Vad hade Tintin gjort i Tibet?
När jag följer utvecklingen i Tibet, och får alltmer ont i magen inför tanken på den kinesiska flaggviftningen under OS, är detett Tintin-album jag hela tiden återkommer till. Krönika i DI Weekend, 11/4 08.
Weekend 11 april
Krönika
Jan Gradvall
Hur hade Tintin gjort? Jag har noterat att jag ställer mig den frågan påfallande ofta, förmodligen oftare än vad jag borde erkänna. Men som moraliskt rättesnöre tänker jag oftare på Tintin-albumen än på Bibeln.
Tintin-albumen är de enda böcker från barndomen jag fortsatt läsa genom hela livet. Min ursäkt i vuxen ålder är att jag har en son som också gillar Tintin. Men å andra sidan gav jag honom alla 23 Tintin-albumen i present när han fyllde ett år.
När jag nu följer utvecklingen i Tibet, och får alltmer ont i magen inför tanken på den kinesiska flaggviftningen under OS, är det därför ett Tintin-album jag hela tiden återkommer till.
”Tintin i Tibet” är tecknaren Hergés bästa och mest personliga album. Det är också en bok som är så smal till omfånget att Fredrik Reinfeldt utan problem får plats med den i sin attachéportfölj när han nu sätter sig på planet till Kina för sitt stadsbesök.
Att Tintin står för en kolonialistisk världssyn är en gammal fördom. Detta gäller enbart de allra tidigaste albumen från tidigt 1930-tal. Hergé har efteråt bett om ursäkt för ”Tintin i Kongo”. ”Jag visste inte mer om landet än vad folk i allmänhet sa på den tiden”.
Men från och med det femte albumet ”Blå Lotus”, som gavs ut i albumform 1948, inleder Hergé vad man skulle kunna kalla för en antropologisk mission. Det är då humanisten Tintin blir upptäcktsresande på riktigt.
Hergé lägger ned en enorm research för att läsarna verkligen ska förstå de kulturer där Tintin hamnar. I just ”Blå Lotus”, ett album som till stor utspelar sig i Kina, är varje kalligrafiskt tecken exakt återgivet.
Albumet handlar också om Hergés nära band till Tchang Tchong-Jen. Denne konststuderade vän betydde så mycket för Hergé att han lät Tchang dyka upp som en bifgur i ”Blå Lotus”. Därefter fick Tchang även huvudrollen i ”Tintin i Tibet” från 1960.
”Tintin i Tibet” börjar med att Tintin drömmer om att hans vän Tchang befinner sig övergiven i Tibet och ropar på hans hjälp. Trots att Tintin befinner sig på andra sidan jordklotet tvekar han inte över att genast bege sig dit.
Om man läst ”Tintin i Tibet” är omöjligt att ta del av rapporterna från Lhasa utan att tänka på just Tchang och hans rop på hjälp.
Ingen utomstående vet exakt vad som nu händer i Tibet. Kina har slängt ut utländska journalister. Kinesisk TV fördröjer även direktsändningar med en minut för att undvika att något oväntat slinker igenom.
Men man kan bara föreställa sig vad som händer efter OS, när västvärldens kameror riktats åt ett annat håll. Kina har visat att man skyr inga medel för att kväva tibetansk kultur. Att Kina nu kallar fredfredspristagaren Dalai Lama för en terrorist är en del i en politik som pågått länge.
Den 17 maj 1995 kidnappade den kinesiske regimen den sexåriga pojken, Gedhun Choekyi Nyima, som tre dagar tidigare utsetts av Dalai Lama till Panchen Lama, den tibetanska buddhismens näst högste. Ingen har sett pojken sedan dess.
Är det här verkligen en regim som vi bör hylla under OS? Vad skulle Tintin ha gjort? Jag tror att Tintin skulle hålla med om att en OS-bojkott i dag är för sent, men att invigningen är ett utmärkt tillfälle för svenska delegater att protestera. Som TV-tittare går det även att följa Mia Farrows exempel och medan OS pågår bojkotta de företag som är sponsorer.
Att visa för företag att det kan ta lång tid att tvätta bort blod från en logotyp kanske är det enda sättet att förhindra att diktaturer får OS i framtiden.
(slut)