Enda intervjun med Robyn

Vad Robyn påminner om är en av popmusikens mest grundläggande men i dag alltmer bortglömda möjligheter. Att genom musiken kunna förvandla sig till någon annan än den man är. Att våga se ut utanpå som man känner sig inuti. Från Elle, mars 2008.

Text: Jan Gradvall

Få platser känns så spöklikt övergivna som ett nöjesfält mitt i vintern. Karusellerna snurrar inte, biljettluckorna är igenspikade. Det närmaste man kommer sockervadd denna iskalla dag är rimfrosten på ledstängerna runt bergochdalbanan.

Men på begäran från Sveriges bästa popartist har en vaktmästare på Gröna Lund låst upp dörrarna till Lustiga Huset. Det är här inne bland lutande golv och tunnlar med stjärntak som Robyn vill fotograferas för ELLE.

En anledning till att Robyn kom att tänka på just Gröna Lund är att det är en klassisk Stockholmsmiljö, en av de få som finns intakt bevarade från hennes uppväxt.

– Jag tänker på Kickerstiden säger Robyn. När vi gjorde den senaste skivan ville att jag att den skulle ge samma känsla som jag hade när jag var 14 år, åkte tunnelbana och lyssnade på hiphop i min walkman, musik som var min och ingen annans, och som fick mig att känna ”Jag är jättebra, alla andra är jättedåliga”. Och på den tiden var Kungsan och Grönan ställen där alla kickersungar hängde.

Kicker är en ökänd ungdomskultur, en av få som kan kallas genuint svensk. En gatustil där tjejer kan se lika hårda ut som killar med basebollkeps, Adidasbyxor, noppade ögonbryn, hårt smink, bombarjacka eller täckjacka, tjocka Filasneakers eller Buffaloskor, kanske en butterflykniv i bakfickan.

Och med en uppsyn så kaxig att folk flyttar på sig.

Det finns paralleller mellan svenska kickers och engelska chavs. Men medan chavs kan beskrivas som en vidareutveckling av en tidig Sporty Spice, med uppdaterade inslag som Burberry, har kickersstilen mer inslag av tunnelbana och förortskultur. Som Mingus från Fattaru och Sexfemman sjunger i sin låt Jag är kär i en kickers: ”Hon är svensk men hon bryter ändå”.

Men när Robyn stolpar omkring inne i Lustiga Huset med Buffaloskor så höga att hon knappt kan gå ser hon snarast ut som en kicker från yttre rymden.

Vad hon samtidigt påminner om är en av popmusikens mest grundläggande men i dag alltmer bortglömda möjligheter. Att genom musiken kunna förvandla sig till någon annan än den man är. Att våga se ut utanpå som man känner sig inuti. Att vägra fortsätta vara en puppa och bli en fjäril.

På samma sätt som Lustiga Husets lutande golv och spegelväggar förvrider och förvränger proportioner, leker Robyn både med sin identitet som artist och med popmusiken som konstform.

– Jag älskar verkligen popmusik, säger Robyn. Jag är pop. Jag vill omfamna popmusiken och visa hur viktig den varit för mig och hur viktig den kan vara för andra.

– Popmusiken passar också bättre än något annat för att uttrycka dramatiska vardagskänslor. En poplåt kan fånga precis hur stort och plötsligt och omtumlande något kan kännas just när det händer.

Exakt vilka känslor menar du då?

– Olycklig kärlek. Att känna sig liten. Att man vill vara cool. Att inte någon ska bestämma över en. Alltså ungefär samma saker som jag kände när jag var 14.

Om rockens ideal är realism och naturtrogenhet – akustisk gitarr, slitna jeans, inget smink – handlar pop snarare om att vara ”larger than life”.

När Robyn klipper sig i pojkfrisyr och drar på sig i kläder som döljer och förvränger hennes egna former förvandlas hon till en artist lika svår att placera in i ett fack – eller en given könsroll – som David Bowie under sin Ziggy Stardust-period. Eller Marc Bolan. Eller tidiga Prince.

– Omslaget till Dirty mind!!! säger Robyn med hörbara utropstecken. Hur coolt är inte det? Prince står där i fjunmustasch, lädertrosor eller vad han nu har på sig, och lyckas ändå se så otroligt sexig ut, ja, till och med manlig. Jag tycker om att han var så modig som vågade vända upp och ner på människors föreställningar.

På samma sätt som världsartister som Prince har gett popmusiken både nytt utseende och en ny färdriktning är även Robyn Carlsson, 28, på väg att göra det.
I en musikbransch som känns allt mer grå och uppgiven har Robyn tagit tillbaka musiken till just Lustiga Huset. Att lyssna på poplåtar som Be mine, Handle me och Konichiwa bitches känns som att höra någon som smitit in bakvägen på ett tivoli och tänt upp karusellerna mitt i vintern.

Vad som hänt under senaste året är att även resten av världen fått en chans att höra de här låtarna. Hennes senaste album Robyn, som vi i Sverige hörde redan 2005, gavs i somras ut i England i en uppdaterad version.

Albumet fick strålande recensioner, från dagstidningen Guardian till rockmagasinet Q. Låten With every heartbeat, som i Sverige släpptes som en Kleerupsingel och inte finns med på det svenska albumet, gick ända upp till första platsen på Englandslistan.

När vi efter Gröna Lund-plåtningen träffas på en restaurang, medan Grace Jones röst mässar i bakgrunden, kan Robyn se tillbaka på sitt bästa år någonsin.

– Jo, det var mäktigt med Englandsettan, säger Robyn och hänger sin bombarjacka på stolsryggen. Särskilt när jag förstod att jag petade ned Timbaland från förstaplatsen.

Parallellt med dessa nya framgångar utomlands har Robyn blivit nedringd av svenska tidningar som vill skriva om succén. Men vis av erfarenheten av vad som hände med hennes mediebild då hon slog igenom som tonåring – och Robyn under några år blev hela Sveriges lilla maskot – har hon denna gång sagt nej till allt och alla.

Inte ens när tidningen Chef utsåg henne till ”Årets chef” vid årsskiftet gick hon med på att låta sig att intervjuas. Den enda hon valt att prata med är just ELLE.

– ELLE är annorlunda. Det är så många unga tjejer som läser den.

Konsten att kunna och våga säga nej är en av förklaringarna bakom Robyns remarkabla pånyttfödelse som artist. Parallellt med att hennes egna låtar just nu spelas i mobiltelefoner och radioapparater världen över hörs även Robyns röst i bakgrunden på en annan världshit, Britney Spears Piece of me.

En revanschlåt för Britney skriven av svenskarna Bloodshy & Avant tillsammans med Klas Åhlund, producenten bakom Robyns senaste album. Med textrader som ”I was the American dream since I was seventeen” är Piece of me Britneys uppgörelse med den medievärld som håller på att förgöra henne.

När Robyns och Britneys röster smälter samman i Piece of me sluts också en cirkel. Det är inte många som känner till det i dag, men Britney Spears karriär började med att en av bossarna på skivbolaget Jive 1996 sa: ”Vi ska hitta vår egen Robyn”.

– Det blev en dragkamp mellan BMG och Jive i USA om vem som skulle ge ut mitt första album, berättar Robyn. Först var, typiskt nog, ingen av dem särskilt intresserade. Men när Show me love och Do you know (what it takes) fick högsta betyg på en konferens där radiodiscjockeyer bedömer nya låtar så ville plötsligt bägge bolagen ha mig och började bjuda över varandra. När Jive förlorade blev de skitsura och sa att de minsann skulle hitta ”sin egen Robyn”.

Parallellt med att Show me love och Do you know (what it takes) blev Topp 10-hits i USA – och gjorde den 17-åriga Robyn till miljonär – började Jive dammsuga USA efter unga talanger och hittade till slut sin egen blonda soulsångare i Disneyklubben.

Jive såg till och med till att deras Ropynkopia för säkerhets skull fick spela in i samma studio som Robyn (Cheiron) och med samma låtskrivare (Max Martin).

Har du och Britney träffats?

– Vi har aldrig träffats, men vi har pratat i telefon en gång för ett antal år sedan. Jag hade skrivit en låt till henne. Det blev tyvärr aldrig av att hon spelade in den.

Vad var ditt intryck av henne?

– Hon var superartig och trevlig, men vi pratade alldeles för kort stund för att jag ska kunna säga något om hur hon är som person. Men jag minns hur Britney inledde samtalet (med perfekt imiterat Louisiana-uttal): ”Are you Robyn? Are you the real Robyn?”

Men där, efter deras första hitlåtar, slutar de eventuella likheterna mellan Robyn (född 1979) och Britney (född 1981). Robyn var hemifrån över ett år för att göra promotion för debutalbumet. Trots att hon var så ung så ville hon resa runt utan sina föräldrar och fick göra det.

Det hårda arbetet gav resultat – skivan sålde i två miljoner exemplar – men Robyn kände sig alltmer skeptisk inför en musikbransch hon upplevde som falsk och cynisk. Medan till exempel Britney fortsatte att åka runt i samma mediekarusell i år efter år, varv efter varv, hoppade Robyn av mitt i farten.

– Jag åkte hem och gjorde ett jättepretentiöst och introvert andra album, säger Robyn. Precis den skiva man inte ska göra. Men i dag är jag ändå glad att jag gjorde den. Den var viktig för mig själv som en personlig markering.

Den skivan, My truth från 1999, sålde platinum (100 000 ex) i Sverige men gavs inte ens ut i USA. Tredje albumet, Don’t stop the music från 2002, var kaxigare och mer avslappnat – mer Robyn – men inför USA-lanseringen kände Robyn att skivbolaget i USA inte hade en aning om vad hon ville som artist.

Till slut gjorde hon något radikalt, något som många artister drömmer om men som väldigt få har vågat eller haft råd att genomföra. 23 år gammal köpte Robyn loss sig från sitt skivbolag och skivkontrakt.

– Jag ville ha kontroll, säger Robyn. Jag ville köpa loss mig och bolaget gick till slut med på det. Skivan drogs in i samma veva, men nu äger jag den själv.

Men du måste ha förlorat väldigt mycket pengar på att köpa loss dig från ett internationellt kontrakt?

– Ja, säger Robyn, mitt en i klunk Chablis och torkar av sig runt munnen med en servett. Men det var värt vartenda öre.

I samma stund som Robyn var utan skivkontrakt beslutade hon sig för att börja om från början som artist. Under en helg 2004 samlade hon sina favoritmedarbetare i en sommarstuga för ett slags konferens.

– Vi gjorde en total genomgång av min karriär. Vad som varit och vad jag ville skulle förändras, mediebilden av mig, mitt skivkontrakt, min kreativa situation och började skissa på hur ett skivbolag skulle kunna se ut.

Brainstormarhelgen resulterade i ett år noll för Robyn som artist. Efteråt beslutade hon sig för att avsluta samarbeten med alla hon jobbat med utom tre stycken: Filip Wilén, Sandra Nordin och Kim Berg. Med hjälp av dem startade hon Konichiwa records, ett bolag där hon är vd.

Med tanke på allt som hänt var det därför rätt självklart vad den första skivan på Konichiwa skulle heta: Robyn.

Med den började hon även om från noll rent musikaliskt. Medan Robyn ännu hade kvar sitt internationella kontrakt upptäckte hon The Knife, en syskonduo från Göteborg känd för sitt elektroniska och utpräglat europeiska sound.

– Jag älskade deras album Deep cuts. Att de dessutom hade skickat skivan hem till mig såg jag som en inbjudan. Jag ringde upp Olof och Karin och vi gjorde en låt tillsammans, Who’s that girl.

Men när jag spelade upp Who’s that girl för mitt internationella skivbolag fattade de ingenting. De tyckte bara det lät jättekonstigt. Så jag behöll den låten för mig själv, stoppade den i bakfickan och väntade bara på rätt tillfälle.

Med Who’s that girl som musikaliskt riktmärkte började Robyn sedan jobba fram sitt nya elektroniska popsound tillsammans med Klas Åhlund från Teddybears. Resultatet blev det album som just nu sprider sig över världen.

Men huvudinspirationen bakom skivan kommer från hennes egen barndom.

Robyn växte upp i ett kringresande teatersällskap, Teater Sheherezade. Hennes pappa Wilhelm Carlsson (född 1952) är regissör. Hennes mamma Maria Ericson (född 1954) var då skådespelare och är i dag chef för Teater Halland.

– Få saker har nog påverkat mig lika mycket som att se mina föräldrar arbeta tillsammans, säger Robyn. Det var ingen politisk teater, ingen vänsterteater, men de var väldigt influerade av rysk teater och personer som Meyerhold och Stanislavskij.

Vsevolod Meyerhold (1874–1940) är känd för sin experimentella teater där han ställde provocerande frågor om vad det innebär att finnas till. Konstantin Stanislavskij (1863–1938) räknas som en av teaterhistoriens ledande teoretiker.
Stanislavskijs sätt att ställa frågor som ”Vem är jag? Var är jag? Vad vill jag? Vilka medel använder jag?” var en del av Robyns barndom. När hon nu började om som artist ställde hon liknande frågor till sig själv.

– Mina föräldrar var också väldigt intresserade av populärkultur. Mamma lyssnade aldrig på progglåtar utan matade mig med pop. Det var hon som introducerade Kate Bush, Cyndi Lauper och Aretha Franklin.

Arvet från barndomens Kate Bush-skivor kom upp till ytan när Robyn och Klas Åhlund spelade in Be mine. Efter att Robyn spelade upp Kate Bushs Cloudbusting för Klas Åhlund i studion plockade han bort gitarrpåläggen från låten och ersatte med de magiskt pumpande stråkarna.

Arvet från hennes föräldrars teatergrupp märktes även på Robyns nuvarande skivomslag. Omslagen till hennes engelska singlar som Konichiwa bitches och Be mine är inspirerade av formspråket från konstruktivismen, en estetisk inriktning som hyllade maskiner och uppstod i Ryssland på 1910-talet.

När Robyn nu återvänder till sitt barndomslandskap, med minnen av kickers på Gröna Lund och ensamma tunnelbaneresor med hörlurar, återvänder hon även till sin allra första tid som artist.

När Robyn var elva år skiljde sig hennes föräldrar. Hon skrev samma år en låt om sina föräldrars skilsmässa, In my heart, som hon sjöng i en skolaula. Artisten Meja råkade vara på plats och tipsade sitt eget skivbolag BMG.

Detta ledde till att Robyn, tio år innan Idol existerade, fick göra en Idolaudition. Skivbolagspersonen som hon sjöng upp för hette nämligen Peter Swartling, i dag känd från tv-juryn.

Peter Swartling blev helt knäckt av den lilla tjej som klev in på hans kontor, så kort att hon knappt nådde upp till skrivbordskanten, och sjöng egna låtar acapella så att fönsterrutorna skallrade. Och Robyn fick skivkontrakt. En annan jurymedlem, Kishti Tomita, blev hennes sångcoach.

Vad tänker du när du ser Idol i dag?

– Det mest slående är hur mycket tv-rutan och media förvränger folks personligheter. Både Peter och Kisthi, världens bästa Kishti, är mycket snällare i verkligheten. Men Peter kunde vara precis lika dryg på den tiden (skratt). Jag gick ringa och tjata i veckor innan han till slut lät mig komma förbi och sjunga upp för honom.

En annan sak som gör Robyn unik som artist – och som gör det så roligt att prata popmusik med henne – är att hon inte gör skillnad mellan högt och lågt, mellan hippt och ohippt, utan rör sig obehindrat mellan alla sorts musik. Bara hon själv gillar det.

I det trendängsliga svenska musikklimatet är hon den enda som kan jobba med Andreas Kleerup och The Knife ena dagen och nästa Darin (Robyn skrev hans hitlåt Money for nothing) och Max Martin.

Martin Sandberg (Max Martin) har hon behållit kontakten med ända sedan Show me love och hoppas kunna fortsätta jobba med honom i framtiden.

– I hans händer förvandlas popmusik verkligen till vetenskap, säger Robyn. Martin är en fantastisk låtskrivare, han kan lägga ned hur mycket tid som helst på detaljer. Klas (Åhlund) och jag ville att Martin skulle mixa om Be mine men han bara skakade på huvudet: ”Det där är sån musik jag inte skulle kunna göra. Rör den inte, den är perfekt som den är”.

Ett annat exempel på hon rör sig mellan högt och lågt är att hon håller Snurre Sprätt lika högt som Stanislavkij.

– Jag älskar Snurre Sprätt! Jag har dvd-filmer med Looney tunes som jag kan se hur många gånger som helst. Ena stunden slår Snurre någon med en hammare i huvudet, nästa står han där iklädd klänning och äter på en morot.

– Filmerna är totalt anarkistiska. Och helt könsneutrala. Jag vill att min musik ska låta och kännas lite som sådana filmer, du vet: POW! och ZAPP! Jag gillar serier överhuvudtaget. Min kille, som målar, har introducerat mig för serietidningen Heavy Metal. Känner du till den? Skitcool.

Robyns kille heter Olof Inger, som förutom att måla också sysslar med kampsport, och de har varit ett par i över fem år. När vi träffas har hon två små badges på sin bombarjacka. Det ena pryds av logotypen för Konichiwa, hennes skivbolag. Det är japanska och betyder ungefär ”Hur mår du?” Men det är hämtat från en sketch om rastillhörighet av den amerikanska komikern Dave Chappelle. I sketchen säger RZA i Wu Tang Clan vid ett tillfälle: ”Konichiwa bitches!”.

– Det tyckte jag och Klas (Åhlund) var hysteriskt roligt.’

Den andra badgen på Robyns jacka pryds av en närbild på ett ansikte. Jag kan inte riktigt se vem det är utan kisar och frågar.

Vem är det du har där? Är det Howard Devoto i Magazine?

– Va, vem? Det här? Nej, nej, det är Birgit Cullberg.

Svenska nationalkoreografen Birgit Cullberg (1908–1999) är den sista pusselbiten i Robynpusslet.

– Hon är en av mina idoler, säger Robyn och lägger handen ömt över Cullbergs ansikte. Ingenting kan få mig att börja gråta som dans. Som konstform är det den enda jag känner till som är lika direkt som popmusik. Dans är också väldigt jämlikt. Jag tror det är det som berör mig så mycket.

Hur får du tips om dansuppsättningar?

– Dels har jag min lillebror. Han går på Rotterdams moderna dansskola och vet precis vad jag gillar. Jag får även många tips av min killes bror som är koreograf.

Dansar du själv?

– Jag är inte i närheten av den nivån, men jag tycker det är väldigt kul att gå på klubbar och dansa. Förra nyårsafton åkte vi till Berlin och gick på bögklubb. Det var superkul. När det är bra musik och dj:s är det bland det bästa jag vet att dansa.

Den här våren väntar klubbarna i New York för Robyn. Efter att ha ägnat 2007 åt England har Robyn vikt 2008 åt USA, där hon nu för första gången bestämmer helt själv över sin lansering.

Allt det som Robyn avstod och riskerade när hon sa upp sitt internationella kontrakt har hon tagit igen med råge. När de första singlarna från nya albumet släpptes i England hade Robyn och Konichiwa bara tecknat ett tillfälligt distributionsavtal med ett engelskt bolag.

Förhandlingarna om ett mer permanent samarbete sammanföll med att tredje singeln, With every hearbeat, började klättra på Englandslistan. När Robyn till slut valde det allra bästa budet – samma vecka som sin listetta – fick hon den sortens kontrakt som bara riktigt stora artister kan förhandla sig till.
Fett förskott. Plus fullständigt artistisk kontroll. Oavsett vad som händer i USA fortsätter Robyn att vara både artist och vd.

Hennes enda problem är att de låtar hon reser runt med har hunnit bli rejält gamla för henne själv. Allt skrevs och spelades in för över tre år sedan.
Har du hunnit tänka något på nästa album?

– Som fan. Jag har börjat göra en del musik. Men det dröjer nog till typ 2009 innan jag kan komma igång med nästa album. Fast det känns faktiskt helt okej. Jag har så väntat länge på den här chansen, jag har inte bråttom nu. Så vad säger du, ska vi beställa in ett glas vin till?

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.