Från Orange Juice Till Vanity Fair

Steven Daly är i dag en av Vanity Fairs stjärnskribenter och bor på Upper East Side i New York. För 25 år sedan var han trummis i Orange Juice och bodde i ett sotsvart Glasgow. Intervjun är gjord för Dagens Nyheter.

Text: Jan Gradvall

Att vara besatt av rock handlar om att missionera och dela med sig av sina kunskaper. Beep! Fel svar. För en rocksnobb är kunskaperna i första hand ett sätt att markera revir.

En aktuell pressrelease för kanadensiska Black Mountain meddelar att bandet låter som om ”Blue Cheer hade bott i Düsseldorf 1971”. Det är en fullständigt obegriplig liknelse för de flesta, men precis så uttrycker sig en sann rocksnobb.

Referenserna bärs på krogkragen. De används för att visa medlemskap i en exklusiv klubb.

Precis som att scientologerna var i uppror när någon lade ut deras hemliga skrift på nätet är rocksnobbarna nu i uppror över ”The Rock Snob’s Dictionary” (Sanctuary). Ett uppslagsverk som förklarar alla dessa referenser även för vanliga dödliga.

– Många har blivit väldigt arga, säger Steven Daly, en av bokens två författare. Jag smyglyssnade på en konversation mellan två upprörda män inne på en skivaffär nere på St. Marks Place. ”Hur i helvete kan de ha med The Association i boken men inte The Left Banke? ” Det var som att befinna sig i en sitcom om rocksnobbar.

Vad som gör det svårt att avfärda boken – även för rocksnobbar – är att den är korrekt in i minsta detalj. Alla rätta referenser är med. Boken är skriven på en torrt ironisk och rigoröst researchad New Yorker-prosa som retar lika mycket som den underhåller.

– Det finns två typer av rocksnobbar, säger Steven. Typexempel på dem båda finns i filmen ”High fidelity”. John Cusacks figur är snobbig men någorlunda välvillig och delar ut blandband till de han tycker förtjänar det. Jack Blacks figur skulle aldrig göra det. Han använder kunskaperna som en klubba som han slår folk med.

Författarna till uppslagsverket, Steven Daly och David Kamp är själva rocksnobbar och tillika två av magasinet Vanity Fairs stjärnskribenter. Projektet började som artiklar i Vanity Fairs årliga musiknummer för att nu samlas i bokform.

– Idealet är att boken ska finnas på två ställen i bokhandlarna. Inte bara vid musikböcker utan även under ”Self help”. De som lever med en rocksnobb kan här få hjälp. Eller de som bara försöker förstå alla obskyra referenser.

Vad är egentligen emo? Har Stone Canyon Band något med Laurel Canyon att göra? Hur låter en Hammond B3? Allt görs imponerande begripligt i boken.

– Jag bodde fyra år i Tanzania när jag var liten, mellan 1968 och 1972. Min pappa fick jobb som telefontekniker i ett utbyte mellan Storbritanniens och Tanzanias dåvarande socialistregeringar. När jag kom hem igen råkade jag i en radioaffär höra ”Rock’n’roll” med Led Zeppelin och kände ”Whooah!”. Jag ville genast lär mig mer om den här mystiska världen. Jag började läsa NME (New Musical Express) men det tog lång tid för en oinvigd att lära sig alla referenser de använde. Idealet hade varit om jag då haft tillgång till en sån här bok.

Det finns dock två viktiga uppslagsord, två aktuella referenser, som saknas i den nuvarande upplagan av ”Rock Snob’s Dictionary” – Postcard Records och Orange Juice.

– David (Kamp) tyckte vi skulle ha med Orange Juice, men jag tyckte det hade blivit lite väl internt.

Steven Daly, som i dag fyllt 44, var trummis i originalupplagan av Orange Juice. Ett band från Glasgow som sålde väldigt få skivor och varit bortglömt i 20 år – med andra ord perfekt för en rocksnobb – men som just nu upplever en renässans.

Franz Ferdinand, världens just nu hippaste rockband, hyllar Orange Juice och Postcard Records som sina viktigaste influenser. Postcard Records, drivet av excentriken Alan Horne, gav ut singlar som var som små konstverk med instoppade vykort. Bolaget hade en gullig kattunge som logotyp och en slogan, ”The sound of young Scotland”, som Steven myntade.

Det har just getts ut en samling med allt Orange Juice spelade in för Postcard, ”The Glasgow School” (Domino), till vilken Steven Daly skrivit förordet.

– Det påbörjades även en dokumentärfilm om Orange Juice, där jag och Edwyn (Collins, bandets frontfigur) intervjuades tillsammans, men projektet lades på is när Edwyn fick hjärnblödning. Han låg på sjukhus länge, men nu är han äntligen på bättringsvägen.

Jag träffar Steven Daly på en restaurang nära hans bostad på Upper East Side på Manhattan. Det är en lång väg hit från åttiotalets kraftigt slitna Glasgow.

– Det är ett resultat av en märklig serie tillfälligheter att jag hamnade på Vanity Fair, säger Steven. Det började när de två andra i Orange Juice ville sparka James Kirk (gitarrist, låtskrivare) för att han var för oseriös. Det ville inte jag, vilket slutade med att de sparkade även mig. James och jag flyttade till London och gav ut en singel under namnet Memphis på en ny etikett, Swamplands, som Alan Horne startade.

– Men det nästa som hände var att James plötsligt var försvunnen. Han var borta. Efter någon vecka fick jag höra att han fått panik, åkt tillbaka till Skottland och börjat på samma fotvårdstutbildning som sin far.

Steven var kvar ensam i London. Han hade satsat på fel häst och levde på arbetslösunderstöd. Till slut lyckades han bluffa sig in i journalistiken via en skotsk rocktidning, Cut, där en vän, tillika Josef K:s forne manager, förbarmade sig över honom.

– Jag hade aldrig ens skrivit på skrivmaskin, men alla i Orange Juice var mediafanatiker. Jag visste ungefär hur man gjorde. Efter något års frilansade fick jag en gratis flygbiljett till Amerika av en kompis. Hon hade flugit förstaklass med Virgin Atlantic och fått en vanlig biljett som bonus. Jag åkte dit med Proclaimers, som turnerade i USA, skrev om dem för Cut och hängde sen kvar i USA boende hos vänner.

– Därifrån ringde jag upp The Face, som var intresserade av mig enbart för att jag befann mig i USA. En intervju jag gjorde med den då okända Winona Ryder råkade bli omslag på The Face. Det imponerade i sin tur på amerikanska tidningar. Det blev sedan Spin, GQ, Details, Rolling Stone och till slut Vanity Fair.

Steven torkar av ett blad ruccola från munnen med en linneservett. Han slår ut med armarna, nickar menade mot restaurangernas andra gäster, fritidsklädda, rika New York-pensionärer som käkar lobster rolls (hummer i korvbröd) och ser som de är med i en Woody Allen-film

– Och nu sitter jag här.

Steven Daly är i dag contributing editor på Vanity Fair. Han får månadslön från tidningen oavsett hur mycket han skriver. Hans skotska accent är dock intakt. Han följer Celtics matcher via kabel-TV och till och med Celtic-helgonet Henrik Larssons kvalmatcher för Sverige.

Det är också bara en enda person på Upper East Side som denna eftermiddag refererar till Brian Superstar i The Pastels.

_ Brian var den första rocksnobb jag träffade. Han var den första i Glasgow som hade video. Han hade alla bootlegs under en tid då allt sånt var extremt krångligt att få tag i. Vad du en sade till Brian så visste han mer.

Steven Dalys favoritrocksnobb är annars Courtney Love.

– Courtney är alltid före i kurvan. Hon kallar Jim Steinman (Meatloaf) för ett geni. Hon började tala om ”Tusk” för fem år sedan, när Fleetwood Mac fortfarande var ett skällsord. Hon kan namnen på alla medlemmar i obskyra skotska band. När jag en gång sökte henne för ett jobb ringde hon tillbaka och sjöng in ”Felicity” (låt av Orange Juice) på min telefonsvarare. Detta utan att jag presenterat mig som något annat än skribent på Vanity Fair. Det är rocksnobbrespekt.

(Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter i september 2005.)


 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.