Krönika, Dagens Industri
Krönika
Jan Gradvall
Ämnesrubrikerna i herrmagasin har varit desamma i decennier. Ovanför tidningens logotype står det saker som ”Sport”, ”Sex”, ”Music”, ”Film”, ”Gear” och ”Style”. Så även på omslaget till engelska GQ. Men den senaste tiden har ett nytt ord smugit sig in i tidningens innehållsförteckning – ”Politics”.
Att glossiga magasin har tunga politiska reportage är i sig ingenting nytt. Det är en gammal god amerikansk magasintradition.
Men nytt är att den trendkänsliga GQ-redaktionen nu bedömer att ordet ”Politics” blivit något lika glamoröst och sexigt som ”Gadgets” eller ”Girls”.
Parallellt med detta har de amerikanska primärvalskampanjerna gått från att vara en angelägenhet för utrikesreportrar till att bli det hetaste samtalsämnet även på nöjessidor och bloggar. Särskilt kampen mellan Hillary & Obama tycks oemotståndlig för alla läger.
Och de snabbaste kommentarerna, och de mest detaljerade analyserna, kommer från unga svenska skribenter som aldrig tidigare skrivit om politik utan bevakat valen mellan Blur & Oasis eller 2Pac & Biggie.
Att veta namnet på Hillarys talesman (Howard Wolfson) verkar för bloggenerationen vara lika viktigt som det var att veta namnet på Oasis manager (Alan McKee). En typisk mening från Martin Gelins utmärkta blogg i Svenska Dagbladet: ”Google Maps har en mash-up där man kan kolla exakt hur många som röstade i varje litet distrikt i Maine.
Vad är det som har hänt? Efter det avpolitiserade 1990-talet verkar det som den partipolitiska arenan plötsligt blivit hippare än någon nattklubb.
Det finns många förklaringar till denna scenförändring, men den främsta kan vi kalla för Josiah Bartlet-effekten.
Den politiker som inspirerat flest unga på 2000-talet att bli intresserade av det politiska spelet är den fiktive presidenten Josiah Bartlet i TV-serien ”Vita huset”. Eller kanske i ännu högre grad hans stab med Toby, Josh, CJ, Donna, Sam och alla de andra.
TV-serien ”Vita huset” (1999-2006), som nu visas i repris på vakna Kanal 9, har lämnat så djupa spår på unga svenskar att det ska bli intressant att se om den på sikt även påverkar politiska nyrekryteringar. Hur många ungdomspolitiker drömmer om att bli en ny Sam Seaborn?
Tiden före ”Vita huset” sågs primärvalskampanjerna som en inrikespolitisk angelägenhet för amerikaner. I dag får de även i Sverige större uppmärksamhet än från vår synvinkel betydligt mer angelägna politiska händelser som veckans TV-duell mellan Anders Borg och Thomas Östros.
Hade fler unga svenskar engagerat sig framför TV-apparaterna i söndags om Borg & Östros i stället talat amerikanska?
En annan ledning till vårt märkligt stora intresse för de pågående amerikanska primärvalen – det är åtta månader kvar! – är förstås att årets drabbning är så perfekt rent dramaturgisk. Inte ens en manusförfattare i Hollywood hade kunnat hitta på något bättre än en slutdrabbning mellan en svart man, en kvinna, en torterad krigsfånge från ’Nam och en präst som tror att jorden skapades på sju dagar.
Detta bekräftas också av Lawrence O’Donnell, manusförfattare till ”Vita huset”, när han intervjuas i nätradioprogrammet ”Studio 360”. ”Jag skulle inte ändra på någonting”, säger O’Donnell.
På frågan om vad han, som manusförfattare, tycker skulle vara den bästa avslutningen på valet ur rent dramaturgisk synvinkel svarar han: ”Att John McCain förlorar. Det skulle göra honom till en evig förlorare”.
+
GRADVALLS VAL
FILMSLOGAN
”Live for nothing or die for something.” Rimbaud? Nä, Rambo. Den bästa filmsloganen sedan ”I rymden kan ingen höra dig skrika”.
MUSIKKRITIKER
Kelefa Sanneh, New York Times. Unik förmåga att göra komplexa sammanhang begripliga. Nu senast om minneskonserten över Pimp C i Houston.
NÄTHUMOR
Jerry O’Connell parodierar den ökända scientologifilmen med Tom Cruise. Manusstrejken har gjort att många under tiden lägger ut på nätet.
+
BONUS NR 1:
I den infekterande diskussionen om nedladdning används argument som får en att tro att det var lättare för artister att nå ut med sin musik när det fortfarande var vinylskivor eller CD-skivor som gällde.
Men vad alla redan verkar ha glömt är hur ofta man som konsument fick beskedet att en skiva inte gick att köpa eftersom den var ”utgången”, dvs att den inte längre pressades upp eller lagerfördes.
I den digitala eran, däremot, finns inte det problemet. Om en titel getts ut digitalt finns den tillgänglig för alltid.
Amerikanska nätskivbolaget Anthologyrecordings.com har nu börjat återutge sällsynta vinylskivor digitalt. Det rör sig om skivor som varit utgångna i decennier och artisterna får en större del av försäljningsintäkterna än vad de fick på vinyltiden.
Bland de skivor som ges ut finns svenska psykedeliska bandet Pärson Sound (1966-69), punkpionjärerna Suicide Commandos och sällsynt tysk krautrock.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Det är mycket Velvet Underground nu. Förutom Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet dyker gruppens musik upp i alla möjliga sammanhang.
I den bioaktuella filmen ”Juno” håller den 16-årig huvudrollsinnehavarren föredrag om vad som är bra rockmusik. Hon står framför ett omslag med Patti Smith och talar lyriskt om Iggy Pops första grupp The Stooges. Båda de artisternas debutskivor är producerade av John Cale från Velvet Underground
När jag träffade John Cale vid invigningen av Warhol-utställningen var han glad över ”Juno” men främst av en annan anledning.
”Moe har med en låt i filmen”, sade John Cale, och syftade på Maureen ”Moe” Tucker, gruppens kvinnliga trummis som aldrig haft några kommersiella framgångar. ”Mo har också med en låt i ”Familjen Savage” (går på bio just nu i Sverige)”, fortsatte John Cale. ”Moe har därmed med låtar i två Oscarsnominerade filmer. Det har aldrig hänt någon annan medlem i Velvet Underground.”
Jan Gradvall