senare uppfann han den moderna stiljournalistiken med ”Today there are no gentlemen” . Medan alla andra var fixerade vid nuet visade Nik Cohn att popkulturen egentligen föddes tidigt 1800-tal.

– Fram till att jag var 25 gick allting så lätt, säger Nik. Jag visste inte hur svårt det är att skriva. När man skrivit klart en bok börjar man på nästa, precis så enkelt var det. Men när jag nu skulle skriva såg jag plötsligt ett stort berg framför mig.

Åren efter ”Saturday night fever” skrev han för alla prestigetidningar, men samtidigt blev berget framför honom bara högre. Till slut kände han att han inte längre kunde leva och arbeta på Manhattan. Tillsammans med sin fru Michaela flyttade han i mitten av åttiotalet därför ut till en ö med det passande Shelter Island.

Efter två och en halv timmes bussfärd från Manhattan hoppar jag av vid en sömnigt fiskeläger omgivet av långa sandstränder. När bilfärjan tagit mig över till ön möts jag av Nik och några dussin fiskmåsar.

Sömniga Shelter Island, med sina mjuka kullar och gediget snickrade trähus, ser ut som ett Ankeborg målat av Edward Hopper.

– På den här ön Eisenhower fortfarande president, säger Nik. Det har egentligen inte hänt något här sedan femtiotalet.

Det vindpinade hus de köpte för 22 år sedan var ursprungligen en bar. I hyllorna bakom bardisken, där det förr stod spritflaskor, står i dag Nik Cohns skivsamling.

Förutom själva huvudbyggnaden finns det även två mindre hus på tomten som de använder som var sitt skrivhus. Michaela Muntean skriver barnböcker.

– När jag flyttade ut hit har jag även ändrat riktning i mitt skrivande, säger Nik. Vad som hände var att jag gick från spontant skrivande, där allt handlade om mina värderingar, mina åsikter, min stil, mina tumavtryck på allting, till att i stället tycka att det mest intressanta är vad andra människor har att berätta.

I motsats till ”Saturday night fever” har hans senare böcker handlat varit 100 procent sanna och extremt researchade. Inför sin senaste bok, ”Triksta”, besökte levde han med rappare i New Orleans från och till i fem år.

– Jag tycker inte längre att åsikter är särskilt intressant. Det är så många journalister i dag som sitter hemma och har åsikter om allting. Jag ser mina tre senaste reportageböcker (”The heart of the world”, ”Yes we have no”, ”Triksta”) som en trilogi om mänsklighet. Om det fantastiska man kan få reda på om man börjar prata med folk i stället för att bara gå förbi dem. Vad som intresserar mig är människor som lever för en passion, en passion så stark att andra uppfattar den som galenskap.

Just nu skriver Nik Cohn på en roman, ”Dirty pictures”, där han på sätt och vis slutar hela cirkeln. Den delvis självbiografiska romanen utspelas i London, tidigt sextiotal, precis när popkulturen föddes, mitt bland de mods han placerade på det blinkande discogolvet i Brooklyn.

Nik säger att han hållit på ”några år” med den nya romanen.

– I mitt andra liv som författare är skrivandet långsamt, mödosamt. All den ansträngning jag i dag lägger ned går ironiskt nog ut på att få det att se spontant ut. Men jag skriver varje dag. Jag måste göra det. Det är väldigt enkelt egentligen. Skrivande handlar om mental hälsa för mig. Om jag inte gör det börjar dåliga saker hända.

När Nik Cohn blickar tillbaka på sitt liv har han också insett att Tony Manero är mer sann än han själv först förstod. Tony är den person han själv skulle velat ha vara

– Om du är helt bekväm med dig själv, om är du bekväm i grupper, bekväm i alla sociala sammanhang, så tror jag inte du börjar skriva. Jag tror ingen som skriver är 100 procent frisk i huvudet. Men att skriva ger samtidigt en möjlighet att få kontakt med tidigare upplagor av dig själv. Även om jag är 62 nu kan jag genom skrivandet när som helst ta kontakt med 17-åringen i mig.

62-åringen tycker också att popmusik är lika viktigt som 17-åringen. Nik Cohn har fortfarande järnkoll på all ny musik, även om det är sällan han hittar något som verkligen låter helt nytt.

På en vägg i huset har han nålat upp hundratals bilder på människor som betytt något för honom, mitt bland bilder på Muhammad Ali, Helan & Halvan och han själv som tonårig flipperkung finns rapparen Lil Wayne.

– När jag nyligen var inne på Manhattan var jag en hårsmån från att bli överkörd, säger Nik. Jag hörde fantastisk ny indisk popmusik från ett bilfönster, inte bhangra, något annat, och var bara tvungen att springa mitt ut i gatan för att fråga vad det var. Jag såg inte bilen som kom från andra hållet. Men, samtidigt, ska man dö någon gång hade det varit ett ganska bra sätt. På jakt efter något man brinner för.

(slut)

+

BONUSRUTOR

1.

Fakta:
”Saturday night fever”

Filmen hade premiär i USA i december 1977 och i Sverige 1978.
Soundtracket till filmen har i dag sålt i 30 miljoner exemplar.
Reportaget som blev filmen finns med i Nik Cohn-antologin ”Ball the wall” (Picador).

2.

Fakta:
Nik Cohn

Född 1946. Uppväxt i Derry, Nordirland. En liten stad som fostrat Seamus Heaney, Seamus Dean och ”Teenage kicks” med Undertones. Nik Cohn kan identifiera sig med alla tre.
”Det finns en oerhört stark muntlig tradition i Derry. Folk förväntas att tala passionerat om saker som betyder något för dem.”

Nick Cohns pappa är den framstående historien Norman Cohn, känd för boken ”The pursuit of the millennium”. Hans mamma föddes i St Petersburg, flydde till väst och blev älskarinna och modell till den dadaistiske konstnären Raoul Hausman.
”Det är en blandad upplevelse att kliva in ett konstgalleri och se sin mammas sköte uppförstorat på väggen”.

Förutom ”Saturday night fever” har Nik Cohn även inspirerat The Whos låt ”Pinball wizard”.
”Jag kände Pete Townsend lite grann. Vi brukade äta lunch på ett ställe på Old Compton Street som låg vägg i vägg med spelhallen Lots-Of-Fun. Jag var en passionerad flipperspel men Pete var förfärlig. När jag inte gillade hans först utkast till ’Tommy’, jag tyckte det var för pretentiöst, skrev han ’Pinball wizard’ och utvecklade flippertemat i rockoperan.”

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.