Krönika, Dagens Industri
Weekend 11 april
Krönika
Jan Gradvall
Hur hade Tintin gjort? Jag har noterat att jag ställer mig den frågan påfallande ofta, förmodligen oftare än vad jag borde erkänna. Men som moraliskt rättesnöre tänker jag oftare på Tintin-albumen än på Bibeln.
Tintin-albumen är de enda böcker från barndomen jag fortsatt läsa genom hela livet. Min ursäkt i vuxen ålder är att jag har en son som också gillar Tintin. Men å andra sidan gav jag honom alla 23 Tintin-albumen i present när han fyllde ett år.
När jag nu följer utvecklingen i Tibet, och får alltmer ont i magen inför tanken på den kinesiska flaggviftningen under OS, är det därför ett Tintin-album jag hela tiden återkommer till.
”Tintin i Tibet” är tecknaren Hergés bästa och mest personliga album. Det är också en bok som är så smal till omfånget att Fredrik Reinfeldt utan problem får plats med den i sin attachéportfölj när han nu sätter sig på planet till Kina för sitt stadsbesök.
Att Tintin står för en kolonialistisk världssyn är en gammal fördom. Detta gäller enbart de allra tidigaste albumen från tidigt 1930-tal. Hergé har efteråt bett om ursäkt för ”Tintin i Kongo”. ”Jag visste inte mer om landet än vad folk i allmänhet sa på den tiden”.
Men från och med det femte albumet ”Blå Lotus”, som gavs ut i albumform 1948, inleder Hergé vad man skulle kunna kalla för en antropologisk mission. Det är då humanisten Tintin blir upptäcktsresande på riktigt.
Hergé lägger ned en enorm research för att läsarna verkligen ska förstå de kulturer där Tintin hamnar. I just ”Blå Lotus”, ett album som till stor utspelar sig i Kina, är varje kalligrafiskt tecken exakt återgivet.
Albumet handlar också om Hergés nära band till Tchang Tchong-Jen. Denne konststuderade vän betydde så mycket för Hergé att han lät Tchang dyka upp som en bifgur i ”Blå Lotus”. Därefter fick Tchang även huvudrollen i ”Tintin i Tibet” från 1960.
”Tintin i Tibet” börjar med att Tintin drömmer om att hans vän Tchang befinner sig övergiven i Tibet och ropar på hans hjälp. Trots att Tintin befinner sig på andra sidan jordklotet tvekar han inte över att genast bege sig dit.
Om man läst ”Tintin i Tibet” är omöjligt att ta del av rapporterna från Lhasa utan att tänka på just Tchang och hans rop på hjälp.
Ingen utomstående vet exakt vad som nu händer i Tibet. Kina har slängt ut utländska journalister. Kinesisk TV fördröjer även direktsändningar med en minut för att undvika att något oväntat slinker igenom.
Men man kan bara föreställa sig vad som händer efter OS, när västvärldens kameror riktats åt ett annat håll. Kina har visat att man skyr inga medel för att kväva tibetansk kultur. Att Kina nu kallar fredfredspristagaren Dalai Lama för en terrorist är en del i en politik som pågått länge.
Den 17 maj 1995 kidnappade den kinesiske regimen den sexåriga pojken, Gedhun Choekyi Nyima, som tre dagar tidigare utsetts av Dalai Lama till Panchen Lama, den tibetanska buddhismens näst högste. Ingen har sett pojken sedan dess.
Är det här verkligen en regim som vi bör hylla under OS? Vad skulle Tintin ha gjort? Jag tror att Tintin skulle hålla med om att en OS-bojkott i dag är för sent, men att invigningen är ett utmärkt tillfälle för svenska delegater att protestera. Som TV-tittare går det även att följa Mia Farrows exempel och medan OS pågår bojkotta de företag som är sponsorer.
Att visa för företag att det kan ta lång tid att tvätta bort blod från en logotyp kanske är det enda sättet att förhindra att diktaturer får OS i framtiden.
+
GRADVALLS VAL
ROMAN
John Burnham Schwartz, ”Reservation road” (Vintage, pocket). Filmversionen har svensk biopremiär i dag, men det är romanen som rekommenderas. Lika vacker, svart och obönhörligt sorglig som en vindpinad countryballad.
TV
Southparkstudios.com. ”South Park” lägger ut alla avsnitt gratis på sin hemsida. Även de helt färska som sänts i USA. Precis så här vill jag ha framtidens TV. Missa inte ”More Crap”-avsnittet med Bono.
HYRFILM
”Mordet på Jesse James”. Inte minst för fotot. Engelske filmfotografen Roger Deakins, som jobbat med bröderna Coen ända sedan ”Barton Fink”, vann årets Oscar för ”No country for old men” men var nominerad även för denna.
+
BONUS NR 1.
Vem är egentligen musikhistoriens största artist genom tiderna, Beatles eller Elvis? Svaret är att det snart kan vara Mariah Carey.
Förra veckan gick Mariah Carey om Elvis Presley i maratontabellen för antal listettor i USA. Genom ”Touch my body” har nu Mariah Carey totalt 18 låtar som nått första platsen på Billboard-listan, Elvis Presley stannade på 17.
Etta på samma listan är fortfarande Beatles med 20 listettor, ett rekord som länge ansågs oslagbart. Men Mariah Carey har nu en stor chans att slå det. När Mariah Careys nya album ”E=mc2” släpps i USA på tisdag (i Sverige dagen efter) får vi en första indikation på om albumet kan tänkas innehålla ännu fler kommande listettor.
Sammantaget är det en rätt häpnadsväckande comeback för en artist som så sent som för sex år sedan ansågs vara slut i branschen. Efter fiaskot med ”Glitter” 2001 förlorade Mariah Carey sitt kontrakt med Virgin.
Den sargade Mariah Carey, som ett tag hade nästan samma rykte som Britney Spears har i dag, togs i stället hand om Def Jam, men comebackalbumet ”Charmbracelet” blev ingen succé. Ingen av singlarna nådde Topp 40.
Vändningen kom i stället med albumet ”The emancipation of Mimi” från 2005 som innehöll ”We belong together” och ”Dont’ forget about us” som blev hennes 16:e respektive 17:e listetta i USA.
Hennes nuvarande och 18:e listetta ”Touch my body”, som hon varit med och skrivit själv, innebär också att Mariah Carey nu går upp på tredje plats i maratontabellen för mest framgångsrika låtskrivare. Hon delar tredje platsen med Barry Gibb från Bee Gees.
Onåbar etta och tvåa på den listan är Paul McCartney (32 listettor) respektive John Lennon (26 listettor).
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Hur länge dröjer det innan svenska konsertarrangörer som EMA Telstar och Blixten & Co också börjar ge ut skivor med de artisterna de representerar? Att döma av den senaste utvecklingen i amerikansk musikindustri har det scenariot gått från att vara osannolikt till sannolikt.
Konsertarrangören Live Nation har skrivit kontrakt med Madonna, Jay-Z och nu även U2. I fallet U2 tar Live Nation visserligen inte hand om själva skIvtutgivningen – U2 har kontrakt för ytterligare fyra album Universal – men däremot allting annat, vilket förutom turnébokning och biljettförsäljning även inkluderar bandets allt viktigare hemsida, U2.com.
Efter affären med Live Nation sade Bono, något kryptiskt, i en pressrelease: ”Vi känner att vi har en mycket bra hemsida, men vi vill göra den mycket bättre”.
Vad innebär det exakt? En möjligt utveckling är att U2, som var först av alla band att omfamna iPod och iTunes, även kan bli först av de stora artisterna med egen musikbutik på nätet.
Jan Gradvall