John Cale om Andy Warhol

Intervju med John Cale på Moderna Museet. För Dagens Nyheter 9/2, 2008. (När jag hinner ska publicera en längre version av denna intervju, b.la om Cales dyrkan av Snoop Dogg. Detta var allt som fick plats på konstuppslaget.)

John Cale

Text: Jan Gradvall

På utställningen på Moderna Museet är Warhols filmer upphängda som de vore tavlor. Det går att vandra runt bland dem eller stå och titta på flera samtidigt.

Eva Meyer-Hermann, den tyska curatorn bakom utställningen, jämför också Warhols filmer med oljemålningar.

– Skillnaden är bara att Warhol bytte medium, säger Eva-Meyer Hermann. Men vad han var ute efter var att porträttera människor.

På en duk med Velvet Underground och Nico har Andy Warhol fångat hela rockhistorien i ett enda verk.

Generationer av rockmusiker har försökt se ut och låta som Velvet Underground i denna film från 1966, inspelad ett år innan gruppen släppte sitt legendariska första album med Warhols bananomslag.

Alla i bandet bär solglasögon inomhus. Mannen som reser sig upp och vrider fram rundgång på förstärkaren heter John Cale.

När filmen spelades in var han 24 år. I dag är han 65 år och plirar under sin keps, solbränd efter en vistelse i Argentina.

– Den där filmen spelades in på Factory (Warhols studio), säger John Cale. Vi gick till Factory varje dag, varje dag klockan två i typ två år. Eftersom Andy bara filmade med en kamera var vi tvungna att tränga ihop oss i ett hörn. Noterade du kryckorna som stod lutade mot en stol? Jag har faktiskt aldrig lagt märke till dem förut.

Men vem är den lilla pojken i filmen som spelar marracas?

– Det är Ari, Nicos son. Han var fyra år då tror jag. Det är en invecklad historia, hon skickade bort honom sedan… (Aris pappa var Alain Delon, som förnekade faderskapet, men pojken adopterades sedan av Delons föräldrar. När sonen som 18-åring återvände till Nico började de ta heroin tillsammans.)

– Men Ari mår okej i dag, säger John Cale. Han bor i Manchester och skriver böcker.

Om det går att spåra korsbefruktningen mellan konst och rockmusik till en enda person är det John Cale.

John Cale kommer från Wales. Både John Cales och Andy Warhols pappor var gruvarbetare. ”Men det var aldrig något vi pratade om.” Efter studier på olika musikskolor, där han utmärkt sig som violinist, stack han 21 år gammal på vinst och förlust till New York.

Han hamnade hos La Monte Young, banbrytande minimalistisk kompositör och tillika en av downtowns ledande langare. I boken ”Please kill me” säger någon: ”Alla som besökte La Monte Youngs lägenhet stannade i minst sju timmar”.

– Första gången jag såg Andy var på en födelesdagsfest hemma hos Henry Geldzahler, säger John Cale. Henry (curator på Metropolitan, även porträtterad av Warhol i en annan film på Moderna) hade hyrt in La Monte Youngs ensemble. Vi satt fyra stycken uppe i Henrys loftsäng och spelade så högt att ingen hörde någonting. Men jag minns att Andy och Jackie Kennedy var där.

La Monte Youngs musik gjorde även avtryck på Andy Warhols konst. Musiken kallades ”drone music”, vilket handlar om att hålla kvar en och samma ton så länge som möjligt.

– Ledorden var repetition och uthållighet, säger John Cale. Och då menar jag uthållighet i kinesisk bemärkelse. Om något funkar i fem minuter, funkar det ännu bättre i fem timmar. När Andy sedan började göra sina Coca Cola-flaskor, där han gjorde samma sak om och om igen, var det många downtown som höjde på ögonbrynen.

– Fast egentligen var det John Cage (annan minimalistisk musikpionjär) som öppnade dörren för allt det där. John Cage räddade också livet på mig. Om inte han hade hjälpt mig att få jobb på en bokaffär vet jag inte hur jag hade överlevt den där tiden.

När John Cale lämnade La Monte Young för att tillsammans med Lou Reed starta Velvet Underground tog han med sig influenser från avantgardemusiken.

Velvet Underground försökte få spelningar på caféer i New York men fick inga. ”Det var en oskriven regel att man skulle spela minst fem Top 10-hits men vi vägrade.” På ett café träffade de Andy Warhol som erbjöd dem att komma och spela och repetera på Factory i stället.

– Vi hade redan allt material till bananalbumet innan vi träffade Andy, säger John Cale. Men vad han tillförde och lärde oss var arbetsmoral. Varje gång man kom upp till The Factory låg Gerard (Malanga) där på knä och gjorde silk screens. Jag vet inte om du försökt göra silk screens men det är hårt, närmast atletiskt arbete.

– Allt det här uppfattas som så glamoröst nu, säger John Cale och sveper med handen ut över utställningen. Men jag ser smutsen. Tittar man ordentligt på filmerna ser man hur smutsigt det var. Glamouren kom från personligheterna, inte från omgivningen.

(slut)






 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.