Med Kent i Woodstock

Reportage om inspelningen av senaste skivan. Från Cafés oktobernummer. (Denna version skrevs innan skivan var klar. Därav att bandet pratar om en annan albumtitel och att en del av låttitlarna är provoriska.)

(Flera läsare har mailat mig och frågat varför inga av mina Kent-texter finns med i nya Kent-klippboken på Reverb-förlag. Svaret är att jag tackade nej. I och med att jag har intervjuat Kent inför samtliga skivor sedan jag var med dem i London under ”Verkligen”-inspelningen, och sitter på ett rätt omfattande material, ville jag inte släppa det till någon annan. Om jag gör något av reportagen i framtiden så gör jag det själv. Att ingen av mina tidigare Kent-reportage ligger ute på nätet beror på att jag inte har sparat dem i någon dator. Det gäller tyvärr det mesta av det jag skrev från typ 1995 fram till typ 2005. Det finns därmed en stor lucka mellan texterna i min artikelsamling och det som ligger ute här på Gradvall.se.)

Kent

Text: Jan Gradvall

Det finns egentligen bara två rockdrömmar. Den ena utspelar sig mitt inne i en pulserande storstad. Asfalt, tunnelbana, graffiti. Barer som aldrig stänger. Marshallstärkare som aldrig tystnar.

Den andra utspelar sig långt ut på landet. Vinden från havet, nyhuggen ved, akustiska gitarrer Ett trähus mitt ute i ingenstans där ingen kommer på besök –utom inspirationen.

Kent har just lämnat den ena drömmen för den andra. Tåget utgår från Penn Station på Manhattan. Det går overkligt snabbt att totalt byta miljö. När vi efter en kvart passerat under broarna i Bronx, kända från ett otal biljakter i filmer, rullar vi ut i den intensivt gröna Hudson Valley.

Om jag somnat på tåget hade jag hamnat vid ändstationen Niagara Falls. Nu kliver jag av efter och en och halv timme vid en sömnig station kallad Rhinecliff. En chaufför står och väntar för att köra mig den sista halvtimme upp till studion där Kent spelar in.

Det kulliga landskapet påminner om campingfilmen med Musse Pigg, Långben Kalle Anka som alltid visas på julafton. Vid vägrenen syns skyltar som ”Fresh eggs for sale”, ”Driv-Thru Deli” och flera ”Yard sales” med gungstolar, majskolvar och hemgjord lemonad. Det är så idylliskt att man tror att hela utsikten – precis som i Disney-filmen – när som helst ska rullas ihop som en hopfällbar kuliss.

Ordet Woodstock börjar dyka upp på vägskyltarna. Chauffören nickar. Jo, vi befinner oss i just den trakt där Bob Dylan kraschade på sin Triumph-motorcykel i juli 1966. Dylan bosatte sig efter olyckan i Woodstock och gömde sig från världen i ett par år tillsammans med The Band.

Chauffören visar sig ha kört ”Every legend you can think of”. Han upplyser om att det gamla trähuset där The Band spelade in sin legendariska debut ”Music From Big Pink” fortfarande står kvar. ”Men det är inte rosa längre”, säger han. ”Vitt, om jag minns rätt.” Jag får även reda på att Woodstock-festivalen 1969 inte hölls i Woodstock utan i närliggande Bethel.

Högst upp på det högsta berget ligger Allaire Studios. Två örnar hänger i luften i över dalen. Det tittar fram små Bambi-hjortar i grönskan. Chauffören säger att han att tidigare på morgonen en hjort såg föda ett kid. Eller som han uttrycker det med sin släpiga Woodstock-röst: ”Nature reinventing itself”.

De magnifika trähusen på berget, som i dag huserar två skivstudior, restes i början på 1900-talet av en man som blev mångmiljardär som blev på att sälja glasrutor till Ford-bilar. Han var djupt religiös och ville ha en plats för rekreation. Det största studiorummet byggdes som en kyrksal. Presidenter har varit här på mottagningar.

Men nu är det stället är ett band från Eskilstuna som tagit över. Sami Sirviö är inte imponerad när jag, med andan i halsen, säger att jag just sett två örnar. ”Två? Jag räknade till tolv örnar häromdagen.” Jocke Berg frågar om jag såg någon björn. ”Det finns björnar här. De som sköter studion möttes en dag av två svartbjörnar som klivit in i det största studiorummet.”

När vi ska midnattsbada i poolen ligger en gigantisk padda på poolbotten och jäser. Sami är till slut den enda i bandet som vågar hoppa i.

Fast annars är det mest sig likt i Kent-lägret. Det största samtalsämnet är kanalen VH1 Classics som står på i TV:n i loungen. Markus Mustonen tittar upp från soffan: ”Du missade just AC/DC. Det var en konsert från 1980-talet inspelad på något universitet med bara 100 pers i publiken. Sjukt bra.”

Martin Sköld, som halvligger i soffan bredvid, är bakis. ”Det blev lite sent i går. Det sista som sände var att Sami stod och ryckte i min dörr vid halv fyra. Med sig hade han en gigantisk bit tårta. ’Du måste äta innan du somnar’.”

När VH1 Classics fortfarande står på ett dygn senare frågar om jag det är den enda TV-kanal de tittar på. Alla i bandet: ”Ja”.

Även om husen är gamla är Allaire relativt ny som skivstudio. Allaire Studios är hittills främst känd för att Norah Jones spelade in sitt debutalbum här. Det är också den sorts musik som man förväntar sig att höra i den här miljön. I studion intill sitter skotska Isobell Campbell, känd från Belle & Sebastian, på en pall och sjunger ballader. Det är hennes viskande röst jag hör genom väggen när jag på eftermiddagen tar en siesta på rummet.

”Vi funderade ett tag på att göra en lägereldsskiva”, säger Jocke. För att sedan tillägga med leende: ”Men det inte blev inte så.” Vad som dundrar ut ur studiohögtalarna – under ledning av den danske producenten Jon Schumann – skulle kunna beskrivas som vad chauffören bevittnade i naturen. Det är ljudet av Kent reinventing itself.

Att en av låtarna heter ”Berlin” säger mycket om soundet. Landskapet utanför studiofönstret rullas ihop och ersätts av rykande skorstenar från Ruhr-området. Eller från Eskilstunas industriområde. Eller från ett nattupplyst Centre Pompidou i Paris.

Ljudbilden är hårt elektronisk, med olika intrikata synthesizerslingor som pumpar fram till ett gemensamt mål. När Jocke i ”Elefanter” sjunger ”Nu står du först på min lista över folk som förtjänar att dö”, en av många låtar med våldsreferenser, låter det som han står med tummen på avtryckaren till ett TV-spel. Game over.

I låten ”Tick tack” leder rimmet till ”click track”. Den magnifika ”En vy från luftslottet” har partier som närmast låter influerade av house. Det låter genomgående som alla fyra Kent-medlemmarna gjort musik med laptops i stället för sina vanliga instrument, vilket också delvis visar sig stämma. Kent har aldrig låtit så här modernt, så samtida.

”En tidig arbetstitel på skivan var ’Tillbaka till samtiden’”, säger Martin Sköld. ”Men det hade blivit för övertydligt. Man vill inte tala om för folk vad de ska tycka.”

Den självklara superhiten ”Ingenting”, med den rakaste refräng Kent någonsin spelat in, låter som en lycklig natt i Paris. Det är också i Paris historien om nya albumet börjar.

Jocke Berg är känd som Kents låtskrivare. Men flera av melodierna till bandets bästa låtar under åren har varit skrivna tillsammans med Martin Sköld: ”Det blåser på månen”, ”Kräm (Så nära får ingen gå)”, ”Livräddaren”, ”Kungen är död”, ”Palace & Main”. Det finns Berg/Sköld-kompositioner på alla album förutom ”Vapen & Ammunition”.

Martin: Det började när vi i höstas pratade på telefon om nya skivan. Om hur vi ville att den skulle låta. Det visade sig att vi hade exakt samma plan.
Jocke: Vi var båda lika trötta på allt ska vara så retro hela tiden. Vi ville därför åka någonstans och börja om från början. Det var så länge sedan vi skrev ihop tillsammans.
Martin: Så vi åkte till Paris. Helt ångestfritt. Drack schyssta franska viner, åt ost, hade det jävligt skönt. Vi hyrde en svit och ett vanligt rumt I sviten spelade vi in.

Varför just Paris?

Jocke: Egentligen skulle det bli Florens. Av ingen annan anledning än att det är så vackert där. Men det sprack för att det var för att det var fullt på flyg, hotell eller vad det nu var. Därför blev det Paris. Vi har alltid haft en speciell relation till Frankrike. Det har gått bra för oss där. Och vi har alltid gillat fransk musik.

Vilken fransk musik då?

Martin: Allting började egentligen redan med Indochine (franskt rockband som var som störst på 1980-talet). Därefter var det en period, under den första franska discovågen, när jag lyssnade på mycket Rinocerose och såna band. Daft Punk så klart. Och nu är ju fransk musik bra igen. Justice är hur bra som helst.
Jocke: Vi har känt varandra i en miljon år. Vi gillar alltid samma grejer. När vi nu började hade Martin suttit hemma och varit laptopkung. Hans idéer passade nästan kusligt bra in med mina.
Martin: Det var förlösande att vi åkte dit utan det kändes som att det var en big deal. Trots att vi egentligen åkte till Paris för att ha kul slutade det med att vi fick extremt mycket gjort.
Jocke: Det är den nya föräldraeffektiviteten. Om vi hade åkt dit innan vi fick barn (både Martin och Sami blev pappor i fjol, parallellt med att Jocke fick sitt andra barn) hade det slutat med att vi bara krökat. Vi kanske hade kunnat få ihop en låt. Nu skrev vi halva skivan. Vi satt bara på rummet hela tiden, det var det som var roligast. Till slut kändes vi oss tvingade att gå ut sista kvällen. ’Vi kan inte komma hem och säga att vi aldrig var ute i Paris’.
Martin: Men man har ju sett alla jävlar klubbar i hela jävla världen. Just i det där rummet spelar det egentligen ingen roll var man är. Vi gick till Costes, vi drack några drinkar, stod där och hängde. Men jag kunde inte låta bli att tänka: ’Jag kan det här nu”. Jag har gjort det så många gånger. Det är mycket mer intressant – fan, vad gammal jag kommer att låta nu – att umgås med folk, att bara sitta och snacka. Eller att jobba. Att se hur saker växer fram.

Den nya föräldraeffektiviteten stämmer verkligen. Som förälder inser man att det nästan kan vara en lättnad för den som får gå iväg och jobba några timmar. Och man blir extremt effektiv

Jocke: Precis. Det är nästan lite partykänsla de gånger man träffas för att jobba.
Martin: Jag har aldrig, någon gång under mitt liv, haft så lite tid för att jobba som jag har nu. Men jag har aldrig fått så mycket gjort.

Jocke Berg och Martin Sköld var i Paris i september 2006. I november åkte hela bandet till Allaire Studios för den första av två inspelningssejourer. Däremellan hade bandet skakats av sin största kris på 2000-talet. Gitarristen Harri Mänty hoppade av. Nyheten gjordes officiell först i januari 2007, men beslutet togs redan i oktober 2006.

Jag tar upp ämnet Harri Mänty vid lunchen. Studions kökspersonal, som oavbrutet står till tjänst med allt man önskar, har ställt fram tallrikar med hemlagad amerikansk mat. Det blir tyst precis fem sekunder för länge när frågan är ställd. Alla vid bordet rasslar med besticken.

Martin: Det avhoppet kom inte som ett brev på posten precis… (besvärande tyst igen, alla tuggar maten).

Men det måste ha varit jobbigt för er som band?

Jocke: Både och. Han är vår polare. På så sätt var det skitjobbigt.
Sami: Jag var chockad över att det överhuvudtaget går att hoppa av det här bandet. Det var modigt av honom att våga ta det steget.
Jocke: Harri kom in senare i bandet och kom från en annan musikalisk bakgrund. Vi andra gillar samma saker. Det blir konstigt när man märker att någon i bandet inte gillar musiken på samma sätt. Det sprider sig en tveksamhet som ligger i vägen. Ungefär som en dörrstopp. På så sätt var det en lättnad när beslutet tills slut kom. Det var heller inget plötsligt utan resultatet av en serie diskussioner.
Sami: Jag tror inte att Harry själv visste vad han ville från början. Det var något vi kom fram till.
Martin: Sånt händer. Man går vidare. Och det var heller inte första gången det händer. Han där gjorde samma sak.

Martin Sköld pekar på Martin Roos som också sitter med vid bordet och har munnen full med mat. Martin Roos var med i Kent i tre år (1992-1995) men hoppade av efter debutalbumet ”Kent” för att bli bandets manager.

”Nej, det är faktiskt tredje gången det händer att någon lämnar bandet”, säger Martin Roos. ”Innan jag kom med var det Thomas Bergqvist.”

Thomas Bergqvist var med i den tidiga upplaga av Kent som hette Jones & Giftet. Kärnan i bandet – Jocke Berg (sång, gitarr), Martin Sköld (bas), Markus Mustonen (trummor) och Sami Sirviö (gitarr) – har förblivit densamma från Jones & Giftet via Havsänglar och fram till Kent.

Jocke: Det har alltid varit vi fyra. Det är jävligt jobbigt att Harri drog, men det är vi fyra som spelat på skivorna. Det är vi fyra som är kärnan.

Vad skulle hände om någon av er fyra hoppar av?

Jocke (blixtsnabbt): Då spricker det. Då lägger vi ned direkt.
Martin: Vi har bara varandra.
Markus: Vi har 16 när vi började. Herregud, det är halva livet. Det finns ingen anledning att ens tänka så. Och det känns roligare nu än någonsin.
Martin: Allt har blivit så extremt fokuserat.
Jocke: Vi skriver lär oss något fortfarande. Den skiva vi gjort nu skulle vi aldrig kunna gjort tidigare.

Kent har varit Sveriges i särklass största rockband i över tio år. Det finns ingen motsvarighet till det i svensk rockhistoria. Jämför med de tidsintervall andra band varit som störst: Tages (1964-1967), Hep Stars (1964-1968), Ebba Grön (1978–1983), Gyllene Tider (1980-1984) eller Imperiet (1984-1988). Inget svenskt band, med undantag för Gyllene Tider om man räknar med deras comebacker, har suttit överst på tronen lika länge som Kent.

Det skulle vara rimligt att denna position, med 43 prestigefyllda musikpriser varav 15 Grammisar, skulle gjort att bandet numera kände sig erkända och bekräftade. I stället har det blivit precis tvärtom. Inget annat band upplever ser sig självt i opposition till resten av Sverige på samma sätt som Kent.

Vad som driver bandet är deras kroniska utanförskap. Det går att ta Kent ur Eskilstuna – men det går inte att ta Eskilstuna ur Kent.

På deras hemsida frågar ett ungt fan om de tycker de är jobbigt att bli igenkända på gatorna i deras nya hemstad Stockholm. Martin Sköld svarar: ”Det händer inte. Ingen bryr sig om oss i Stockholm”.

Jocke: Vi betraktar oss nog fortfarande lite som kusinerna från landet. Det känns som att vi inte riktigt är välkomna i de finare salongerna. Vi pratade om det här tidigare i dag. För tio år sedan gällde devisen, ”Syns man inte finns man inte”. Alla vill synas i media, det var det viktiga. I dagens mediavärld, med bloggar och allt, handlar det i stället om vikten att en åsikt.
Martin: Jag är så jävla trött på alla åsikter.
Jocke: Flera av de nya banden gör låtar som närmast känns som åsikter. Låtarna visar vilken de musik de har lyssnat på.

Det är verkligen sant. Rätt åsikter, rätt referenser, har blir viktigare än innehållet.

Jocke: Vi har aldrig haft rätt referenser Vi har aldrig varit coola. Jag tror heller aldrig vi blir det.

Det är många referenser till våld och hämnd i de nya texterna.

Jocke: Jag kan känna ett behov av fysiskt våld när jag hör en del ny musik på radion. Men många av de där referenserna till våld är också gjorda med humor. Jag tycker det är kul när något romantiskt följs av att man i nästa rad tar fram yxan.

Vad ska nya albumet heta?

Martin: Vi måste bestämma oss snart.
Jocke: Just nu känner vi mest för titeln ”Då Nu Alltid”.

Det låter som en referens till er fyra som är kvar i bandet. Att det är ni som är kärnan. Och alltid kommer att vara det.

Jocke: Det är lite så vi tänkt. Vi kan inte göra det vi gör nu, utan att ha gjort det vi gjort det tidigare. Ett debutband kan aldrig göra en sån här skiva. Det sägs alltid att ”första skivan är bäst”. Vi har alltid fått höra det till leda. Men vill man alltid vara 19 och fullast?

Fast ingen kan väl på allvar tycka att ert debutalbum (”Kent”, 1995) skulle vara bättre än ”Isola” eller ”Hagnesta Hill” eller ”Vapen & Ammunition”?

Martin: Du skulle bara höra.
Markus: Bland de som hängt med hela världen är det många som påstår det.
Sami: Jag tror det handlar om att man drömmer sig tillbaka till den tiden. Att man längtar efter den person man var när man hörde första skivan.

Hur känner ni? Längtar ni tillbaka till de ni var då?

Jocke (leende): Man kan vara missnöjd med den man blivit, men man avskyr verkligen den man var!
Martin: Någon som vill ha en öl till? (Går till köket och hämtar.)
Jocke: Jag vet inte om du såg det, men det blev sånt jävla rabalder när vi var med på den här indiesamlingen förra året. Jag menar, fattar inte folk att det är humor? Vi kan faktiskt vara ganska roliga ibland.

I höstas släpptes samlingsskivan ”Svensk Indie 1988-2006: En kärlekshistoria”. I CD-konvolutet bedyrade alla inblandade artister, varav få fortfarande är framgångsrika, hur viktig den så kallade indiepopen och indierörelsen varit för dem och för Sverige. Alla medverkande artister svarade utförligt och vördnadsfullt på alla frågor

Alla utom Kent. På frågan ”Vad har indie betytt för er?” svarade Kent: ”Inte ett skit”. Och helvetet bröt loss på tusen miljoner bloggar. Hur kunde Sveriges största band vara så arrogant?

Jocke: På ett sätt var svaret helt sant. Men det var framförallt vad vi hade svarat om vi fått frågan 1995.
Martin: För vad kan vara mer indie än att svara så?
Sami: Vi gav väldigt tidstypiska svar.
Jocke: Vårt allra bästa svar kom tyvärr inte med. På frågan ”Vad tycker ni om svensk indie i dag?” skrev vi bara: ”Gå vidare”.

Genialt! Hysteriskt roligt.

Martin: Det tyckte inte de som gjorde samlingen.
Sami: Vårt rykte i de här kretsarna blev heller inte bättre när vi landade i helikopter på Hultsfredsfestivalen förra året.
Markus: Det var bara de närmaste som garvade.
Martin: Knappt ens det, ärligt talat. Flera av våra vänner blev också snea och tyckte inte det var roligt alls. Vi själva kunde knappt hålla oss, men kände hur alla i Hultsfred ville döda oss när vi landade där på fotbollsplanen.

Men samtidigt måste ni ha fattat att det var exakt den reaktionen ni skulle få?

Sami: Javisst, vi satt länge och funderade på vad som skulle kunna reta folk allra mest. Vi kom inte på något bättre än att landa med helikopter, mitt bland tälten, och blåsa skit i ögonen på alla andra. Vi hade dessutom låtit skriva Kent i guldbokstäver på helikoptern. Och alla våra råddare hade smoking på sig.
Jocke: När folk inte fattar alls utan blir upprörda på allvar, blir det ju ännu roligare. Jag zappade in på Virtanens talk show i höstas. De skulle precis börja prata om indiesamlingen. Jag hann precis tänka – ”Ok, här kommer det, av 30 artister på samlingen kommer de garanterat bara att fokusera på oss” – och, mycket riktigt, precis så blev det. Där satt någon snubbe, från Nöjesguiden tror jag, som var så arg på oss att han kokade. Det är underbart att se sånt.
Markus: Matadoren på julafton.

2006 var ett vilande år för Kent. Det enda offentliga framträdandet bandet gjorde i Sverige var spelningen på Hultsfredsfestivalen. En spelning som blev rejält sågad i båda kvällstidningar

Vad egentligen där i Hultsfred?

Martin: Det var en bra spelning. Inte den bästa spelning vi gjort, men en bra spelning.
Jocke: Redan när vi var på väg till Hultsfred förstod jag åt vilket håll det lutade. En kvällstidning skrev ”Det är öppet mål för Kent”. Då fattade man. Om vi inte sköt fyrverkerier ur arslet skulle vi oundvikligen sågas.

När man läste recensionerna fick man intrycket att ni mest stod spelade mest B-sidor första timmen.

Jocke: Så var det inte. Fansen på vårt forum klagade på att vi spelade för mycket hits. Problemet var inte låtlistan, eller själva spelningen, utan att kvällstidningarna vill att vi ska vara Gyllene Tider. När man blir störst förväntas man ska bete sig på ett visst sätt. Men vi vill inte att tidningarna ska vara med i logen. Vi vill inte prata om sommaren. Vi bjöd inte med dem i vår helikopter.
Sami: Vi är som en stor bångstyrig gris.
Jocke: Det är därför givet att det kommer en medial backlash. Det är bara förvånade att den dröjt så länge.

Men var det ändå inte ett misslyckande att ni inte var på topp i Hultsfred? Särskilt när ni bara gjorde en spelning i Sverige under hela året?

Martin: Vi lärde oss något. Det är aldrig den första spelningen på en turné som är den bästa, snarare den tionde.
Jocke: Jag tycker bara att det är synd att vi bjöd dem på ett tillfälle. Det var likadant under Tältturnén året dessförinnan. Där vi fick också först två plus i båda tidningarna innan de plötsligt ändrade sig, recenserade oss igen, påstod att vi ändrat showen efter deras förslag och nu tyckte det var skitbra. Vad fan ska man säga? (tyst). Dagen efter vi hade gjort de här spelningarna, om man då hade träffat någon av de här snubbarna, då hade de legat rätt risigt till. Ja, jag vet, man får inte säga så, men det var precis så det kändes precis just då. Det här är vårt band. Det är vårt livsverk som de bajsat på. Ska vi bara ta det?

Återigen ”Ni mot världen”-känslan.

Martin: Vi har ju alltid känt att alla hatar oss.
Jocke: Och nu när de äntligen gör det så kan vi säga, ”Vad var det vi sa”. (Explosion av skratt från hela bandet).

Hur umgås ni i bandet mellan skivorna och turnéerna?

Martin: Vi har så mycket annat i våra liv numera. Jag bor inte ens i Stockholm längre, jag bor ute i busken. Men bandet är i princip de enda jag umgås med när jag kommer dit. Och vi hörs ju jämnt.
Sami: Man måste få längta lite efter varandra.
Jocke. Allt blev enklare när vi köpte vår egen studio (Psykbunkern, söder om Stockholm). Där kan vi träffas regelbundet och starta om snabbt, utan att det gör något att vi varit ifrån varandra ett tag.

Det kan tyckas lite märkligt. Först köper ni er egen studio för att spela in ”Du & jag Döden”. Men till nästa album åker ni till en annan dyr studio i USA.

Sami: Det är atmosfären här vi var ute efter i första hand.
Martin: Vi ville åt känslan av ett pingisläger.
Jocke: Det blir en annan grej när man bor ihop, vaknar ihop, tar för många bärs ihop. Vi har spelat in i studion i Stockholm också, men där har vi inte det här, säger Jocke pekar ut genom glasfönstren mot en utsikt utan vare sig människor eller hus.

Solen håller på att gå ned över Ashokan Reservoir, en gigantisk vattenreservoar som förser en stor del av New York-området med vatten. Runt omkring reser sig Catskill Mountains. Örnarna hänger fortfarande i luften och spanar efter småvilt. När solen gömt sig bakom bergen ersätts de av fladdermöss som irrar runt mellan de tända lyktorna utanför.

Danske producenten Jon Schumann, som tidigare jobbat med Mew och Carpark North, meddelar att det är dags för ännu en lyssning i studion. Kent-medlemmarna måste ha hört dessa låtar hundratals gånger vi det här laget, men varje gång det är uppspelning av skivan samlas de alla i kontrollrummet, sitter eller står helt stilla, och lyssnar koncentrerat.

Precis som på alla Kents skivor är det trummisen Markus Mustonen som spelar merparten av alla keyboards. Även gitarristen Sami Sirviö har denna gång jobbat lika mycket med datorer och synthar som med sitt ordinarie instrument.

Sami: Jag har tröttnat på gitarrer. Det är nog delvis en reaktion på förra skivan. Där var det så jävla mycket gitarrer. Men jag tror det är sunt när man börjar förakta sitt instrument lite grann. Det är gör att man hittar nya ingångar i musiken.
Markus: Vi har länge, hela bandet, lyssnat på elektronisk musik. Plastikman, Aphex Twin, Anthony Rother. Det är sånt vi lyssnat på i många år.

På en låt hörs ett gammalt spikpiano, typ från en saloon i ”Deadwood”, som de en kväll hittade i ett hörn av studion. På en annan hörs en novemberstorm som hotade att blåsa sönder studions glasfönster. Producenten Jon Schumann monterade upp mikrofoner och fångade vinandet på tejp.

Vad som ofta slår en när man lyssnar på Kents musik är hur något så oinsmickrande och vemodigt kan bli så brett och populärt. Senaste Kent-skivan, ”The Hjärta & Smärta EP”, som de gav ut i november 2006 helt utan marknadsföring, låg 31 veckor på försäljningslistan och sålde i 40 000 exemplar. Detta i en tid när andra artisters singlar och EP inte säljer någonting och enbart släpps i promotionsyfte

Kent säljer överlag femdubbelt, nej, tiodubbelt, fler skivor än i princip alla artister som varit med i ”Idol” eller ”Melodifestivalen”. Bandets två senaste album sålde i sammanlagt 800 000 exemplar.

Men kanske är det just Kents vemod – igenkännandet av detta vemod – som gör att bandets sånger berör en så bred publik.

Leonard Cohen talade nyligen i en intervju i tidningen The Word om varför vi alla älskar sorgsna låtar. ”Alla har upplevt nederlag i sina liv. Inget lever ett liv som blev på precis det sätt man hade tänkt sig. /…/ Alla känna igen sig i detta. Och när dessa känslor överförs till oss, på rätt sätt, så överförs de från hjärta till hjärta och vi känner oss mindre isolerade. Och vi känner oss som en del av en mänsklig kedja”.

Parallellt med att Kent har blivit Sveriges största band har Sverige förändrats. Storstadsregionerna fortsatt växa och landsbygden har fortsatts avfolkats. En av låtarna på nya skivan, med arbetsnamnet ”LSD System”, är en isande vacker Stockholmsskildring där Jocke sjunger ”cirkeln sluts vid den stora ringen på Centralen”, följt av ”Ingenstans kan man vara så ensam som just här”.

Miljontals svenskar kommer att förstå exakt vad han känner och uttrycker i den låten. Sverige är fullt av människor som flyttat från mindre städer till större men fortfarande känner sig lika små. Alla bär vi med oss vår motsvarighet till Eskilstuna. Det är ingen tillfällighet att när en av de tre huvudpersonerna i Jens Lapidus lysande samtidsskildring ”Snabba cash” ska besöka sin föräldrar i Robertsfors så lyssnar han på just Kent i sina hörlurar på tåget dit.

Men vad som samtidigt slår en när man lyssnar på Kent, särskilt nya albumet, är hur texterna ändå alltid är underordnade musiken. Den melankoli och revanschlust som Kent är mästare på att fånga förmedlas genom melodierna i första hand, inte genom orden. Sången är bara ett instrument bland andra.

Jocke: Så är det. Rösten är ett melodiskt instrument. Man lyssnar inte på den för att uppfatta orden. Det är till exempel därför vi svenskar kan gilla italiensk eller fransk musik lika mycket som engelsk. Jag har länge varit övertygad om att folk egentligen inte lyssnar på texter. Visst, enstaka ord och fraser sätter sig, men folk lyssnar inte på vad som sägs. Jag läste en intervju med Bono där han berättade att någon kommit fram till honom, tackat för ”One”, och sagt att de spelat den på hans bröllop. Bono blev helt chockad: ”Hur kunde ni spela den? Texten är ju helt sjuk, otroligt bitter och sorglig”. Någon annan i U2 replikerade till Bono: ”Där ser du. Där har du det yttersta beviset för att folk inte lyssnar på texter.”

Jag måste erkänna att jag också gått och trott att ”One” var en låt om lycklig kärlek. Särskilt med raden ”Carry each other” och allt det där.

Jocke: Ta fram texten och läsa hela. Den är otroligt fint skriven, men samtidigt bland det svartaste Bono skrivit. Det handlar om kärlek som går åt helvete.

Vad är din styrka som låtskrivare?

Jocke: Det är inte svårt att komma på en bra melodi. Men det måste finnas något mer i en låt, ett växelspel, saker och ting som går i varann. Som när man lyckas lägga två skitbra melodier ovanpå varandra. Först efter ett tag hör man plötsligt den melodi som ligger under. Så jobbbar vi alltid. Lägger lager på lager. Det är det roligaste som finns med att göra musik.

Hur vanligt är egentligen det sättet att göra musik?

Jocke: Jag vet inte. Men det finns en skillnad på vår musik och mycket annan musik som spelas i radion. Man märker det särskilt tydligt när man lyssnar på musik så intensivt som vi gör just nu i studion. När man lyssnar med Dr Balthazar-örat. Och skillnaden är att det är fler lager i våra låter. De flesta andra låtar du hör på radion är enklare. Jag tänker inte på ackordstrukturer, utan på vad man hör, vad som spelas. Det finns alltid något i våra låtar som rör sig där under. Många andra artister säger ”Den här sångmelodin är grym till de här ackorden, det kör vi på”. Men sedan händer det inte så mycket mer.

Vid lunchen förut pratade ni om en särskild ackordföljd. Fyra ackord som just nu dyker upp i den ena hitlåten efter den andra. Kan du utveckla det?

Jocke: En låt som använde just den ackordföljden var It’s my life, låten som Max Martin skrev åt Bon Jovi. Sedan dess har den använts om och om igen, av alla från Green Day till Pink och Avril Lavigne. Save tonight med Eagle-Eye Cherry bygger också på den, liksom ett par låtar med Heart och ett helt knippe låtar av Roxette – särskilt Listen to your heart. Och jag tror faktiskt att Jon Bon Jovi själv använde den i refrängen till Living on a prayer, så den har troligtvis sina rötter i den allra slickaste 80-talshårdrocken. Eftersom Max Martin kommer ur den skolan så kan man kanske anklaga honom för att ha åter­populariserat den här ackordföljden.

Vilken ackordföljd är det?

Jocke: Em, C, G, D, om grundtonen är E. Am, F, C, G, om grundtonen är A.

Så hur många av låtarna på ert nya album har den här magiska ackordföljden?

Jocke: Ingen, hoppas jag! Fast vi har definitivt använt den ackordföljden förut, det har vi. Men inför denna skiva bestämde vi oss tidigt, redan före vår Paris-vecka, att om ska vi kunna förändra oss nu, så måste vi börja redan ända nere på ackordnivå. Vi har därför jobbat stenhårt på exakt det denna gång. (När vi pratar har de jobbat med låtarna i tio månader.) Att hitta en väg ur en ackordföljd som inte är den vanliga, utan att ändå tappa fokus på popmelodin. Att experimentera är i sig inte svårt. Vad som är svårt är att göra det inom ramen för en stark poplåt.

”Elefanter” byter tempo flera gånger. nästan som tre olika låtar i en. Ändå låter det sammantaget som en potentiell hitlåt.

Jocke: Jag själv älskar den typen av låtar. Det är som med film, man måste inte ha samma stämning hela tiden. Det går att göra musik på liknande sätt som man gör film. Allting behöver inte handla om upprepningar. Jag tror överlag att det inte är vårt sound som gjort oss stora. Inte heller min röst eller mina texter. Jag tror vår framgång beror på att vi verkligen jobbar på att skriva melodier. Och det är en hantverkssyssla, något man till 99 procent lär sig, något man blir bättre på efterhand. Visst, det går att skriva en låt på två timmar. Men det är bara tur när det händer. Vanligen tar det veckor att få låtarna klara.

Vilka andra låtskrivare tycker du lyckas bryta mot det förväntade?

Jocke: En av de av allra främsta moderna låtskrivarna är Martin Gore (Depeche Mode). Hans melodier är helt sjuka. Om man plockar ut dem på gitarr, utan sång, slås man av känslan att det egentligen inte borde gå att sätta ihop ackorden på det viset. Men han lyckas genom att kombinera det med en sångmelodi som limmar ihop allting, som låter som något som man inte hört förut. Och dessutom är en världshit. Det är häpnadsväckande hur han lyckas med det. Thom Yorke (Radiohead) kan också ha det. Musiken bara sticker iväg, men han losar aldrig blicken på melodin. Det får aldrig bara bli improvisation. Även om just de två flummat väl mycket på sistone.

Kan man förklara det rent låtskrivartekniskt? Har de några knep?

Jocke: De har sina knep. Både Gore och Yorke använder medeltida ackord. Om den låt går i D-dur så använder de ofta tricket att de byter det till D-moll. Det blir ett otroligt starkt hopp. Om man dessutom gör det med några smarta ackord emellan, så kan man få det att från att vara väldigt happy plötsligt bli extremt dark. Så gör de båda hela tiden. Men det är sånt kompositörer sysslat med i hundratals år.

Hur menar du med medeltida ackord? Barock?

Jocke: Ännu äldre än barock. Jag kan inte terminologin, men jag råkade hamna framför TV-programmet om Stings senaste skiva, den med två lutor. Såg du det?

Nej. Jag ville verkligen gå in för den där skivan, för att ingen annan gjorde det, men det gick tyvärr inte.

Jocke: Samma här. Men programmet var väldigt intressant. Det finns några ögonblick, framförallt när han inte sjunger, när det bara är ackord, väldigt melodiskt och väldigt vackert, men man har inte en aning om vilket ackord som ska komma när näst. Det skiftar mellan dur och moll i samma harmoni.

I ”Ingenting” finns just några sådana vändningar, där det på ett ögonblick växlar mellan känslan av väldigt uppåt och väldigt melankoliskt.

Jocke: Det är kul nu, ju mer jag förstår av processen, hur det går till. Ju bättre man blir, desto längre kan man sträcka sig och utmana sig själv.

I slutet av 1990-talet gjorde Kent ett försök att slå på den engelska marknaden. Albumen ”Isola” från 1997 och ”Hagnesta Hill” från 1999 släpptes i engelska versioner. Kent hade framgångar i framförallt Frankrike och hade en öppning i USA. En radiostation i Los Angeles plockade upp ”If you were here” på hög rotation.

Men efter en utmattande USA-turné, där Kent spelade i hålor för några dussin åt gången, åkte ett sargat band hem igen, på gränsen till att lägga av, fast beslutet om att aldrig mer försöka slå den på den amerikanska marknaden. Efter ett sabbatsår kom Kent tillbaka 2001 med låten ”Sverige” och den helsvenska ”Vapen & Ammunition”. Albumet blev deras mest framgångsrika hittills på den inhemska marknaden.

När Kent försökte erövra Amerika i slutet av 1990-talet fanns det, möjligen med undantag för tidiga Radiohead, inget annat amerikanskt eller engelskt band som lät som Kent. Det nya millenniets Coldplay-era hade ännu inte början. Men i dag, tio år senare, kan man inte låta bli att tycka att många nya låtar som påminner om Kent. Det kan vara The Killers, Snow Patrol, Band of Horses, My Chemical Romance.

Det är intressant att många av de största hitlåtarna just nu, precis som er musik, har en mollton i sig. Det är, tvärtemot myten om popmusik, inte de glada låtarna som blir populärast.

Martin: Alla letar väl efter något annat.

Vore det inte därför frestande att försöka igen på engelska?

Jocke: Nej.
Martin: Vi orkar inte.
Jocke: När vi försökte var det ett helt annat musikklimat. Världen styrdes från en studio på Fridhemsplan. Jag vet att det är ett annat läge i dag, men aldrig mer engelska.

Men Kent kanske kan lyckas i all fall. Ironiskt nog verkar det som Kent har bättre förutsättningar till ett genombrott 2007 just för att de slutat sjunga på engelska.

När man söker mp3-bloggar på Hype Machine dyker det upp många utländska fans som lagt upp Kent-låtar på svenska. Ryktet om bandets unika melodier har under 2000-talet spridit sig genom nätet. Ett amerikansk fan, född i Iran, lade upp en egen MySpace-sida, Kentsweden, som snabbt fick över 15 000 vänner. Kent lät nyligen den sida bli deras officiella MySpace.

Flera internationella band börjar även nämna Kent som inspiration. Sångaren i My Chemical Romance har utnämnt ”Isola” till ett av sina favoritalbum. Basisten i Nine Inch Nails är Kent-fan och bjöd in dem till en spelning.

Jocke: Det verkar som alla verkar gilla de svenska låtarna bäst. Vi märkte det tidigt bland våra hardcorefans. De tyckte våra svenska skivor var mer åtråvärda, finare på något sätt, och letade upp dem i stället.

Ungefär som man själv helst vill ha Kraftwerk-skivorna på tyska.

Jocke: Ja, kanske lite åt det hållet. Alla tror också att de svenska versionerna av ”Isola” och ”Hagnesta Hill” är originalen och att de engelska är kompromisser. Det är inte riktigt sant. Flera av de där låtarna skrevs egentligen på engelska från början. (Det finns även två Kent-låtar som bara finns på engelska.) Men även det här understryker det vi pratade om tidigare: det flesta lyssnar på rösten som ett instrument. Texterna är sekundära

Parallellt med att Kents nya album ges ut i Norden i höst kommer även deras gamla svenska album att börja ges ut i USA. Amerikanska TT Records tror så mycket på Kent att de börjar med att ge ut ”Du & jag döden” i september och sedan fortsätter med resten av den svenska katalogen.

När jag kommer tillbaka till Manhattan träffar jag Hugo Lindgren, redaktör på New York Magazine och deras musikansvarige. Hans farfar var svensk men har är född i USA. Från sitt kontor på Madison Avenue visar sig Hugo Lindgren ha superkoll på Kent och ställer många frågor om nya skivan. ”Men jag tycker Kent låter allra bäst på svenska.”

Jag ber även skribentprofilen Chuck Klosterman lyssna på Kent. Chuck mailar tillbaka: ”Jag gillar det verkligen. Men bäst gillar jag de svenska låtarna, konstigt nog”.

Det kan bli en intressant höst för Kent.

(slut)


 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.