Skivrecensioner, DI Weekend
Jordin Sparks
Titel: Jordin Sparks
(Jive/Sony BMG)
Betyg: 3
Marie Picasso
Titel: The secret
(Sony BMG)
Betyg: 1
Warren Buffett, världens näst rikaste man, brukar tala om ”buy and hold”. Vikten av långsiktigt tänkande vid investeringar. Om man studerar hur skivbolag i olika länder handskas med sina ”Idol”-vinnare kan man konstatera att det är bara är i USA de tänker som Buffett.
Årets vinnare i amerikanska ”Idol”, Jordin Sparks, fick ett halvår på sig att spela in sitt debutalbum. Svenska Marie Picasso fick en vecka.
Det är den ena anledningen till kvalitetsskillnaden mellan de här två vinnaralbumen. Den andra är att 17-åriga supertalangen Jordin Sparks, den yngsta vinnaren i tävlingens historia, gör musik som låter ny och blickar framåt.
Röstmässigt är Sparks och Picasso inte olika; båda har potential som soulsångare. Men medan Jordin Sparks har försetts med moderna kvalitetslåtar, med ett stänk av R&B, låter det som Marie Picasso fått leta i en reaback från åttiotalet. De pompösa syntarrangemangen låter genant daterade
Och man befarar att den 28-åriga ”Big Brother”-deltagarens andra chans till skivkarriär kan bli lika kort som fjolårsvinnaren Markus Fagervall. I dag står han utan skivkontrakt. På Wikipedia sammanfattas Marie Picassos karriär så här: ”Marie Pettersson har ägt en pudel döpt till Picasso, och det var från den hon tog sitt artistnamn”.
Jan Gradvall
Cat Power
Titel: Jukebox
(Matador/Playground)
Betyg: 4
Så kallade coveralbum, där artister tolkar andras låtar, blir ofta roligare för artisterna än för lyssnarna. Men 35-åriga amerikanskan Chan Marshall, som gör skivor under namnet Cat Power, har under hela sin karriär gjort coverversioner som varit lika personliga som hennes egna inspelningar.
På nya albumet ”Jukebox” förvandlas Hank Williams ”Ramblin’ man” till en sång om hennes eget liv: ”Ramblin’ woman”. Hon gör även underverk av ”Woman left lonely”, mest känd genom Janis Joplins inspelning, och James Browns ”Lost someone”. För att inte tala om vad hon gör med George Jacksons ”Aretha, sing one for me”, en av mina favoritlåtar genom tiderna.
Hela albumet låter som organisk Memphis-soul som liftat till New York och blivit lite lagom dammig på vägen. I kompbandet återfinns garagerockmusiker som Judah Bauer och Jim White.
Jan Gradvall
Lightspeed Champion
Titel: Falling off the lavender bridge
(Domino/Playground)
Betyg: 4
Gå in på YouTube och klicka fram ”Galaxy of the lost” med Lightspeed Champion. En ung svart man i gigantiska Costello-glasögon och ett platt hår som inte kammats sedan 2003 stirrar in i kameran. Efter att han fått en gitarr av en muppdocka börjar han sedan spela den vackraste engelska popmusik som hörts sedan Badly Drawn Boy stickade sin första äggkokarmössa.
Efter att du även hört ”Midnight surprise” på YouTube kommer du att köpa det här albumet. Lightspeed Champion är ett enmansprojekt lett av Devonte Hynes som tidigare var med i Test Icicles. Men vad han allra mest påminner om är den tid när Stiff Records släppte färgad vinyl och spred slogans som ”Pure pop for now people”.
Jan Gradvall
+
Veckans 3MP3
J. Holiday, ”Bed”
En av 2000-talets tio bästa soullåtar. Skriven av The-Dream, låtskrivaren bakom Rihannas ”Umbrella”.
Throbbing Gristle, ”Weeping”
Ian Curtis i Joy Divison (missa inte utmärkta ”Control”) var besatt av den här låten. Han sjöng den för Genesis P-Orridge i telefon innan han tog sitt liv.
Ringo Starr, ”Liverpool 8”
En självbiografi på fyra minuter som förmodligen redan spelas på Anfield Road. Ringo Starrs finaste stund sedan ”Photograph”.