LeMarcs långa marsch

På sin dödsbädd avrådde pappan honom från att försöka bli popstjärna. Men Peter LeMarc höll fast vid sitt mål. Intervju från Café 1997.

Av Jan Gradvall, Café nr.8/1997

En tidig kväll våren 1983. Peter LeMarc sitter i logen på Grand Hotels Vinterträdgård i Stockholm, med ett vitt skynke runt halsen, och blir sminkad inför sin stora TV–debut i Måndagsbörsen. Peter LeMarc från Trollhättan ska få äran att framträda – live! – i Sveriges i särklass viktigaste och mest prestigefyllda musikprogram.

Hans tre första album, alla utgivna på lilla Trend Records, har fått lysande recensioner. Efter att ha hört debuten Buick från 1982 skrev Susanne Ljung i Expressen att Peter LeMarc är ett popgeni och jämförde honom både med soulgruppen Harold Melvin & The Blue Notes och författaren Pär Rådström. Andra albumet med Peter LeMarc medproducerades av Orup som då var med i Ubangi. Orups bandkollega och dåvarande flickvän Cia Berg gästsjöng på en låt och kritikerhyllningarna var återigen översvallande. Peter LeMarc var hipp, hippare, hippast. Nästan hippare än cappuccino.

Ändå sålde Peter LeMarc på den tiden nästan ingenting. Hans två första album stannade runt 950 exemplar. När han sitter där och stirrar på sig själv i sminklogens spegel är det också precis just detta han tänker på. 950 jävla exemplar. Man kan inte äta recensioner så för att försörja sig har han turnerat som ett djur.Sminkören frågar: ”Hur mycket smink vill du ha?” Peter LeMarc svarar: ”Mycket. Vräk på bara.” Det går inte att fega nu. Nu gäller det att vinna eller försvinna.

– Vad som sedan händer är att jag går in på Måndagsbörsen och ger precis allt jag har, berättar Peter. Allt som jag i en normal show brukade göra som klimax i extranumren pressar jag nu in på tre minuter. Jag kastar mig åt alla håll och kanter. Jag gör volter. Jag lägger mig på magen och börjarjucka mot scengolvet. Jag tror jag är James Brown, men publik och tekniker stirrar bara på mig som jag vore galen.

– I deras ögon intogs scenen plötsligt av en psykotisk drag queen som lade sig ner och började jucka golvet. Jag hade ju aldrig gjort Tv förut och begrep inte hur alla rörelser upplevs i TV–rutan. Jag hade också extremt mycket smink. Kritvit i hela ansiktet. Tjockt med mascara. Kolsvart runt ögonen. Att jag dessutom var klädd i en tajt, silverglittrande skjorta gjorde drag–looken komplett. Ljudet lät som om bandet hamrade på kastruller. Efteråt fick jag höra att en kille på skivbolaget Polar, som då tagit över rättigheterna till Trend Records, hade sagt: ”Den där LeMarc, han är död i branschen”.

14 år senare sitter Peter LeMarc djupt koncentrerad hemma i sitt hus i Stockholm och stirrar på ett dussin pappersbitar han lagt upp på bordet. Det ser ut ungefär som han lägger pussel. Det är tolv noggrant utklippta lappar, med en datautskriven låttitel på varje, som placerats i en lodrätt rad. Efter en liten stund byter han plats på två av papperslåtarna. Men sedan ändrar han sig plötsligt igen och lägger tillbaka dem i samma ordning som de låg i från början.
–Låtordningen, säger Peter LeMarc när jag kommer in i rummet.

– Det är så otroligt viktigt att det blir en bra låtordning. Att det blir rätt låtordning. Jag har suttit och svettats över det här i en vecka nu.

Trots att det bara är veckor kvar till utgivningen av nya Nio broars väg har han ännu inte släppt ifrån sig någon kassett på skivan till sitt eget skivbolag. Peter LeMarc vägrar lämna ifrån sig något halvgjort. Han kräver fullständig kontroll på allt han gör. Att släppa ifrån sig en kassett som inte är perfekt vore för honom otänkbart. När Cafés Kjell Häglund för några är sedan skulle recensera en ny skiva av Peter LeMarc fick han ingen förhandskassett på albumet, vilket är standardprocedur i branschen. I stället kom artisten själv hem till Kjell med en provpressning på skivan. Medan Kjell satt och lyssnade i ett rum satt Peter LeMarc i ett annat rum och läste olika rockböcker som han hade med sig i en väska. När allt var klart tog sedan Peter LeMarc tillbaka provpressningen och gick hem till sitt.

Första gången jag träffar honom inför denna intervju är det inte jag som intervjuar honom utan han som intervjuar mig. ”Vad vill du med ditt skrivande? Vad tycker om Greil Marcus senaste bok? Varför sa du upp dig från Expressen sa du? Vad tycker du är en rockkritikers uppgift?” Vi sitter i tre timmar i hans hus och diskuterar. Vi pratar musik, musik, musik. Jag har alltid haft respekt för Peter LeMarc, även om jag inte lyssnat så noga på alla hans plattor, men just i det ögonblicket är första gången jag verkligen förstär honom. Om jag vore artist skulle jag också resa mig och gå om jag träffade en journalist som var oförberedd eller ointresserad. Om jag vore artist skulle jag också vägra att kompromissa med det jag gör. Om jag vore artist skulle jag antagligen också – som Peter LeMarc – antagligen ha ett rykte som krånglig, lite svår och kanske tråkigt seriös. Det blir så när man brinner för det man gör.

Andra gången jag ringer på hemma hos Peter LeMarc öppnar han dörren och säger: ”Kom in. Nu ska du få höra. Det blev faktiskt en jävligt bra låtordning.” Trots att vintern försöker pressa sig igenom husets golvplankor går Peter LeMarc omkring barfota i sitt hem. Han har enbart vita kläder på sig. När han vankar genom huset lite framåtlutad, med sina kala, blänkande hjässa, påminner han faktiskt lite om Bruce Willis i Pulp Fiction. Boxaren i vit morgonrock som ruvar på en hemlighet. Peter LeMarc ser också både avspänd, hemlighetsfull och laddad ut. Nya skivan Nio broars väg innebär att det återigen är dags att gå i clinch med Sverige.

Det måste kännas lite spänt varje gång det är dags att gå upp till bevis?

– Ja, men det känns som jag inte behöver bevisa lika mycket längre. Framför allt inte för mig själv. Jag har redan pinkar in mitt revir. Tack vare erfarenhet och ålder kan jag i stället stå här ett tag och blicka ut över markerna. Det är nödvändigt att ibland stanna upp, att få chans att tänka efter. ”Hur hamnade jag här? Vad vill jag egentligen uppnå?” Jag har rusat så jävla snabbt i så många, många år. En text som Små simpla ting är nästan som en summering. En uppräkning av saker, små och stora, som jag tycker är viktigt här i livet.

Du är en av ytterst få som förmår skriva poplåtar om längre förhållanden och vuxen kärlek. Låtar som just Små simpla ting och Du och jag mot världen är ovanligt trovärdiga kärlekslåtar.

– Du och jag mot världen är lite av mitt försök att skriva en The Ballad of John & Yoko. Ett slags poppig kamplåt för parförhållanden. Om kampen för ett förhållande man vill ska överleva. De saker man lär sig av ett längre förhållande är sånt man aldrig kan få direkt. Du kan få mycket direkt. Instant sex, instant money. Men de kickar och upplevelser du kan få i ett längre förhållande måste du leva dig igenom för att uppnå.

Men den typen av rocktexter skrivs ytterst sällan. Det ingår i rockens natur att man ska vara 18 år livet ut.

– Att höra artister som närmar sig 40 sjunga om tonårskärlek är verkligen patetiskt. De kan komma undan med det om texten är en tillbakablick, ”jag minns en kväll i min ungdom”, men oftast sjunger de ju om det i presens. Men samtidigt är det nog en väldig massa snubbar som aldrig kommer längre. De fastnar i den tonåriga kärleken. Sen inträffar den om och om igen. Deras liv blir Måndag hela veckan fast på riktigt. Jag vet en gammal kompis som jag länge såg upp till. Han verkade leva ett så ballt liv medan jag tidigt var fast med två barn. Med åren ändras ens värderingar. Nu är det han som framstår som löjlig.

Du har en fantastisk monolog på ditt livealbum Buena Sera. Plötsligt börjar du håna gamla bandyspelare i Gripen, de som fick alla tjejer, den tidens ballaste snubbar i Trollhättan. Du namnger till och med vissa bandyspelare, som Esse Österman, och skriker ”Var är dom nu?”.

– Esse Österman bor fortfarande i Trollhättan, tror jag. Tror faktiskt han är brandman! Men minnet av att vara en loser i Trollhättan är fortfarande något jag bär med mig. Det ger fortfarande bränsle till en del av det jag skriver. Jag minns hur alla bandyspelare, stans kändisar, plockade bland brudarna medan man själv satt där och var en paria. Man satt där vid ett bord, finnig med långt jävla rock’n’roll–hår, och snackade ackord med polarna.

Min favoritrad på nya skivan är ”jag ska lämna sarkofagen där min tvilling är begravd”. Jag antar att den också handlar om flykten från Trollhättan. Tanken på det liv du kanske hade levt om du blivit kvar i din gamla hemstad. För mig handlar den om Linköping.

– Det var ju en fullständigt absurd idé att jag skulle bli rockstjärna. När jag gick omkring och sa det i Trollhättan uppfattades jag som oerhört kaxig. En stöddig och konstig jävel. Jag skulle lika gärna ha kunnat gå runt och säga att jag skulle bli NASA–astronaut. Att en kille från industristaden Trollhättan skulle bli astronaut eller rockstjärna var ungefär lika troligt. Men att gå omkring och vara kaxig blev som ett mantra. Det blev som ett mantra för att undvika sarkofagen som väntade. Ju mer jag trodde på det, desto mer sannolikt var det att det omöjliga till slut skulle inträffa.

Vi sitter i Peter LeMarcs musikrum. Det finns en stereoanläggning, en TV, en video och en monstruös skivsamling som klättrar på väggarna. Mina intervjutejper med Peter LeMarc är egentligen fulla av tillfälliga avbrott som ”du har väl Muddy Waters–boxen?”, ”vänta, jag hämtar George Jones–dokumentären” och ”fan vad snyggt det där Isaac Hayesomslaget är”. Runt omkring hänger några av hans guld– och platinaskivor. Sedan det senkomna genombrottet 1987 har Peter LeMarc gett ut tio album som alla sålt guld eller platina. Sex studioalbum, två greatest hits–varianter, ett livealbum och ett album med B–sidor och rariteter. Tio succeer i rad. Det gör Peter LeMarc till en av Sveriges i särklass mest framgångsrika och populära artister.

Men i detta rum finns också en skrivbordslåda med ett innehåll som ger en helt annan bild av hans karriär. Mitt bland alla papper som Peter rotar fram i lådan finns en hel bunt med refuseringsbrev. Det är brev efter brev efter brev från namnkunnigt folk i skivbranschen som lyssnat på Peters hemmainspelningar från Trollhättan. Det är brev efter brev efter brev där branschfolk i omständliga och krystat vänliga ordalag förklarar att de inte funnit någon talang i Peters musik värd att uppmuntra.

Ett brev från Electra Musik 1978:
”Hej! Tack för kassetten som vi nu har lyssnat på. Tyvärr måste vi meddela att vi för närvarande inte har någon möjlighet att placera er i vår produktion. Med vänlig hälsning, Ingela Forsman.”

Att läsa dessa brev sittande i ett rum där väggarna blänker av guld och platina känns mycket märkligt. Framför allt känns det märkligt att adressaten av alla dess brev aldrig gav upp. Peter LeMarc inledde sin artistkarriär, inte med ett eller två år av motgångar, utan med tio år av motgångar.

Hur orkade du egentligen? Varför gav du inte bara upp?

– Jag träffade nyligen en gammal kompis som påminde mig om den första tiden i Trollhättan. Han berättade att jag som 15–åring gick omkring och sa saker som ”häng med mig, sa ska du fä hänga med till toppen!”, eller ”du och jag ska bli de nya Mick & Keith”. Jag var rätt odräglig. Enda barnet hemma. Det var alltid ”allt ljus på mig”. Men samtidigt var jag på nät satt tvungen att vara så. Jag kunde inte visa några sprickor. Om jag gjorde det skulle drömmen spricka.

Att gå omkring och vara så stöddig en liten stad måste ha lett till problem?

– Jag hamnade i bråk hela tiden. Framför allt tyckte folk jag var väldigt underlig. Min kompis, som var gitarrist, berättade om första gången vi skulle lira ihop. Jag hade fixat replokal i en sorts bygdegård utanför Trollhättan. Dealen var att min kompis hade med sig en trummis och jag hade med mig en basist. Men innan vi ens börjat spela tog trummisen med sig min kompis och gick iväg till ett avskilt rum. Han var orolig och frågade: ”Ar den här killen verkligen normal?” Han hade sett mig fara runt, skuggboxas och skrika ”yeah!” oavbrutet.

Du skrek innan ni hade börjat spela?

–Ja. Trumkillen trodde nog jag gick på tjack eller nåt sånt, men jag var helt enkelt sån på den tiden. Jag hade så mycket energi i mig som jag bara var tvungen att få ut.

Enda tecknet på att den unge Peter från Trollhättan över huvud taget kunde ha någon framtid i musikbranschen var en mycket positiv recension i lokaltidningen. Fredagen den 30 mars 1979 kunde man läsa följande i Trollhättans tidning:
”Trots konkurrens från SM–ishockey, lyckades Peter Fransson Band locka nästan 200 ungdomar till sin konsert i Folkets Hus Festsal i tisdags. Förväntningarna på gruppen var högt uppskruvade efter dess senaste framträdande på Granngården förra lördagen.”

Vidare berömde recensenten, en signatur vid namn PeBe, ”Peters vemodiga Dylan–tolkning Fröken Fälth” samt konstaterade att ”publiken svarade med handklapp och entusiastiska tillrop”.

Det var bara ett problem. Det var Peter själv som skrivit recensionen. Han lyckades till och med upprepa tricket och fortsatte att i smyg recensera sig själv. När signaturen PeBe började kännas sliten övertalade han en kompis att låna ut sitt namn. ”Succé för Peter Fransson Band!” Om inte situationen i Trollhättan var ohållbar redan innan så blev den det nu.

Peter Fransson flyttade till Göteborg och blev Peter LeMarc. Så fort han installerat sig i Göteborg gick han till Bengans, stans ledande skivaffär, och satte upp en affisch på sig själv, där han höll en pistol riktad mot sitt huvud, med texten: ”Jag söker ett band”.

–Jag är döpt till Peter Len–Marc Fransson. Det var en kompromiss. Mamma tyckte jag skulle heta Marcus efter hennes pappa. Pappa tyckte jag skulle heta Lennart efter honom. Att ha tre namn som förnamn gick tydligen inte, så det fick bli Len–Marc. När jag flyttade till Göteborg passade jag på att justera namnet. Framför allt för att det fanns en Peter Fransson som sjöng i hårdrockbandet Zorry från Hisingen. Men också, om jag ska vara ärlig, för att Fransson kändes så bundet till Trollhättan. Först tänkte jag kalla mig Peter LenMarc men det lät ju nästan som Glenmark.

Peter LeMarc fick ett (1) svar på sin annons i skivaffären. Några göteborgare som lirade ihop, bland dem trumslagaren Stefan Livh, numera känd humorist från P3 :s Rally, förbarmade sig över Peter och erbjöd honom spela med deras band.Resultatet blev Box 81. Ett band som aldrig spelade in någon skiva, men som mellan 1979 och 1981 gjorde massor av spelningar i Göteborg med omnejd.

Vad var egentligen Box 81 för slags band?

– Det är egentligen ett under att vi höll ihop så länge som vi gjorde. Vi hade totalt olika syn på det mesta. Vad jag var intresserad av var att framföra mina låtar. Vad de andra i bandet var intresserade av var att ha skoj och lira gött. ”För fan, Fransson, häng med på Dojan! Skön boogiefeeling och gött sväng.” Själv var jag på den tiden oklanderligt klädd i modskostym, slips och Chelseaboots. Jag ogillade allt som var oestetiskt. Man bör också komma ihåg att detta var i proggens Göteborg där Tommy Rander härskade. Min utstyrsel och inställning stack minst sagt ut bland alla goa grabbar.

När sprack det?

– Droppen kom när vi fick jobb som husband på Club 33–hotellet på Mallorca. Vi skulle vara där och spela i en månad i utbyte mot att vi fick bo gratis och dricka hur mycket öl vi ville. ”För fan, Fransson, detta är ju världens chans! Vi kommer att ha det görskoj.” Hotellet var 20 våningar högt. Det var murar runt omkring hela hotellanläggningen och jag associerade direkt till ett koncentrationsläger. Vår uppgift gjordes klart mycket tidigt: håll folket innanför murarna.

För att de inte skulle lämna hotellet?

– För att de skulle dricka så mycket som möjligt i barerna. Jag hade gått med i bandet för att framföra mina låtar, för att delge världen mina postpubertala världsfunderingar, men det var bara att glömma allt sånt nu. Det var bara att köra Johnny B Goode och Rockin’All Over The World hela kvällarna. När vi inte spelade på togapartvn för dyngfulla skandinaver och tyskar gick vi dagtid runt poolområdet och spelade Beatleslåtar akustiskt. Gräsmattorna runt poolen var av plast och på eftermiddagarna var de svinhala av all sololja. Allt folk gjorde var att sola, knulla och supa.

Att i en sådan miljö dessutom ha tillgång till fri öl måste ha varit rätt förödande.

– Jag drack inte droppe alkohol under hela den där tiden. Jag åt inte heller och gick ner kilo efter kilo. Jag rakade av mig håret och låg ensam på hotellrummet och stirrade upp i taket. ”Va fan är det med dej, Fransson? Gillar du inte att ha sköj?” Efter midsommarafton, då vi avslutade dagsprogrammet med att åka in till Palma och spela Små grodorna för pensionärer, pallade jag inte längre. Jag snitsade ihop en story om att jag tvungen att åka för en lumpenmönstring, vilket var delvis sant. Jag glömmer aldrig känslan när planet landade på Landvetter. Från helvetet till friheten. Jag kände mig som Sally Fields i Inte utan min dotter.

När Peter LeMarc hoppade av från Box 81 delade han replokal med Viva, ”ett tämligen legendariskt och gravallvarligt syntband som gjorde svepande Ultravox–musik om delfiner i himlen och alltid fick hundra getingar i Schlager. Men det var snälla killar.” Peter fick låna en Prophet v–synthesizer av Viva–gänget Han låste in sig i sin lägenhet och började göra musik helt på egen hand. Ingen mer Club 33–boogie, inga mer bandkompromisser. Efter att först ha fått ytterligare ett antal ”nej tack”–brev till samlingen fick han till slut napp. Ett litet skivbolag i Sollentuna, Trend Records, tyckte att Peter LeMarc soulinfluerade svntlåtar var jättehippa och skrev kontrakt.

Peter LeMarc befann sig nu plötsligt i en position han aldrig tidigare varit. Plötsligt var han hela Sveriges nya mediadarling. Alla popkritiker älskade hans debutsingel Sjömän utan stjärnor. Händelseförloppet var egentligen för bra för att vara sant – och LeMarc kunde heller inte motstå frestelsen att göra det ännu bättre.

Han totade ihop en fantastisk pressrelease, späckad med glimrande influenser (frän Erich von Stroheim till Paul Theroux), som kvarstår som den hippaste som gjorts i landet. Han skickade ut en supercool pressbild i form av en gammal turistbild tagen på 50–talet från Paddanbåten och påstod att den föreställde honom själv. I pressreleasen gjorde han också historien om sitt ovanliga efternamn lite mer färgstark: ”Ungerskfidde Peter LeMarc kom till Sverige via Osterrike. Han gick till en början i sin fars fotspår.”

När debutalbumet Buick gavs ut 1982 skrev Thore Soneson en översvallande recension i Schlager, den tidens ledande rocktidning, med följande numera legendariska motivering: ”Ungerskfödde Peter LeMarc har, och det är jag övertygad om, en fördel i att han har andra kulturella rötter än de svenska. Precis som med Mauro Scocco i Ratata kan han både leva i ett Sverige av i dag, och se det med rökfärgade röntgenglasögon.”

I samband med att jag gjort denna intervju har vi även under ett par veckor konverserat via e–mall. I ett av dessa mall, där jag egentligen frågade om en helt annan sentida episod,skiver Peter följande: ”Eftersom jag ibland kan förvandlas till Woody Allens Zelig (dvs när jag sett Gudfadern–trilogin med mina kids, och är Don Corleone resten av kvällen – capisce?) så var jag uppfylld av ett stort positivt tänkande och ingenting–är–omöjligt–syndrom.”

När man tittar tillbaka på Peter LeMarcs pressrelease om de ungerska rötterna, en lögn som när den avslöjades ledde till att han i flera år sedan slaktades av många förödmjukade och hämdlystna rockkritiker, bör man tänka på just Zelig. Inte bara på att Peter Len–Marc Fransson ibland faktiskt har varit en Zeligkameleont, utan framför allt på att han faktiskt har humor. Det finns en underliggande humor hos Peter LeMarc som tyvärr helt försvunnit på de allvarstyngda skivomslagen. Historien om Ungern är klassisk pophumor signerad någon som alltid haft den evigt sarkastiske John Lennon som en av sina idoler.

När Peter LeMarc berättar om nästa ”Zelig”–förvandling i sin karriär – en förvandling då han för första gången beslutade sig för att förvandla sig till sig själv – använder han också just ett Lennon–citat: ”I write about me, ’cause I know me”.

– Efter mina soloskivor på Trend Rccords, en tid som kulminerade i den där drag queen–uppvisningen i Måndagsbörsen, började jag allvarligt tvivla på vad jag egentligen höll på med. Jag hade offrat allt för att min popstjärnedröm skulle gå i upplevelse. Jag hade raderat ut hela min personlighet för att få ett godkännande av människor jag inte ens kände. Jag hade blivit en seriefigur. Med stöd och hjälp av Tony, Thoren (Eldkvarn), som länge tjatat att jag missbrukat min talang, beslutade jag mig för att försöka göra musik som faktiskt utgick frän mig själv. Den jag verkligen är.

Men det gick åt helvete igen. Det första albumet han gjorde för sitt nuvarande skivbolag MNW hette Marmor och gavs ut 1986. Få hörde den skivan när den kom ut – och ännu färre kommer att höra den i framtiden. På Peter LeMarcs egen begäran har nämligen den skivan aldrig återutgetts på CD. (Inte heller hans tre första album på Trend Records finns längre tillgängliga. Mot hans vilja kom det dock för några år sedan en gräslig lågprissamling på CD kallad Popklassiker med Peter LeMarc som enbart innehöll Trend–material.)

–Marmor var ett ärligt försök, men jag vågade aldrig fullfölja mina ambitioner. I stället för att verkligen våga vara utlämnande och personlig så gömde jag mig bakom en massa religiösa symboler. Min stora inspirationskälla var Jobs bok, vilket säger en del om ambitionsnivån. Efteråt, när jag fattade att skivan var misslyckad, kändes det som jag hade förlorat allt. Den stora drömmen hade slutligen brustit.

Peter LeMarc är född 1958. När Marmor föll platt till marken var han 28 är och hade två små barn att försörja. Hela familjen bodde i en liten tvåa i Gröndal i södra Stockholm. Han hade spelat in fyra album som alla floppat försäljningsmässigt, och han hade en intjänad förmögenhet på noll kronor.

– Det var Monika som försörjde oss. Vi levde på potatissoppa. Båda barnen var i blöjåldern. Vi bodde trängt och försökte undgå att gå varandra på nerverna. Skilsmässan hängde i luften vissa dagar. Men trots det fortsatte jag i alla fall att skriva låtar. Jag kunde ju inget annat. I samma veva började jag gå hos en terapeut igen, som jag tidigare gått hos i samband med ett sammanbrott under de första åren i Stockholm. Sannolikt hjälpte terapin mig att slutligen våga skriva låtar om det som låg mig allra närmast. Sen satt jag i en lånad liten etta, tvärs över gatan frän där vi bodde, och skrev alla de låtar som hamnade på den vita plattan.

”Den vita plattan” är Peter LeMarcs eget namn pä det album som gavs ut 1987 och bara hette ”Peter LeMarc”. Ovanför den svartvita omslagbilden finns ett litet faksimil på paret LeMarcs bröllopsfoto. ”Peter LeMarc” hade låtar som Håll om mej, Vänta dig mirakel och Vägen (låter oss längta). Förutom att det kvarstår som ett av de bästa album som gjorts i det här landet är det också förmodligen det mest självutlämnade. Den förkrossande (Jag ska) Gå hel ur det här är en sammanfattning av hela Peter LeMarc liv. En ren självbiografi om hela hans uppväxt, fall, återkomst och kamp för att bli någon.

”Min far låg i sängen
Med några dagar kvar
Han sa: Du fär det svårt
Det var haft sista ord”

När dog din pappa?

– Min pappa dog när jag var 18 år. Det var oerhört jobbigt då, men samtidigt hjälpte det mig. Det var först efter hans död som jag började våga skicka iväg tejper till skivbolag. Innan dess var jag så mån om att vara honom till lags. Hans ständiga ord var ”skaffa dig ett arbete, du måste läsa”. Eftersom han själv aldrig fått chansen att studera ville han att jag skulle göra det. I den åldern, runt 16–17, går man gärna i polemik mot sina föräldrar. Eftersom pappa var egen företagare och moderat hamnade jag ofta i rollen som ultramarxist. Men han hade inte ens ett stort företag. Det var bara en fotoaffär med några fä anställda.
I texten till (Jag ska) Gå hel ur det här sjunger du om hans sista ord på dödsbädden, ”du får det svårt”.

–När jag och pappa diskuterade tappade han aldrig humöret. Tvärtom var han alltid noga med att ha en putsad fasad utåt. Men en av de sista dagarna han levde blev han plötsligt arg. Han hade cancer och låg och dog i sin egen säng. Det var aldrig något man pratade om. Mamma och jag fick aldrig prata med pappa om att han lag i rummet bredvid och dog. Just den gången satt jag och pappa och pratade om min framtid. Jag gick på värre än vanligt med mina hopplösa popstjärnedrömmar. ”Jag ska visa dig. Du ska få se.” Då tappade han humöret, spände blicken i mig och sa: ”Du får det svårt”.

Genombrottet för Peter LeMarc kom när Håll om mej släpptes på singel. Först nappade radion inte alls. Därefter började radion bombarderas med brev om att de skulle spela den. Breven var dessutom formulerade på ett sätt som gjorde att ingen radioproducent kunde motstå dem: ”Snälla, spela Peter LeMarcs nya singel. Hälsningar, en rullstolsbunden kille i Kalmar.” Efter något halvår visade det sig att alla dessa brev kom från en och samma person. Peter LeMarc hade ett superfan i Kalmar, förvisso inte rullstolsbunden, men som genom sin hängivenhet och sluga formuleringskonst praktiskt taget ensam lyckades göra Håll om mej till en radioplåga.

Vi sitter återigen i Peter LeMarcs musikrum. Peter går och hämtar mer öl och jag sitter och lyssnar på hans nya skiva. Guldskivan till ”den vita plattan” hänger på väggen. Ett provomslag med texter till Nio broars väg ligger på bordet. Många av låtarna på ”Peter LeMarc” fortsätter egentligen på Nio broars väg. Det är fortfarande minnen från Trollhättan. Det är fortfarande soulmusik i bemärkelsen musik frän själen. Det är fortfarande melodier som andra artister skulle offra sitt hår för att kunna skriva. Bruce Willis sitter också där, rätt nöjd och belåten, och stampar takten till sin egen rytm.


RÖSTER OM PETER LeMARC

CHRISTER OLSSON,
kultur– och turistchef Trollhättan
– Peter har betytt mycket för invånarna i Trollhättan. Styrkan sitter i att han beskriver en kluvenhet, både kärleken till hemorten men ändå en längtan bort till något annat. Han är ärlig mot sina lyssnare, vilket de uppskattar. Det förklarar varför han har blivit minst sagt omtyckt.

STEFAN LIVH,
P3 Göteborg, Peters gamla trummis
– Innan Peter hittade sin egen stil var han smärtsam som Springsteen, clever som Costello och mässande som Van Morrison. Han var streetkid från New Jersey, London, Göteborg och Trollhättan. Sökande, osäker kanske. Men målmedveten, raka spåret upp på scenen. Popkostym, button–downskjorta, Beatlesboots – och lugg! Alltid med ett par LP under armen, Sånt som vi andra i bandet borde höra för att fatta.

YVONNE OLSSON,
tonårskamrat
– Peter var kompromisslös redan i tonåren. Han skulle bara bli rockstjärna och hade stans största skivsamling med mycket Beatles. Han var den första i Trollhättan som lyssnade på Bruce Springsteen. En gång när jag rotade i hans samling och hittade en skiva av Flamingokvintetten blev han alldeles röd i ansiktet och sa: ”Ja, ifall jag får hit en brud som gillar dansmusik så kan jag ju ta fram den där...”

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.