Vart tog alla pojkband vägen?

Pojkbanden var lika stora som dinosaurier. Och deras försvinnande från jordytan var precis lika oväntat. Hur kan en hel art plötsligt försvinna? Från Elle, november 2007.

Vart tog alla pojkband vägen?

Text: Jan Gradvall

Minns ni nittiotalet? Det var grunge och Kurt Cobain. Det var Notorious B.I.G. och 2Pac, Blur och Oasis, ”Macarena” och ”MMMBop”. Och det var fax och personsökare som det hetaste sättet att kommunicera.

Men nittiotalet var framförallt en enda lång pojkbandsvideo. Om inte New Kids On The Block låg etta på listorna så var det Take That eller Backstreet Boys eller ’N Sync eller Boyzone.

För att inte tala om alla kortlivade pojkband med sifferkombinationer i bandnamnet: 3 Deep, 4Him, 98 Degrees, All-4-One, 3T, East 17, 5566, Soul 4 Real, US5. Nej, vi kommer heller inte ihåg ens hälften av dem.

Varje gång man under nittiotalet slog på MTV eller ZTV möttes man av en video med fyra eller fem pojkar i vita linnen som promenerade på en strand och blötte ner sig i refrängen.

Eller alternativt, om det var en snabb låt, pojkar som svischade runt ledstänger och gjorde dansövningar så svettframkallande att din aerobicsinstruktör veckan efter försökte imitera dem.

När pojkbandsvågen var som allra störst, runt millennieskiftet, gjorde både ”South Park” och ”Simpsons” parodier på genren. Cartman bildade pojkbandet Fingerbang. Bart Simpson rekryterades till bandet Party Posse vars existens visade sig vara ett dolt sätt att få unga gossar att ta värvning i flottan.

Conan O’Brien skapade 1999 i sin pratshow ett eget parodiband, Dudez-A-Plenti. Efter en vecka med auditions av medlemmar fick de fem vinnarna framföra en låt som Conan själv hade skrivit: ”Baby, I Wish You Were My Baby”.

Backstreet Boys sålde, om man räknar både album och singlar, i dag ofattbara 100 miljoner skivor,. New Kids On The Block 70 miljoner. ’N Sync 50 miljoner.

Pojkbanden var lika stora som dinosaurier. Och deras försvinnande från jordytan var precis lika oväntat.

För var finns pojkbanden i dag? Hur kan en hel art plötsligt försvinna?

För att hitta en förklaring till gåtan krävs en omfattande poparkeologisk undersökning, men en ledtråd dök upp i somras. Den 14 juni arresterades Lou Pearlman i Indonesien och lämnades över till amerikanska myndigheter. Det var ingen nyhet i svenska tidningar, men det borde ha varit det.

På polisens fotografi syns en rundlagd man i 50-årsåldern som under några år var en flitig gäst på snabbmatsrestaurangerna runt Fridhemsplan i Stockholm. Lou Pearlman var manager åt Backstreet Boys och ’N Sync, två band som hade Cheiron-studion vid Fridhemsplan som sitt andra hem. Gruppernas alla hitlåtar skrevs och produceras av ett gäng svenska låtskrivare och producenter med Denniz Pop och Max Martin i spetsen.

Förutom ’N Sync och Backstreet Boys skapade Louis Jay Pearlman även O-Town, Take 5, US5 och var manager åt Aaron Carter.

Men det blev snart uppenbart för artisterna att de aldrig borde skrivit på några kontrakt med Lou Pearlman. Nästan alla pengar hamnade i managerns ficka.

I en rättegång 2002, där Pearlman stämdes av Aaron Carter, menade Carters advokater att Pearlman hade satt denna form av blåsningar i system. ”Han hittar unga talanger, skriver kontrakt, gör dem framgångsrika, låter bli att betala, väntar på att de stämmer honom och gör först då en uppgörelse utanför domstolen.”

Lou Pearlham klarade sig från fängelse den gången, men i somras hann synderna slutligen i fatt honom – och han dömdes för en rad punkter med omfattande bedrägerier.

En av dem som jublade åt hans arrestering i Indonesien var Justin Timberlake. I en intervju i Rolling Stone hösten 2006 sade Justin Timberlake, tidigare medlem i ’N Sync, att han kände sig våldtagen av Pearlman: ”I was being monetarily raped by a Svengali”.

Söker man sig bakåt i popbandshistorien märker man att samma historia upprepat sig gång på gång. Bakom i princip alla framgångsrika pojkband finns en driftig manager som dragit i marionettrådarna och sedan kastat bort dockorna i papperskorgen när showen är över.

Det första moderna pojkbandet var New Edition, omåttligt populära i USA på åttiotalet. New Edition var fem pojkar från en fattigt förortsområde i Boston. Alla hade gått på gatans universitet och hade högsta betyg i sång, dans och utstrålning.

Samtliga medlemmar i New Edition kom att skriva soulhistoria. Bobby Brown var på den tiden fortfarande känd som en lysande sångare, inte som Whitney Houstons nerdekade hemmaman. Ricky Bell, Michael Bivins och Ronnie DeVoe bildade efter splittringen trion Bell Biv DeVoe. Femte originalmedlemmen var Ralph Tresvant. (Johnny Gill ersatte Bobby Brown när han hoppade av.)

New Edition upptäcktes av Maurice Starr (född 1953) som sett gruppen komma tvåa i en talangtävling. Maurice Starr blev deras manager och gav dem allt vad ett pojkband behöver: skivkontrakt, specialskrivna hitlåtar, snygga kläder och ändlösa turnéer inför skrikande tonårsfans.

Men när New Edition efter sina första stora USA-turné kom hem igen till sina hyreshus i Bostons förorter upptäckte de allt de hade tjänat var exakt 1.87 dollar vardera. Jo, knappt två dollar. Resten hade, enligt kontraktet de skrivit på, hamnat i Maurice Starrs fickor.

När de upptäckte hur lurade de blivit lånade de utblottade New Edition-medlemmarna 500 000 dollar vardera av skivbolaget MCA för att kunna köpa sig loss ur sina kontrakt. Och kunde på så vis äntligen bli fria från Maurice Starr.

I samma stund som Maurice Starr tappade kontrollen över New Edition skapade han ett nytt band. Denna gång med vita pojkar i stället för svarta.

Maurice Starr anordnade auditions över hela Boston. Av de 500 tonårspojkar som testades var det bara en, Donnie Wahlberg, som hade den utstrålning Starr letade efter. Starr beslutade sig för att bygga sin nya grupp runt honom.

Donnie Wahlberg hjälpte till att hitta resten av bandet. Jonathan Knight och Jordan Knight var klasskamrater till honom från Boston. Ursprungligen var även Donnies lillebror, Mark Wahlberg, medlem i bandet, men han hoppade av innan de spelat in någon skiva. Mark Wahlberg blev senare känd som först kalsongrapparen Marky Mark och därefter som skådespelare (”Boogie Nights”, ”Departed”).

New Kids On The Block fick sitt namn efter en raplåt Donnie skrivit till debutalbumet. Succén kom inte över en natt. Först efter tre års turnerade kom det stora genombrottet. Men sedan gick det snabbt. 1990 var New Kids On The Block världens populäraste popgrupp.

Deras turné, ”The Magic Summer Tour”, sponsrades av Coca-Cola. Lika mycket som de tjänade på skivor och konsertbiljetter drog de in på turnésouvenirer. Som mest tillverkades det över 100 olika NKOTB-produkter. Från dockor och T-shirts till sovsäckar och örngott.

Det är nu Lou Pearlman – mannen som arresterades i somras – träder in i handlingen.

Lou Pearlman, avlägsen släkting till Art Garfunkel, jobbade i slutet av 1980-talet med att hyra ut privata jetplan genom sitt bolag Trans Continental Airlines. Efter att New Kids On The Block hyrt ett av hans plan blev Lou Pearlman intresserad. Han förbluffades över hur mycket pengar som fanns i skivbranschen och bestämde sig för att utöka industriverksamheten.

Parallellt med sitt flygbolag startade Lou Pearlman ett skivbolag som fick namnet Trans Continental Records. Precis som Maurice Starr hade gjort började Lou Pearlman med att anordna auditions för att kunna skapa sitt första band.

Stommen i bandet blev Nick Carter, då endast 12 år. När alla fem medlemmarna var rekryterade fick de namnet Backstreet Boys. Deras första framträdande var på SeaWorld i Kalifornien, mitt bland sälarna och späckhuggarna.

Därefter fick Backstreet Boys finslipa sin scenteknik genom ändlösa framträdanden på shopping malls och nöjesfält runt om i USA. När gruppen ansågs redo flögs de 1994 till Cheiron i Stockholm, en studio vars låtskrivare då endast var kända genom internationella hitlåtar med Ace of Base och Dr Alban.

Lou Pearlman använde sedan samma succcéformel och om igen. ’N Sync skapades på nästan exakt samma sätt som Backstreet Boys. Två av medlemmarna, bland dem Justin Timberlake, rekryterades från den amerikanska motsvarigheten till ”Disneyklubben”

Alla artister som jobbat med Lou Pearlman har senare stämt honom. När ’N Sync stämde Pearlman visade det sig att av gruppens intäkter på 300 miljoner dollar hade endast sju miljoner gått till bandmedlemmarna.

Parallellt med att Backstreet Boys tog över tronen från New Kids On The Block kom en engelsman på samma idé som Pearlman. Varför inte skapa ett engelskt pojkband?

Nigel Martin-Smith var en nöjesentreprenör i Manchester och drev gaybarer och gaydiscon längs Canal Street i staden, en gata känd från TV-serien ”Queer As A Folk”.

Nigel Martin-Smith satte in annonser i tidningar och satte upp lappar för att hitta medlemmar till sitt band. 1990 hade han fyra av fem medlemmar klara. Gruppen byggdes kring Gary Barlow, 19, som efter att i fem år spelat orgel och sjungit på olika varitéklubbar i England hade både sångröst och scenvana. Allra sist tillkom Robbie Williams, 16, vars enda erfarenhet var att ha dansat på gatorna i hemstaden Stoke-on-Trent.

Take That blev gigantiska i England, för att inte tala om hur stora de var i Sverige, men hade det betydligt kämpigare i USA. Kanske för att Take That var så utpräglat engelska och hade en ironisk ”tongue in cheek”-utstrålning och sexuell ambivalens som aldrig funkat för en amerikansk publik.

Medan NKOTB och Backstreet Boys skaffat sig scenvana och perfekt koreografi genom att uppträdda för sockervaddsätande barn på nöjesfält hade Nigel Martin-Smith turnerat Take That kors och tvärs genom alla Englands gayklubbar. Det var där Robbie Williams lärde sig hantera en kräsen publik.

Även i Take Thats fall blev det ett bittert uppbrott med managern. Ju mer framgångsrika Take That blev, desto mer uppenbart blev det för medlemmarna att den som tjänade mest pengar på deras nio miljoner sålda album och tio miljoner sålda singlar inte var någon av dem själva utan Nigel Martin-Smith

I Robbie Williams-biografin ”Feel” säger Robbie Williams att han är så förbannad på Nigel Martin-Smith att han skulle ”vilja slita ut hans livmoder”. I titelspåret på sitt senaste album ”Rudebox” sjunger Robbie Williams om blodiga hämndfantasier på en namnlös person, men ingen i branschen tvivlar på vem låten är adresserad till:

”Either you’re a thief or you’re shit, which one will you admit? Such an evil man, I used to fantasise about taking a Stanley knife and playing around with your eyes.”

Även Boyzone och Westlife är skapade av en driftig talanscout, Louis Walsh. Irländaren Louis Walsh (född 1952) var mannen bakom Johnny Logan som vann Eurovision Song Contest 1980 med den klassiska almanackssnyftaren ”What’s Another Year?”.

När Louis Walsh 15 år senare beslöt sig för att skapa en irländsk variant av Take That blev resultatet Boyzone. Ett pojkband som radade upp 16 singlar i Storbritannien som alla nådde Topp 3. När Boyzone-sångaren Ronan Keating ville satsa på solokarriär fortsatte Walsh att vara hans manager, men även detta slut blev bittert.

Ronan Keating har sagt i en intervju: ”That man absolutley tried to ruin me”. Walsh svarade med att säga att Keating inte var den mest talangfull i Boyzone, ”he’s not a great singer and he’s got no personality”.

Efter uppbrottet med Keating skapade Louis Walsh ännu ett band, Westlife, som blivit 2000-talets mest framgångsrika pojkband. Med 45 miljoner sålda skivor, dubbelt så många som Take That, är Westlife det femte mest säljande pojkbandet någonsin.

När man läser om pojkbandens sorgliga öden är det lätt att – som många rockkritiker gjorde när det begav sig – dra slutsatsen att pojkbanden var en farsot som hotade att förstöra rockmusiken.

Det räcker dock med att lyssna på Backstreet Boys fantastiska ”I Want It That Way” för att inse motsatsen.

Hela populärmusikens historia är full av artister som inte skrivit egna låtar och som på olika sätt manipulerats av managers och skivbolag. Så var det även med Elvis Presley, Frank Sinatra, Supremes och Sweet. Att deras musik blev så fantastisk var inte trots att de inte skrev sina egna låtar utan tack vare att de inte gjorde det.

Ingen begär att en arkitekt själv måste bygga ett hus för att det ska förklaras äkta. Men i pophistorien har man alltid överskattat autenticitet och underskattat hantverket.

Vad pojkbanden tvärtom faktiskt tillförde var något som varit en bristvara i popmusikens på nittiotalet och som återigen börjar bli det – genuint artisteri.

Efter år av sura rockmusiker som uppträtt med ryggen mot publiken, och gjort introverta album som var för ”komplicerade” för den breda publiken, kom det nu drillade artister som faktiskt både kunde dansa, sjunga och trollbinda en publik.

Och titta på vilka två som är de kanske största popstjärnor vi har i dag, Justin Timberlake och Robbie Williams. Båda kommer från pojkband.

Eller titta på Hives, världens just nu bästa liveband, som gör allt för att framstå som ett manipulerat pojkband. På skivomslagen och i intervjuer påstår bandet gång på gång att de är en produkt skapad av managern Randy Fitzsimmons, en man som också skriver alla deras låtar.

Men så är också Pelle Almqvist något i rockvärlden så ovanligt som en genuin artist.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.