Bloodshy & Avant: I huvudet på ett par hitmakare

Få känner igen Christian Karlsson och Pontus Winnberg på gatan. Men det är deras låtar som toppar all världens listor. Enbart på förlagssidan har deras låt ”Toxic” omsatt 60 miljoner kronor. Reportage från Café, aprilnumret.

Text: Jan Gradvall

Sukhumvit Road är en av de där evighetslånga gatorna i Bangkok som aldrig tar slut. Även vid 22.00 kvällen är trafiken så tät att de digitala siffrorna ovanför trafikljusen meddelar att det kommer att ta exakt 6.35 minuter att passera gatan. 6.34, 6.33, 6.32…

Men alla fordon väntar lika tåligt i den 30-gradiga vintervärmen. Taxibilar, tuk-tuks, jeepar och hundratals och åter hundratals vespor och motorcyklar står alla där i korsningen, sida vid sida, utan att försöka tuta sönder varandra som de förr gjorde i denna länge ökänt kaotiska storstad.

I vår taxibil byter chauffören från en station som spelar thaipop till en som spelar en reggaeversion av Alicia Keys ”No one”. På trottoaren står en man lutad mot en lyktstolpe och följer någon slags thailändsk sitcom på sin mobil.

Mitt i detta nya Bangkok, mitt i denna korsbefruktning av högteknologiskt och uråldrigt, asisatiskt och västerländskt, har Sveriges mest framgångsrika låtskrivare och producenter valt att bygga en ny inspelningsstudio.

Studion ligger i Sukhumvit som förutom gatan även är namnet på ett område i Bangkok där nya skyskrapor sträcker sig högre och högre mot himlen. När Christian ”Bloodshy” Karlsson köpte den lägenhet där hans studio är inhyst var skyskrapan inte ens påbörjad. Från en månad till en annan kan ett helt kvarter i Sukhumvit var utbytt.

– Jag önskar att vi hade kommit på det här tidigare, säger Christian ”Bloodshy” Karlsson. När det gäller själva proddandet har vi vårt laboratorium i Stockholm. Men skriva kan vi faktiskt göra var som helst. Och precis som i LA, fast på ett helt annat sätt, är det här en fantastiskt inspirerade stad att jobba i.

– Bangkok har inte köpt den västerländska MTV-prylen rakt av. Alla de senaste låtarna spelas här också, visst, men du hör lika mycket thailändsk och kinesisk musik. Helt plötsligt kan man höra ett sätt att arrangera stråkar som inte liknar något annat man hört. Folk har heller inte fattat vilken klubbscen det finns i Bangkok. Om man gillar till exempel DJ Premier, som jag gör, så har han varit här tre gånger det senaste året.

Även Bloodshy & Avants sound låter som det vore sprunget ur en tropisk metropol snarare än en västerländsk. Själva melodierna är klassisk pop i rakt nedstigande led från Motown, men rytmerna är ofta förbluffande komplexa, hårda och udda för att ligga på topplistan. Det låter både globalt och futuristiskt, likt ringsignaler från en snar framtid. Om det spelades poplåtar på radion i William Gibsons framtidsromaner skulle de låta som Bloodshy & Avants.

– Våra låtar utmärks av de på något sätt står ut på de popskivor de är med på, säger Pontus ”Avant” Winnberg. Vi är heller inte så bra på att göra beställningsuppdrag. Egentligen jobbar vi hela tiden som det är vårt eget band vi skriver för.

Eller som tidningen Rolling Stone beskrivit det: Bloodshy & Avants låtar är ”the kickiest tracks” på de skivor de är med på.

I en global kampanj för ett par år sedan lät Sony Ericsson användare världen över rösta fram världens bästa melodi genom tiderna. 700 000 människor i 66 länder, från Kina till Brasilien, sms:ade in sina röster. ”Toxic”, skriven av Bloodshy & Avant, kom tvåa. Etta blev ”We are the champions” och trea ”Billie Jean”.

– Av alla utmärkelser vi har fått var det nästan den allra roligaste, säger Christian ”Bloodshy” Karlsson. Att vi fick en amerikansk Grammy för ”Toxic” var också kul, men den här världsomröstningen, där det inte bara var med poplåtar utan all sorts musik, var ännu mer oväntad

Britney Spears låt ”Toxic” som duon skrev tillsammans med Henrik Jonback och Cathy Dennis, är en av de låtar som för evigt kommer att förknippas med 2000-talet. Låten släpptes på singel 2004 och blev etta eller Topp 5 i princip alla länder i världen där det finns topplistor.

Både 2004 och 2005 fick Bloodshy & Avant ASCAP Award, det mest prestigefyllda priset för internationella låtskrivare, för sina framgångar med i synnerhet just ”Toxic”. Enbart på förlagssidan har ”Toxic” i dag – hittills – omsatt 60 miljoner kronor.

Christan ”Bloodshy” Karlsson och Pontus ”Avant” Winnberg är båda födda 1975. De kommer från Göteborg men bor numera i Stockholm. Båda är gifta och Pontus blev pappa i fjol. På gatorna är det ingen som känner igen dem, men i musikvärlden känner alla till deras namn.

När jag ett par veckor innan Bangkok besökte dem i deras studio i Solna i Stockholm låg det, mitt i virrvarret av takeawaykartonger och tidningar, två oöppnade platinaskivor på golvet, halvdammiga paket som låg infösta i ett hörn.

Platinaskivorna var för Madonnas ”Confessions on a dance floor”, ett album där Bloodshy & Avant gjorde två av låtarna. När jag gick fram och lyfte upp skivorna kunde jag genom den genomskinliga skyddsplatsen läsa att båda utmärkelserna – en var till Christian respektive Pontus – var utställda för åtta miljoner sålda exemplar.

– Jag vet inte riktigt vad man ska ha dem till egentligen, svarade Christian när jag frågade varför de låg kvar där oöppnade.

– Jag har inte en enda guldskiva upphängd hemma. Men just den där (en stor ram med åtta platina-CD och en discokula i miniatyr) är den första jag tyckt var lite snygg.

Hur funkar det där egentligen? Får man en ny platinaskiva för varje ny miljon skivan säljer?

– Nej, de brukar vänta utdelningen tills de tror att skivan har sålt klart. Men nu hörde jag att Madonna-skivan är uppe i tio miljoner, så jag vet inte, vi kanske får en till.

Hösten 2007 var Bloodshy & Avants mest framgångsrika hittills. Inom loppet av ett par månader hade de fyra låtar med på Britney Spears senaste album, tre på Kylie Minogue senaste, tre på ”American Idol”-vinnaren Jordin Sparks debut, två på Kevin Michaels debut. Plus att de hade titelspåret på Jennifer Lopez senaste ”Brave”.

Som producenter på denna nivå får man ett förskott per låt som ligger på cirka 450 000 kronor per låt. Tretton sådana låtar enbart under ett par månader på hösten… You do the math.

– Men det är inte i förskotten de verkliga pengarna ligger, säger Pontus. De finns på låtskrivarsidan och de pengarna kommer fler år efter att skivorna släppts. Men hela den här branschen är lite av en smågangsterkultur. Parallellt med att förskotten blivit bättre så har avtalen blivit sämre. Så allt hänger egentligen på vilken sorts avtal man lyckats förhandla sig till.

Men visste borde ni nästan vara ekonomiskt oberoende vid det här laget? Hur länge till behöver ni jobba?

– Vi behöver aldrig mer jobba, säger Christian. Inte av ekonomiska skäl. Det må låta klyschigt men vi har faktiskt aldrig tänkt på pengar. Från början var det så sjukt galet kul med alla uppdrag att man bara jobbade på och inte hade en aning om vad som kom in på banken. Och sedan där det buzzet var över hade vi tjänat så mycket att vi inte behöver bry oss.

– Utmaningen nu är i stället att börja göra allt vi tidigare inte haft tid till, säger Pontus. Vi har haft en fantastiskt rolig karriär så här långt. Vi har blivit mest kända för elektroniska uptempolåtar till tjejartister. Men det vore ju sjukt tråkigt om vi bara höll på med det. När vi nu är i en position där vi kan göra vad fan vi vill, vore det väldigt dumt att inte göra det.

Detta innebär att Bloodshy & Avant de senaste månaderna tackat till många artister som frågat om låtar. Bland annat har de sagt nej till Beyoncé. För tredje gången.

– En del kollegor i branschen förstår ingenting, säger Christian. De tycker vi är helt sjuka huvudet som säger nej till Beyoncé.

– Men hur mycket vi än gillar henne som artist så vore det farligt om vi börjar göra för många produktioner som låter för lika varandra, säger Pontus. Och just nu kändes det helt enkelt fel för oss att göra det.

För att utmana sig själva har Christian och Pontus dels startat ett eget band, med en amerikansk kollega som tredje medlem. Det enda som är klart är att den skivan, när den slutligen släpps, inte kommer att ges ut under namnet Bloodshy & Avant.

Parallellt med att de tackat nej till en flera västerländska storstjärnor har de i stället tackat ja till att jobba med BoA, en 21-årig sydkoreansk popsångerska som är megastor i hemlandet och framförallt i Japan.

Den docksöta BoA, vars namn står för ”Beat of Angel”, har tillsammans med hela sitt entourage med skivbolagsfolk flugit hit till Bangkok, en stad som både geografiskt och kulturellt ligger precis lagom mellan Stockholm och Seoul.

– Det vi har gjort med BoA kommer nog inte att höras i väst, men det har varit väldigt kul och gått ännu bättre än vi hoppades. Och det är något nytt för oss. Till skillnad från musikbranschen i väst, där alla bara pratar om hur dåligt det går, finns det också en framåtanda i Asien som också är inspirerande. Där pekar det fortfarande uppåt.

Samtidigt som Bloodshy & Avant jobbar i Bangkok får de regeringens Exportpris som delas ut av Carl Bildt på Grammisgalan.

– Jättesynd att vi kunde vara där att ta emot det. Men det känns lite typiskt, Vi har missat alla prisutdelningar för alla priser vi fått! Inte ens den amerikanska Grammy-galan kunde vi vara med på.

Under tiden i Bangkok kommer det även både bra och dåliga nyheter från väst om deras mest kända klient, Britney Spears. The good news är att deras låt ”Piece of me”, som de skrev tillsammans med Klas Åhlund, blir Britneys nya singel och får strålande recensioner överallt (utsedd till en 2007 års bästa låtar av tunga New Yorker och Rolling Stone) och börjar klättra på listorna i hela världen.

The bad news är att samtidigt som ”Piece of me” är på väg att ännu en gång rädda Britney Spears karriär – precis som ”Toxic” gjorde fyra år tidigare – så hamnar Britney återigen på alla i löpsedlar i en av ett sina alltför offentliga sammanbrott.

Och denna gång blir det värre än någonsin. Likt en Hannibal Lector spänns Britney Spears fast av polisen och leds bort från sina barn i en av de mest offentliga förnedringarna i nöjeshistorien.

– Det är så jävla sorgligt, säger Christian. Det är vidrigt att se hur hennes privatliv hängs ut i media. När vi var i LA med henne en gång var de tvungna att gå runt med skynken för att vi skulle kunna sitta i trädgården och fika. I varenda träd hängde det paparazzis. Och de skriker hela tiden saker, både till henne och allt runt omkring, för att provocera fram reaktioner som de kan använda på bild.

– Det är det som ”Piece of me” handlar om, säger Pontus. Att alla vill ha en del av henne. Och verkar beredda på att göra vad som helst för att få det. Jag tror ingen utomstående ens kan föreställa sig hur det är att leva på det viset. När vi var i Hamburg en gång för några år var första gången vi fick se det på nära håll. Det var verkligen läskigt.

– Vi var där och hängde med Britney på ett hotell, fortsätter Christian. Hon fick ett infall, typiskt henne, och föreslog att vi skulle smita från vakterna för att göra stan tillsammans. Vi smet ut bakvägen. Men någon fick syn på oss och började följa efter. Det blev fler och fler. Till slut var det en mobb på kanske 100 stycken.

– Vi tvingades fly in i en juvelaffär. Men ägaren fick panik när även mobben försökte ta sig in och föste ut oss. Precis när man började bli rädd på allvar fick vi till slut tag på en taxi och kunde fly. Sedan slutade kvällen med att vi gjorde Hamburgs nattliv med henne, inklusive Reeperbahn. Och hade väldigt kul. Det är också typiskt Britney.

”Piece of me” var den sista låten som skrevs till Britneys senaste album. Albumet var egentligen klart, men Christian och Pontus blev övertalade av Britneys A&R att åka till LA en allra sista vända för att skriva en låt till. De blev erbjudna att samarbeta med en lång lista kända amerikanska låtskrivare men tog på eget bevåg i stället med sig Klas Åhlund (Teddybears, Robyn).

– Det har hela tiden funnits en oskriven regel om att inga låtar ska handla om Britneys eget liv, säger Pontus. Vi tyckte till exempel att hon skulle göra en svarslåt till Justin Timberlakes ”Cry me a river”. Vi tyckte det var en ganska lökig marketing stunt från hans sida att använda deras förhållande på det sättet. Det hade därför varit väldigt kul om Britney, med glimten i ögat, hade gett igen. Svarslåtar är ju en klassisk poptradition. Men det blev inget av med det tyvärr.

Fast en sådan svarslåt finns. Lyssna på ”Sweet dreams my LA ex” som Bloodshy & Avant i stället gav till Rachel Stevens. De kan inte bekräfta att det är den tänkta svarslåten till ”Cry me a river”, men de dementerar det inte heller.

– Den där sista veckan i LA satt vi mest och beställde mat i studion, säger Christian. Det var rent kaos runt Britneys då, hon kunde inte ens ta sig till studion. Men när det var tre dagar kvar skrev vi ”Piece of me” tillsammans med Klas, som det var jäkligt kul att jobba med, och skickade över den. Vi visste att låten bröt mot alla regler vi fått, men Britney älskade den. När hon sedan kom till studion var hon extremt peppad, hade lärt sig texten utantill i bilen, och satte sången på typ en halvtimme.

– Britney är alltid väldigt proffsig och fokuserad när hon väl är i studion. Jag minns en annan gång när vi började jobba direkt när vi flugit in till LA. När vi hade varit vakna i 20 timmar trodde att vi nu är det väl ändå dags att packa ihop för dagen. Men Britney var så inspirerad att vi höll på i 20 timmar till. Hon kan verkligen hitta en fantastisk vibe.

Den allra mest fokuserade artist som Bloodshy & Avant jobbat med är Madonna. När de jobbade i London cyklade Madonna till studion varje dag och var delaktig i hela produktionen, in i minsta detalj.

En morgon deklarerade Madonna att något i slutmixen på en av låtarna hade ändrats. De lät inte exakt likadant som i går kväll.

– Vi hade inte rört några knappar, säger Pontus. Inte heller Spike (Stent, en av världens mest kända inspelningstekniker) som skakade på huvudet. Vi var alla övertygade om att det var Madonna som misstagit sig. Men naturligtvis var det hon som hade rätt. På något sätt hade en rattarna på mixerbordet rubbats under natten, kanske av en städare, och reverbet på ett sångpålägg hade dragits ned en aning. Och det hörde hon.

Men de har tackat nej till att vara med på Madonnas nästa album.

– Vi älskar Madonna, men den musikaliska inriktning hon vill dra åt denna gång passar inte riktigt oss.

Christan ”Bloodshy” Karlsson och Pontus ”Avant” Winnberg kommer från helt olika musikaliska bakgrunder.

Pontus Winnberg är uppväxt med klassisk musik. Hans pappa, Lennart Winnberg, är lektor i musikteori vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet. Lennart Winnberg har skrivit böcker om musikpedagogik och håller kurser på internationell nivå

– Farsan höll introduktioner på Konserthuset i Göteborg när jag var liten, säger Pontus. Mina första minnen av musik är att jag satt där och ritade till de stora klassiska verken. När en av hans elever gjorde ett projekt om Beatles fick jag upp ögonen för popmusik. Jag tror jag var sju år då

Så du kan läsa noter?

– Ja, jag började den vägen, men har sedan lämnat den.

När Christian Karlsson var sju år samlade han på bildskivor. ”Depeche Mode, Howard Jones men framförallt Adam & The Ants”. Som tonåring började han spela gitarr och sjunga i olika punkband. Ett av dem hette Sunnanvind (det krävs övertalning för att han ska klämma ur sig det namnet) och var inspirerat av Asta Kask.

Via skateboard kom han sedan in på hiphop. Genom ett litet arv från sin farfar köpte han en PA-anläggning och började göra egen musik i replokalen med gitarr, skivspelare och trummaskin.

16 år gammal blev han med i Goldmine, en grupp från Göteborg som är lite bortglömd i dag men som skrivit svenska hiphophistoria.

– Det var då jag träffade Pontus första gången, säger Christian. Vi stod och väntade utanför någon replokal och började prata. Han var mer en riktig musiker, jag var mer en brinnande visionär.

Pontus var med då med i bandet Solomon. Han var också involerad i Göteborgs klubbscen och drev houseklubbar.

– Men jag är nog den enda som drivit houseklubb utan att ha någon som helst koll egentligen, säger Pontus. Jag gillade bara musiken. Då tyckte jag det var lite pinsamt att jag hade så dålig koll, men nu kan jag tycka det är rätt sunt. Koll blir ofta bara ett attribut. För många är det så viktigt att upprätthålla fasaden av att ha koll att de fastnar i en genre av ren rädsla.

Samtidigt gick det bättre och bättre för Christians band, Goldmine. När Fugees gjorde sin legendariska spelning på Gino i Stockholm 1996 var Goldmine förband. Gruppens sångerska, Claudia ”Deetah” Ogalde, dök upp på inspelningar med både 2Pac och Notorious BIG.

När Goldmine upplöstes efter sitt andra album satsade Deetah på en solokarriär. Christian följde med som hennes producent. Deetah fick internationellt kontrakt med London Records. Låtar från albumet ”Deadly cha cha” från 1998, som nästan helt var producerat av Christian, dök upp på hitsamlingar och i skräckfilmen ”I still know what you did last summer” men det stora genombrottet för Deetah uteblev.

Men både engelsmän och amerikaner var väldigt imponerade av den då 23-åriga Christian Karlssons produktioner. Han fick åka till London och New York och jobba med Pete Tong och Cameron McVey (Neneh Cherry). ”Helt overkligt för en lite snoris som jag.” Han gjorde tre remixer av Jay-Z:s ”A hard knock life” som Jay-Z gillade så mycket att de gavs ut på en egen tolva. Nu började han också bli känd som Bloodshy.

– Jag började använda Bloodshy när jag var typ 14. Jag tog det namnet från en västernfilm jag såg på TV som liten. En Disneyfilm helt utan blod om fredlig sheriff som hette Jasper Bloodshy. Jag tyckte bara det lät coolt. Om man googlar Bloodshy i dag är 99 % av träffarna på mig och 1 % på sheriffen.

När fler och fler uppdrag började komma in tog Bloodshy nu kontakt med Pontus Winnberg.

– Det var inte förrän Pontus och jag började jobba tillsammans som vi hittade ett eget sound, säger Christian. Innan dess hade jag bara varit en svamp som sög upp allt från andra. Men i och med de skills som Pontus kom med, kunde vi nu börja göra musik på ett helt nytt sätt.

Det första de gjorde tillsammans var en remix till Morcheeba. Den första egna låt de skrev som blev framgångsrik var Christina Milians ”AM To PM” från 2001, en låt som aldrig slog riktigt i Sverige men blev Topp 3 i England och direkt etablerade dem internationellt.

Ingen hade tidigare kombinerat en popmelodi med så hårda och udda beats.

– Vi blev nedringda av A&R:s från hela världen efter den låten. Alla ville att vi snarast möjligt skulle skriva en likadan låt till deras artister. Vi blev till och med inbjudna till writing camps för att berätta hur vi hade gjort låten. När vi sedan gjorde ”Toxic” var det en vidareutveckling av det vi skapat med ”AM to PM”.

Efter ”AM to PM” och ”Toxic” följde en ”hysterisk period” som egentligen aldrig avtagit. Christian och Pontus jobbade ett tag så mycket att de kände att de höll på att bli farligt när att bränna ut sig.

Men vad som räddade dem var – bakvänt nog – en katastrofinspelning med Ricky Martin. En incident de fortfarande tänker på och som på sätt och vis också stakat ut deras framtid.

– Ricky Martin själv har vi slutit fred med efteråt, säger Christian. Problemet var allt folk runt omkring honom. Allt briserade när vi jobbade på ett nytt album med honom i LA. Vi jobbade som fan men hans management förstörde all vibb vi hade. Varje morgon vi klev in i studion kändes det som de pushade in oss i ett hörn. De försökte hela tiden styra vad vi gjorde.

– En morgon hängde vi kvar på hotellet och talade ut med varandra. Ingenting kändes kul längre. När hans manager sedan ringde och frågade varför vi i helvete inte var i studion fick vi nog. ”Vi skiter i de här”. Vi tog den hyrbil de hade hyrt, drog till Vegas, gamblade, vägrade svara i telefon och hörde aldrig mer av oss.

– Vi insåg att vi tidigare hade haft överrespekt för businesssidan, säger Pontus. Bara för att det är de störst gaphalsarna finns så känner man mig lätt liten och ”tacksam för att få vara med”. Men där vände det. Vänta nu, de har ju hyrt in oss, för att de vill ha det vi är bra. Och sedan dess är det så vi jobbar. Vi tar bara de projekt när folk ger oss förtroende. Annars blir varken vi eller artisten nöjda.

(slut)

+

FAKTARUTA NR 1

I huvudet på ett par hitmakare:
Så skriver Bloodshy & Avant sina låtar


Traditionellt sitter en låtskrivare med piano eller gitarr och börjar med melodin. En demotejp spelas sedan in och skickas till artisten. Men så jobbar inte Bloodshy & Avant. De låter den färdiga låten växa fram i studion.

Hur bygger ni upp en låt?

– Oftast börjar vi med beatet, det har vi med oss från hiphop, säger Christian. Sedan bygger vi upp låten därifrån. Ibland händer det att man känner. ”Nu låter det perfekt. Ska vi verkligen förstöra det är här med slänga på sång och en popmelodi?” Men det är ju det som blivit vårt sound.

Vad skiljer era demos från det färdiga resultatet?

– Vi gör nästan inga demos längre, säger Pontus. Vi använder studion som instrument och spelar in direkt. Det är skillnaden mellan att fånga ett performance och skapa ett performance. Förr var studion ett sätt att dokumentera låtar. Nu är den ett kreativt redskap.

– Vi började precis mitt i övergången mellan analoga inspelningar och det här säger Christian och pekar på sin MacBook. En stor skillnad med hårddiskinspelningar är att det går det att experimentera mer och slänga in alla referenser på en gång, Det var mycket svårare att göra på gamla sättet.

– Hårddisk har också gjort det möjligt att börja skriva i alla ändar samtidigt, säger Pontus. Tidigare fanns det två fasta punkter i en låt, en början och ett slut. Men nu talar om block. En låt består av olika block, bitar som man kan upprepa eller flytta runt. När du spelade in på tejp kunde du inte jobba så.

Det låter lite som skillnad mellan skrivmaskin och dator. Att man på en dator kan förändra texterna lättare genom att klippa & klistra och flytta runt stycken.

– Ja, precis så, säger Pontus. Genom cut & paste i inspelningen kan man pröva sig fram och upptäcka att det som låg i slutet i själva verket passar bättre i början.

– Det är också därför det är så givande att byta miljö ibland, som att komma hit till Bangkok, säger Christian. Genom att skaffa sig nya influenser får man fler verktyg i ryggsäcken.

+

FAKTARUTA NR 2

Bloodshy & Avants viktigaste influens:
The Pharcyde, ”Bizarre ride II the pharcyde” (1992)

– Det albumet öppnade öronen på mig, säger Pontus. Det kändes som ett helt nytt sätt att göra musik, så oerhört lekfullt.

– Det kom fantastiskt mycket bra hiphop i början på nittiotalet, säger Christian. Nästan allt det bästa kom från New York. Men hur fantastisk man än tyckte att Nas var så gick det inte att identifiera sig med honom. Men Pharcyde (grupp från Los Angeles) kändes närmare än själv. Det fick en att inse att man själv en dag kanske kunde göra musik på ett liknande sätt.

(slut)


 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.