Downloading Johan Renck

I media blir Johan Renck en teflonpersonlighet. Men om man i stället riktar fokus mot hans arbete – verkligen tittar på hans filmer – tonar det fram en helt annan, betydligt mer komplex bild. Intervju från Café, decembernumret.

Johan Renck är i dag en av världens ledande videoregissörer. Han har gjort två videor till New Order, två till Robbie Williams, två till Madonna. Han har jobbat med Kylie Minogue, Libertines, Suede och dussintals andra artister.

Som reklamfilmsregissör är han ännu mer eftertraktad. När han gör filmer till klienter som Nike, Peugot, Audi, Levi’s och H&M brukar budgeten ligga runt tio miljoner kronor. Hans eget arvode ligger på drygt 200 000 kronor per inspelningsdag.

Och där ungefär slutar det vi vet om Johan Renck.

När han figurerar i svenska medier är det alltid just i artiklar som fokuserar på hans internationella framgångar. Upplägget är detsamma varje gång. Först påminns vi om hans tid som Stakka Bo. Därefter lite om hans bakgrund på Handelshögskolan. Och sedan kanske något om hans 250 resdagar om året.

Att han på bilderna dessutom alltid ser lika främmande trendig ut, konstig hatt och konstiga skor, fulländar intrycket av den teflonpersonlighet han blir i medierna.

Allting liksom bara rinner av Johan Renck. Det enda som blir kvar är en skinande blank och lite kylig yta.

Men om man i stället riktar fokus mot hans arbete – verkligen tittar på hans filmer – tonar det fram en helt annan, betydligt mer komplex och mer tredimensionell bild av Johan Renck. För det bästa sättet att lära känna honom är just genom hans verk.

Oavsett om det gäller rockvideo eller reklam så förmedlar Johan Rencks filmer påfallande ofta en känsla av melankoli. Hans filmer är förvisso alltid lika estetiskt fulländade, men samtidigt anmärkningsvärt vemodiga.

Det borde inte kunna gå att övertala multinationella bolag att sälja sina varor med så deppiga och personliga filmer, men Johan Renck har kommit undan med det gång på gång.

Titta till exempel på hans två mardrömslika videor till Robbie Williams, Trippin’ och She’s Madonna. Det är som någon reklamkund vid förra sekelskiftet kommit till Skandinavien med checkblocket i hand, förväntat sig en härlig Skagenmålning och i stället fått Skriet av Edvard Munch.

Genom denna snart 15 år långa filmproduktion finns också en rak linje.

– Redan från allra första början har det varit mitt slutmål att få göra långfilm, säger Johan Renck. Men jag visste att jag inte skulle palla att gå den traditionella svenska vägen. Att söka in till filmskolor, hanka sig fram som maktlös konstnär, jobba som tidningsbud för att finansiera sin film. Så i stället för att stå med mössan i hand har jag använt reklamfilmer och rockvideor som ett sätt att själv till slut kunna förverkliga det målet.

Och nu har han gjort det. Johan Rencks första långfilm, Downloading Nancy, premiärvisas under den prestigefyllda Sundance-festivalen i januari i USA och får officiell biopremiär senare under 2008.

Första gången vi träffas under hösten är filmen ännu inte färdig. Det finns endast några se några scener som jag kan titta på. Men det räcker för att jag ska åtminstone ska vara någorlunda förberedd på vad som väntar.

När vi sedan ska titta på hela filmen en kväll har han även bjudit in två branschkollegor. De, däremot, vet inte vad som väntar.

Medan Johan Renck själv, som alltid har ett kroppsspråk som är på väg någonstans, går fram och tillbaka i rummet och mixtrar med högtalarna är stämningen upplivad i hemmabion.

– Var är popcornen?

Men det blir annorlunda redan vid första bildrutan. Under den en och en halv timme filmen pågår är det ingen som säger ett ord eller ens rör sig i stolen.
När vi alla äter hamburgare efteråt, och skär i det blodiga köttet, är det ingen som vill påpeka eller ens tänka på associationskedjan till de mest brutala scenerna i filmen.

Om det finns en typisk sorts filmer som rockvideoregissörer brukar göra – specialeffekter, snabba klipp, forcerat tempo, spektakulära bildlösningar – är Downloading Nancy den diametrala motsatsen.

Downloading Nancy handlar om en kvinna som vantrivs så mycket i sitt äktenskap att hon bestämmer sig för att begå självmord. I stället för att göra det själv anlitar hon en man, som hon lärt känna på nätet, som ska göra det åt henne.

Resultatet blir ett drama om kärlek i sin mest primitiva form som är så uppriktigt och skoningslöst närgånget att filmen sitter kvar på näthinnan i veckor efter att man sett den.

Många som förknippar dig med mode och reklam kommer att bli chockade över hur rå och närgången filmen är.

– En långfilm måste upp på den höjden för att det ska bli relevant, säger Johan Renck. Annars blir det bara som ett avsnitt för tv. Jag ville att det skulle bli bra. Det är min första långfilm, jag är samtidigt ingen nybörjare. Jag har fått en massa rutin från mina andra filmer.

Men filmen känns även personlig på ett sätt som nog få väntat sig.

– Jag kan inte att göra på något annat sätt. Det går inte bara hitta på karaktärer eller hitta på känslor. Det måste komma inifrån, det måste beröra. Om det inte berör dig själv, hur kan det då beröra någon annan?

När Johan Renck började arbeta med Downloading Nancy var han gift. När filmen var klar var han singel. Det är svårt att inte tänka på det när man ser den intensitet som präglar filmen.

– Det är klart att det påverkat filmen, säger Johan. Skilsmässan är mitt livs stora hjärtesorg. Stellan Skarsgård, som är en klok man, sade en gång: ”För att kunna älska någon måste du vara beredd på att ge upp en del av dig själv”. Det är väldigt sant. För mig är det vad filmen handlar om.

Downloading Nancy spelades in i Kanada. I rollistan finns inga namnkunniga storstjärnor men några av Hollywooods mest respekterade skådespelare: Maria Bello (A history of violence, tv-serien Cityakuten), Jason Patric (Your friends & neighbours, mest känd för att han tackade nej till både Firman och The passion of the Christ), Rufus Sewell (Illusionisten), Amy Brenneman (Heat, tv-serien Vem dömer Amy?) och svenske Micke Nyqvist i en liten biroll.

Var det inte ett stort steg att börja jobba med skådespelare på det här viset?

– Faktiskt inte. Även i reklamfilmer och videor handlar det om att hjälpa de medverkande, oavsett om det är proffs eller amatörer, att hitta rätt känsla och uttryck i precis rätt ögonblick. Jag visste därför att jag var bra just på att jobba med skådespelare. Det var andra saker som oroade mig mer.

När vi träffades tidigare berättade du det fanns tillfällen under inspelningen då du gick så långt in i dig själv att du var orolig över att förlora förståndet.

– Så var det. Man lägger ambitionsnivån mycket högre än vad den ska vara. Men så är det kanske för alla? Det var extremt krävande. Inte bara emotionellt utan kanske framförallt intellektuellt. Man kan verkligen bli tokig av att försöka hålla en hel långfilm i huvudet med alla matriser av förvecklingar som varje beslut innebär. När jag satt på planet kände mig jag lite som Coppola i den här dokumentären om Apocalypse now. Långt skägg, galen blick.

Hur minns du inspelningen i dag?

– Nu, nästan ett år senare, drömmer jag fortfarande om själva inspelningen. Men inte bara mardrömmar utan även på ett positivt sätt. Det fanns dagar när det typ var 47 grader kallt och ingenting fungerade. Men värmen fanns alltid inne på O’Hanlons, en irländsk pub tre meter från det lägenhetshotell där vi all bodde. Jason (Patric) vill alltid avsluta med att ta en bärs där. Den puben blev vår oas mitt i allt detta mayhem av känslor, utlöst av både kärleksdramat i filmen och själva inspelningen.

Hur långa inspelningsdagar hade ni?

– Vi började filma 09.00 vare morgon och höll på till 20.00. Därefter repade vi 20.00 till 22.00 inför nästa dag. Det var min grej. Att putta in saker i huvudet på skådisarna som de fick sova med till nästa dag. Efter 22.00 var de ofta något i manus som var tvunget att ändras. Men ibland hann jag klämma in en bärs på puben och just de stunderna var så speciella att jag tänker på dem dagligen.

– Att jobba så nära skådespelare tar också på krafterna.. Allt som Maria (Bello) gör i filmen, det gör hon på riktigt. Efter att hon gråtit fick man sitta och trösta henne i en timme. Är det bra nu? Okej, då gör vi det igen. Och sedan fyra omtagningar till. Till slut blir man så utmattad att man inte orkar vara så pedagogisk med skådisarna som man borde vara och det blir bråk. Men sådana konflikter kan också vara nyttiga och förlösande för arbetet.

Hur var det att landa igen i Stockholm efter allt detta? Man kan föreställa sig att det är en lika svår omställning som att komma hem efter en rockturné.

– När du åker på lång turné, som jag har gjort, är det som att vara i ett enda långt kokainrus. Du är kung över alla, kung varje dag. Du gör inget vettigt. Du sitter bara på flygplan, bussar och båta hela dagen för att till slut spela en och en och halv timmen på kvällen. Att vara popstjärna handlar om att fly från verkligheten. Svårigheten där är att komma till en vanlig vardag. Du går ner på Tranan, träffar Claes Bodén och gänget och försöker förklara vad du varit med om: ”Fattar ni inte? Jag dansade med Naomi Campbell och Björk igår.”

– Men med den långa filminspelningen var precis tvärtom. I stället för att fly från livet tvingades du gå rakt in i det. Du tvingas gå rakt in i dina egna och andra människors tankar. Så vad som var svårt denna gång var inte just att komma tillbaka utan att känna allt annat man tidigare gjort plötsligt känns så futtigt och tomt.

Du sa i en intervju för ett par år sedan att ditt ständiga jobbande och resande haft en baksida: ”Jag har inga polare kvar och är 38 år och har inga barn.” Och det var för två år sedan, innan allt arbete med långfilmen.

– Det stämmer. Det här livet har haft sitt pris. Exakt varför det blivit så vet jag inte, men jag tror att förklaringen är mycket mer komplex än att jag bara varit på resa och har haft en karriär. Andra offrar inte familj och vänner för något så jordiskt som ett jobb. Det finns andra känslor bakom, något jag borde gräva djupare i någon gång. När man är 26 är det enklare att förstå. Då är förklaringen ren narcissism. ”Jag är 26 år och vill ligga med en massa tjejer.” Nu är det mycket mer komplicerat.

På vilket sätt menar du att du offrat vänner? Att det varit ett medvetet val?

– Nej, från min sida har det absolut inte varit medvetet. Men till slut har väl de tröttnat på att vänta. Det kommer en punkt när man sagt ”Vänta bara en liten stund till” några gånger för mycket. Så på sätt har jag kanske satt jobbet i första hand. Samtidigt är ju det också en stor del av den jag är.

– Men jag känner att långfilmen har inneburit en förändring. Om det låter som jag talar om den som något livsomvälvande så beror på det att verkligen har varit det. Jag känner mig lugnare som person nu. I och med klippningen och efterarbetet har jag varit i Sverige nästan sju månader i ett sträck. Det har heller inte hänt sedan 1993. Och i somras var jag ledig sju veckor i sträck. Det har aldrig hänt innan.

Rencks lediga veckor i somras tillbringande han inte utomlands utan i det hus han köpt i Torekov i Skåne. Inköpet av det huset är den enda stora investering han gjort för de pengar han tjänat på reklamfilm. Resten har han på banken.

Johan Renck föddes 5 december 1966 i Uppsala, men hans familj flyttade ständigt under uppväxten. Som Johan säger själv:

– Jag är uppvuxen all over the place.

Han har bott i Tromsö, Kuwait, Miami. Den enda fasta punkten under uppväxten var att han tillbringade alla sina somrar i Torekov.

Att han i vuxen ålder köper hus i samma område kan även tolkas som en investering i hans egen barndom. Det var där han som åttaåring lärde känna Jonas Åkerlund vars familj hade sommarhus där.

– Vi fiskade krabbor, pallade äpplen, såna saker, säger Jonas Åkerlund.

Redan som barn blev Renck fascinerad av berättelser om ond bråd död.

– Jag gillar mörker, säger han. Jag kan inte göra något som inte har något slags mörker i sig.

Hur länge har det varit så?

– Alltid, ända sedan jag var liten. Jag har till exempel alltid bara lyssnat på melankolisk musik.

Vilka var de första låtar du gillade?

– Den första var Bryan Ferrys version av These foolish things. När kom den? Just det, 1973. Den andra var Never turn your back on mother earth med Sparks. Från 1975, eller hur? Och det är ju kanske den deppigaste låt man någonsin hört. Men det handlar inte om deppighet i någon morbid bemärkelse. Snarare att jag känner mig hemma i någon slags skandinavisk melankoli. Att jag helt enkelt gillar den sortens känslor.

Varför det blev så?

– Jag har ingen bra förklaring, men jag började läsa väldigt tidigt. När jag gick i ettan eller tvåan av plugget fick jag av min farsa tolv band med svenska folksagor. Jag plöjde rubbet rubbet och det var ju ren darkness hela vägen. Mycket mörkare än man kan ana. Fullt med ondskefulla troll eller vad fan det nu kunde vara.

Du menar typ en trollmor som bundit sina barn i svansen?

– Ondare än så. Mycket ondare. Många av folksagorna är omskrivningar från Bibeln. Historien om ”the prodigal son”, den förlorade sonen, återkommer i typ 18 olika versioner. Det är mycket prinsessor vs någon form av ondska. Folk blir bergtagna, ond bråd död, inga rumsrena historier. Men farsan märkte att jag gillade det och började slänga på mig Edgar Allan Poe och såna grejer. Och sen har det bara fortsatt. Jag är nog någon form av goth, det är jag.

– Även min musik har präglats av det. Den första skivan jag gjorde (Stakka Bo, ”Supermarket”, 1993) känns inte riktigt som min egen. Jag var en ung kille i Stockholm som blev tillfrågad av en nära barndomsvän, som också var musikproducent, om jag ville rappa i hans projekt. Men redan mitt andra album (”The Great Blondino”, 1995), som han producerade men där jag styrde mer, var egentligen väldigt svart. Och den tredje (”Jr”, 2001) var ännu mörkare.

– Men det som haft störst påverkan på mig under uppväxten vad det gäller mediaupplevelser är ’Brideshead Revisited’ (TV-serien ’En förlorad värld’, gick på SVT 1982). Den knäckte mig. Jag fattade inte hur något kunde vara så vackert och så bra och så sorgligt. Jag köpte den nyligen på DVD. Jag hade den redan på VHS, men det är för dålig kvalle . Och när jag såg om den på DVD dog jag igen. Sebastian, vilken karaktär. Det är så vackert att man dör. Där någonstans tycker man om världen.

Du och Jocke Berg i Kent verkar ha lika smak.

– Vi möts verkligen där. Vi är olika som personer men vi har alltid exakt samma smak.

Vilka är dina favoritfilmer?

– Jag kan inte svara på det. Men de två filmer som var viktigast för mig under min mest påverkbara ålder, från ungefär 14 år till 17 år, var The Shining och Exorcisten. Jason (Patric) ställde samma fråga och under inspelningen. När jag försökte förklara varför insåg jag att båda handlar om utanförskap på olika sätt. Det är komplicerade historier i botten. The shining handlar om en man som inte vill leva det liv han lever. Exorcisten handlar om ensamstående kvinna som kommer till en ny stad. Jag gillar framförallt den unge prästen i Exorcisten som förlorat sin tro. När jag berättade det för Jason bara tittade han på mig och sa: ”Det är min farsa”. Det visade sig att han, osannolikt nog, är son till Jason Miller som spelar den rollen.”

Varför identifierar du dig med historier om utanförskap?

– För att jag alltid känt mig så själv. Som att jag själv står här medan alla andra som står borta där har något gemensamt.

Kan det ha något att göra med att du flyttade så mycket som liten?

– Använder man en förenklad psykologi, som hämtad från baksidan av ett Corn Flakes-paket, kan det säkert ha något med det att göra. Men jag tror verkligen att det framförallt beror på att jag alltid trivts med den rollen. Att jag på något sätt känt mig trygg i utanförskapet.

Att vara trygg i utanförskapet är också något som präglar Johan Rencks sätt att klä sig. Han är alltid djärvare och mer personligt klädd än sin omgivning, bär mössa även inomhus och kan med självklarhet gå omkring barfota på sitt kontor.

Till utseendet har Johan Renck alltid varit väldigt lik en ung Max von Sydow. Så lik att när jag för typ 12 år sedan jobbade på Nöjesguiden, och var med och gjorde ett fiktivt framtidsnummer om Stockholm typ 2020, så använde vi en bild av Max von Sydow vid en text om en åldrande Stakka Bo. Och ingen märkte någon skillnad.

Denna dag ser Johan Renck exakt ut som Max von Sydow i Det sjunde inseglet. Skillnaden är bara vi har en laptop emellan oss i stället för en schackbräda.

Vad ska du göra härnäst? Du nämnde förut att Jason Patric vill göra en film till med dig?

– Jag har flera erbjudanden. En av producenterna bakom filmen, Mark Johnson (Donnie Brasco, Rain man, Good Morning Vietnam), har sagt att han vill göra en film till med mig och har börjat skicka manus. Jason (Patric) är kompis med en av de som skrev Blade runner. Han har ett manus liggande som skulle kunna bli skitbra, även om det är en så udda och mörk men samtidigt budgetkrävande historia att den nog blir svår att finansiera.

– Samtidigt får fortfarande hur mycket förfrågningar som helst om att göra reklam och videor, Men just nu kan jag inte ens uppbåda tanken på att åka i väg och göra det. Jag har tackat jag till en del stillbildsjobb (Diesel-kampanj, italienska Vogue). Det funkar. Att åka och ta lite kort. Men i övrigt måste jag ändra mitt liv. Jag kan inte gå tillbaka till vad jag gjorde innan. Jag vill och måste fortsätta göra långfilm.

Den känsla av utanförskap och alienation som Johan Renck observerar i Exorcisten och The shining finns också i hans egen Downloading Nancy och flera av de videor han gjort. Att man befinner sig mitt i inne i en värld behöver inte nödvändigt innebära att man själv känner sig delaktig i den.

Allra tydligast blir känslan av utanförskap, något som kan vara lika mycket självvalt som ofrivilligt, i videon till The Knifes Pass this on som också är Johan Rencks egen favorit bland alla de videor han regisserat.

I en församlingslokal i en förort någonstans står en av Sveriges vackraste kvinnor, Rickard Engfors, redo att uppträda. Han rättar till sin klänning, hukar sig ned vi den laptop och trycker igång ett futuristiskt beat som på samma gång låter väldigt gammalt. I skenet av stickande ljusrör framför dragstjärnan sedan låten för en publik som även inkluderar syskonen Dreijer i The Knife.

Fotot i Pass this on-videon, där han inte jobbat med en utomstående fotograf utan själv stått bakom kameran, är sådant att det lika gärna skulle vara hämtad från en varningsfilm om alkoholskador som från en reklamfilm för ett av världens mest exklusiva klädmärken. Just det känns väldigt Johan Renck.

Du återkommer ofta till samma typ av ljus och bildspråk. Det finns miljöer i Downloading Nancy som skulle kunna vara hämtade från dina videor till The Knifes Pass this on eller New Orders Krafty.

– Alla regissörer har sin smak. Jag gillar helt enkelt den sortens färger, den sortens texturer, den sortens hudtoner. På ett plan är det bara en ren smaksmak. Jag gillar till exempel inte blått. Alla som jobbar med mig har lärt sig det vid det här laget. Det låter ju hur löjligt som helst, men jag bestämmer och jag vill inte ha blått. Däremot älskar jag cyan och vissa grönblå toner, det återkommer jag till hela tiden.

Jag läste att Michael Mann inför långfilmsversionen av Miami vice bannlyste färgen rött.

– Färger och ljus är verkligen centralt för vilken känsla filmen förmedlar. Jag sätter alltid toppljus i mina filmer. Oavsett om vi är inomhus eller utomhus kommer allt ljus uppifrån. Jag blir galen när jag ser alla dessa filmer med stora ljuskällor från sidan. Usch. Fult.

Den ljussättning som du använder för tankarna till stickande lysrör i kontorslandskap.

– Ja, jag sätter upp lysrör i varenda rum. Stora mattor i taket. Effekten blir också att alla får en tyngd i ansiktet. Det blir nästan som om de bär livets börda på sina axlar. Men det är inget smickrande ljus för de medverkande, det är det inte.

Hur reagerade Hollywood på det?

– Jag varnade redan tidigt Maria (Bello): ”Du blir ingen beauty i den här filmen.” Men hon tyckte just det var toppen: ”Det är precis det jag inte vill vara!” För henne var utmaningen att se så utmärglad ut som möjligt.

Den allra första film som Johan Renck gjorde var videon till sin egen Stakka Bo-singel ”Here We Go”. Året var 1993. ”Jag fick 10 000 kronor i budet av Ola Håkansson.”. Året efter var det den mest visade videon under hela året på MTV Europe.

Downloading Nancy har kostat 3,7 miljoner dollar, vilket är mycket pengar med svenska mått mätt, men skraplotter jämfört med vad Hollywood-filmer brukar kosta.

När man ser filmen kan man omöjligt tänka sig några andra skådespelare än Maria Bello och Jason Patric i huvudrollerna, men under de fyra år Johan Renck har arbetat med filmen har hela rollbesättningen bytts ut två gånger.

När han berättar om alla turer i Hollywood, med ständigt framflyttade inspelningsdatum och skrikande Ari Gold-agenter i luren, ser man scener från tv-serien Entourage framför sig.

– För mig är Entourage ingen komediserie, säger Johan. Jag älskar serien men ser den i rent studiesyfte. Det enda som är överdrivet komiskt i serien är att Turtle är tjock och rolig, i övrigt är det en rent dokumentär skildring. Jag menar det. Det är exakt så det här. Det är för övrigt ett intressant kulturellt fenomen: att om man skildrar en industri precis som den är så kan den ändå upplevas som en komedi av andra.

Har du varit på liknande möten och fester som i Entourage?

– Jag har varit på exakt samma typ av möten och fester. Jag har varit på samma filmbolag, samma beachhouses i Malibu, samma rum 64 på Chateau Marmont.

Rum 64?

– Ja, det är den stora sviten som alla vill boka. Kommer du ihåg det där avsnittet i första säsongen där de ska träffa en regissör och kommer till ett hotellrum med en massa nakna brudar och fest som verkar ha pågått i fyra dagar? Jag har varit i samma rum på precis samma typ av fest. När jag klev ut på balkongen insåg jag att det till och med är samma balkong de filmade på i serien.

Johan Renck fick sin egen Ari Gold för sju år sedan. En långfilmsagent på ICM, den ledande talangförmedlingen i branschen. Efter tre år av hopplösa manus – ”som oerfaren får man bara bottenskrapet” – hittade han till ett manus han tyckte han kunde bygga vidare på.

Manuset hade titeln Downloading Nancy och var skrivet av en man och en kvinna, ”en clown på Cirque De Soleil och en Kalifornienhippie”. Det var inspirerat av en verklig historia. En deprimerad kvinna vill ta livet av sig och anlitar en man på Internet som ska göra det.

Manuset var dock mer lovande än bra. Johan skickade tillbaka 30 sidor om i vilken inriktning han tyckte att historien borde utvecklas.

– Som tur var höll de med om allt.

Och sedan börja ett år av omskrivningar.

Efter att de till slut arbetat fram manuset ”till en rimlig nivå” lät de sin agent skicka in det i kvarnen på ICM. Detta innebär att manuset skickas runt bland personer i branschen som får betygsätta det. En process som är rutin och som inte ens hans agent trodde skulle ge någonting.

– Ingen i Hollywood är intresserad av att breaka någon okänd. Det händer inte. De vill vänta tills man breakat sig själv. Sen vill plötsligt alla vara med. Men vårt manus kom, mot alla odds, ut ur kvarnen med toppbetyg. Jag tror vi fick högsta betyg på allt. Det är olika punkter som handling, dialog, karaktärer. Det enda vi fick dåligt betyg på var titeln. Alla tyckte det lät som en komedi. Jag tänkte, fine, då ska jag definitivt behålla titeln.

Och därefter gick det snabbt. Johan Renck tog en lunch med Stellan Skarsgård. Han sa ja direkt. Därefter fick han klartecken från William Hurt och Holly Hunter, båda Oscarsvinnare. Allt handlade nu bara om detaljer innan inspelningen skulle börja.

Men strax innan inspelningen skulle börja fick den avbrytas: Holly Hunter hade blivit gravid. Filmen sköts på framtiden. Under väntetiden fick William Hurt andra erbjudanden och Stellan Skarsgård tröttnade på att vänta. I stället kom Ray Liotta (Maffiabröder) och andra skådespelare in i bilden, men även de försvann till slut på vägen.

– Det hände flera gånger att vi fick ställa in i ett så sent skede att vi stod med väskorna packade. Det var fredag, på måndag börjar inspelningen, men sedan blev någon sjuk, eller någon skulle vara med sitt barn, och alltid ställdes in igen. Inte ens natten innan vi till slut verkligen skulle flyga till Kanada vågade jag till hundra procent tro på att det skulle bli av.

Vi sitter på kontoret till RAF, RenckÅkerlundFilms, på Östermalm i Stockholm. På andra sidan glasväggen sitter Jonas Åkerlund och pratar i telefon.

Båda är självklara namn på en topp tio-lista över världens mest eftertraktade videoregissörer, men under de gånger jag varit på deras kontor har det aldrig hörts någon musik i lokalerna. Det är som de båda har tillräckligt mycket musik i sina huvuden.

(När Johan får korrläsa texten innan tryck avfärdar han dock detta: ”Ha ha, jag gör inget annat än lyssnar på musik på kontoret.”)

Men det är två band som dagligen finns i Johan Rencks tankar. Två rockvideor till som han känner att han bara måste göra.

Det ena bandet är Depeche Mode.

– Jag har försökt tio gånger. Music for the masses var ju det bästa man hade hört när den kom ut. Men de har aldrig nappat.

Har du träffat dem?

– Ja. Det var på en fest som Madonna hade i New York. Hon har alltid bra fester. Typ 60 pers på en bar någonstans, en bra DJ, massor med drinkar. Jag började prata med en snubbe i baren som visade sig vara Depeche Modes manager. När jag förklarade hur gärna jag skulle vilja göra en video med Depeche, pekade han bortåt och sa: ”Martin Gore står där borta, varför går du inte bort och pratar med honom?” Jag trodde att Gore skulle vara skygg, mörk, svår… men han visade sig vara värsta spellevinkkillen. När vi sedan pratade om kanske göra en video tillsammans sa han: ”Ja, toppen, kan vi inte göra något med en naken brud?” Det ligger något i det där om att man inte ska träffa sina idoler.

– Men precis häromdagen skickade jag över en idé till en låt från Dave Gahans senaste soloalbum. Om jag inte får göra Depeche kanske jag åtminstone få göra Gahan.

Hur ser ett sådant förslag ut? Hur utförligt skriver du?

– Ganska precis en sida. Det är standard.

Skickar du med visuella referenser?

– Jag har alltid vägrat göra det. Varför skulle jag göra något som någon annan redan gjort? Fast ibland har jag snott av mig själv. När videon till Kents Kärleken väntar inte blev vad den borde varit, på grund av budgetskäl, gjorde jag om samma idé med New Orders Krafty i stället. Det är egentligen exakt samma video som Kent.

Det andra bandet som Johan Renck bara måste få jobba med är, något mindre väntat, Oasis.

– Live forever! Vilken jävla melankolisk låt. Jag är helt besatt av Liam Gallagher. Jag har sett allt med dem, alla filmer som finns, till och med alla ”behind the scenes” och outtakes. Det finns outtakes med Liams intervjusvar i britpopdokumentär som är det roligaste jag sett.

Har du träffat Oasis?

– Ja. Jag var med den kvällen i Stockholm som slutade med att Andres (Lokko) började slåss med Liam (Gallagher). Vi satt där vid ett bord med Andy Bell som Andres känner. Först kom Noel och satte sig. Därefter kommer Liam. Han har satt ölflaskor mellan alla fingrar och sjunger något om att han är en apa: ”Here comes the monkey, here comes the monkey!” Jag hann tänka, shit, det här kommer inte att sluta bra.

– Sen sätter han sig mitt emot mig och säger: ”Do I know you?” Jag svarade nej, men han gav sig inte: ”No, I know I know you from somewhere.” Nu börjar jag få panik. För typ tolv år sedan hade jag nämligen en treveckorsflirt med Lisa Moorish, en sångerska som Liam har barn med. Sen pekar han på mig och säger: ”You did something with me bird, didn’t you?” Nu svettas jag floder. Men sedan skiner han plötsligt upp och har kommit på det: ”You did the All Saints video!” (Liam är gift med en av sångerskorna i All Saints.) ”I fooking loved that video!” Och sedan ville han skaka min hand. Jag vågade inte säga att jag själv tycker det är en riktigt jävla lökvideo.

Men du kanske kan få en chans nu i vinter i och med deras nya album?

– Ja, jag har sagt till min isländske videoagent i London att det är det enda som gäller. Jag har sagt till henne att jag inte kan få den yttersta vilan förrän jag fått jobba med Oasis – och hade han ska förmedla precis de orden till dem. Jag måste gå genom en videoinspelning med Liam. Jag måste få stå där med en kamera och filma honom.

*****

Röster om Johan Renck

Martin Renck, formgivare, lillebror
– Det är bara drygt ett år emellan oss. Vi har därmed alltid haft mycket med varandra att göra. Inte bara som brorsor utan privat som snubbar. Och i inte minst jobbet där vi ofta och gärna engagerar varann i det vi håller på med. Under en lång tid nu har vi varit rätt proffsiga tillsammans. Men på sista tiden har vi haft sjukt kul ihop eftersom vi båda råkar ha blivit singlar på äldre dar och har fått återupptäcka varann. Som genom någon slags tidsmaskin har vi därigenom fått åka tillbaka till ungdomen. Alltså, mänsklighetens ungdom. Conans tid, typ.

Jocke Berg, musiker i Kent, anlitat Johan Renck för videor och turnéer
– Den gängse uppfattningen om Johan verkar vara att han är yta och kredd. Men jag har inte träffat någon som har så många år i branschen och som fortfarande sätter innehållet och känslan tolv ljusår före allt det andra. Att han dessutom har en blick för estetik gör ju inte direkt saken sämre. Han är också oerhört tacksam att spela upp nya låtar för eftersom han till skillnad från de allra flesta aldrig säger vad han tror att man vill höra. Han säger vad han tänker & tycker, rakt från hjärtat, gärna med en twist som får en att tänka ett varv till. Sen har han en helt osviklig radar för att hitta kärnan i saker som är svåra att reducera till just en kärna.

Jonas Åkerlund, regissör, äger RAF (RenckÅkerlundFilms AB) tillsammans med Johan Renck
– Vi har känt varandra sedan vi var åtta-nio år. Vi lekte på sommarloven i Skåne. Min familj hade sommarhus i Torekov, Johan växte upp där. Vi fiskade krabbor, pallade äpplen, såna saker. Herregud, det låter som man är 100 år när man berättar det, men vi hade verkligen sådana Anderssonskans Kalle-somrar. Att vi bodde så långt ifrån varande gjorde att vi fick skriva brev och såna grejor för att inte förlora kontakten. Vi fick jobba lite på vår vänskap. Det får vi fortfarande. Även om vi har samma yrke är vi helt olika. Om jag säger svart, säger han vitt. Vi har kontor med endast glasfönster emellan, men det är väldigt sällan vi är i Sverige samtidigt. Därför blir vi fortfarande lika barnsligt uppspelta varje gång vi är på kontoret samtidigt.

Emma Wiklund, fotomodell
– Vi träffades första gången någon gång i början på 1990-talet. Det var på den tiden han var tillsammans med La Camilla och var discjockey någon kväll. Det var på Tranan, typiskt va? Under några år reste jag så mycket att jag inte hade många vänner kvar. Men Johan fanns hela tiden där som en väldigt bra kompis. Han kom ofta till Paris. Vi åt middag, gick ut och dansade. Det var också genom Johan jag första gången träffade Hans (Wiklund, make). Vi har bara jobbat ihop en gång, första Karl Lagerfeld-kampanjen för H&M, men jag har alltid gillat vad han gör. Han slutar heller aldrig att förvåna mig. Jag började lipa när han visade Downloading Nancy för mig. Ingen hade väntat sig att han skulle göra något så känslosamt, så närgånget, så rått.

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.