Krönika, Dagens Industri

Weekend 8 februari

Krönika

Jan Gradvall

I går fick jag ett paket från Amerika. Ett paket vars innehåll kommer att göra att justitieministern Beatrice Ask ser ännu tröttare ut i nästa TV-intervju om nedladdning. Och som visar varför det aldrig kommer att kunna stoppas.

Ända sedan Karl Oskar och Kristina inte tyade längre i Duvemåla har släktingar och vänner i Amerika skickat brev och paket med senaste nytt från over there. Skillnaden är att den här Amerikakofferten var digital och anlände genom mailboxen.

I detta paket som skickats med Pando (ett slags digitalt DHL) hade min utvandrarkompis stoppat i flera filmer han visste att jag letade efter. En dokumentär om Philip K Dick, TV-pjäsen ”The long distance piano player” från 1970 med Ray Davies i huvudrollen, och en dokumentär om Magazine och Buzzcocks gjord av Tony Wilson.

Även om det i stället hade varit fem nya Hollywood-filmer i paketet hade denna ”fildelning” varit helt laglig. Privat post kommer alltid att vara privat post.

Men skillnaden mellan digitala paket och fysiska paket är att de digitala kan spridas vidare till hur många som helst. Min kompis i New York hade i sin tur fått detta från vänner i England.

Parallellt med att nöjesbranschen återigen försöker få stopp på Pirate Bay lanserar Bredbandsbolaget just nu en ny tjänst som heter Box.

Box kan jämföras med de extra vindsutrymmen man kan hyra genom företag som Shurgard. I stället för att ha alla tunga dokument i datorn kan man lägga dem i det digitala vindsutrymmet och sedan plocka ner dem var än man befinner sig i världen.

I reklamen skriver Bredbandsbolaget: ”Du slipper problem med tung e-post, irriterande sladdar och högar med CD-skivor.”

Du kan även dela med dig av innehållet. Medan det i ett gammaldags vindsutrymme bara är du själv som kan komma åt alla DVD-filmer och CD-skivor, så kan du dela ut ”nycklarna” till det här digitala vindsutrymmet till hur många vänner som helst.

Och på så sätt görs den nya lagstiftning som just nu diskuteras helt verkningslös.

De flesta verkar överens om att det enda möjliga sättet att stoppa fildelning är att införa en lag som gör att bredbandsbolagen tvingas lämna ut personuppgifter om sina kunder.

Men genom digitala koffertar och vindsutrymmen kan man enkelt gå runt även en sådan eventuell lagändring. Allt som behövs är att några hundra personer – eller några hundratusen personer – får nycklarna till samma vindsutrymme. Ett privat registrerat utrymme vars innehåll ingen utomstående har att göra med.

Vad detta visar borde stått klart för nöjesbranschen redan 1999 när den amerikanske studenten Shawn Fanning startade Napster. I stället för att ägna alla sina resurser åt att stoppa den tekniska utvecklingen borde man i stället lägga alla resurser på att hinna i fatt den.

Nio år (!) efter Napster finns det fortfarande inte en enda legal nedladdningstjänst för film i Sverige som fungerar ens hälften så bra som de illegala. SF Anytime och Film 2 Home har ett magert utbud. Och fungerar inte alls för Macanvändare.

En färsk undersökning från MMS visar att den vanligaste till nedladdning av TV-serier inte alls är ”Det är gratis” utan ”Serien går inte i Sverige”, ”Möjlighet att titta när jag vill” och ”Möjlighet att titta på flera avsnitt efter varandra”.

Precis så är det. Jag och många andra vill verkligen betala upphovspersonerna för det vi laddar ned. Men vi tyar inte att vänta hur länge som helst på en inkompetent bransch

(slut)

GRADVALLS VAL

UTSTÄLLNING

”Andy Warhol – andra röster, andra rum”, Moderna Museet. Största överraskningen är de bortglömda TV-programmen från 1979 till 1987. Warhol uppfann även ZTV.

FILM

”I’m not there”. Todd Haynes fångar magin i Bob Dylans musik. Att det är Heath Ledger (RIP) som får spela Dylan under hans svåraste livskris är en makaber tillfällighet.

KOMIKER

Björn Gustafsson. 21-årig ståuppare. I höstas såg jag honom besegra en extremt blaserad branschpublik på tio minuter. I morgon slår han igenom i Melodifestivalen.

+

BONUS NR 1:

Det kan ta tid innan nya populärkulturella yttringar betraktas som egna konstformer. Det tog till exempel över 50 år innan tidningar började recensera pop- och schlagerlåtar. Kanske tar det lika lång tid innan någon uppmärksammar att trailers har utvecklas till en fristående konstform som allt oftare överträffar själva filmen.

Skräckfilmen ”Cloverfield”, som har svensk biopremiär i dag, kommer inte att gå till filmhistorien, men trailern kommer att göra det. JJ Abrams har med trailern till ”Cloverfield” ännu en gång visats att han är trailerkonstens Phil Spector eller Lennon/McCartney.

Trailern dök upp redan i somras i samband med premiären av ”Transformers”.
I det läget var inspelningen av ”Cloverfield” inte ens påbörjad, men JJ Abrams kallade in skådisarna i förtid, enbart för att skapa förhandsbuzz. Resultatet blev en kongenial filmsnutt, full av lågbudgetaction och populärkulturella blinkningar, som avslutas med att Frihetsgudinnans huvud och brakar ned på en gata på Manhattan.

Även till biofilmen ”Cloverfield” medföljer det en sensationellt bra trailer till en film som knappt ens är påbörjad – JJ Abrams egen restaurering av ”Star Trek”. För att understryka att han i alla bemärkelser börjar om från med ”Star Trek”-serien visar Abrams i trailern ingenting annat än hur rymdskeppet Starship Enterprise svetsas ihop.

Och det är så bra att man får KTH-svettiga handflator och Spock-öron när man ser det.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Alla verkar charmas av bioaktuella ”Juno”. Men ”Supersugen”, som just släppts som hyrfilm, är både en bättre film och en mer trovärdig ungdomsskildring. Och framtidslöftet Michael Cera spelar i princip samma roll i båda filmerna.

Att en film med titeln ”Sugersugen” (”Superbad”) inte tas på allvar är ingen överraskning. Men till skillnad från ”Juno”, där dialogen hela vägen känns skriven, har manusförfattarna till ”Supersugen” lyckats krypa in under skinnet på sina karaktärer.

I ”Superbad” slipper man dessutom den grumliga moralen i ”Juno”. Den kristna högern i USA skulle utan problem sitta igenom en visning av ”Juno” men de skulle avsky ”Supersugen”.

Jan Gradvall