Krönika, Dagens Industri
Weekend 26 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Mitt främsta fotbollsminne är en match i Allsvenskan 1973. Saab tog emot grannlaget Åtvidaberg. Det blev tidernas publikrekord i Linköping med över 18 000 åskådare. Det var så överfullt på Folkungavallen att publiken spillde ut över löparbanorna. Vi barn fick sitta vid kanten av själva gräsplanen. Jag själv hamnade så nära hörnflaggan att jag kunde känna lukten av liniment och se gräsfläckarna på ÅFF-spelarnas röda strumpor.
Var det Conny Torstensson som slog hörnorna? Just det minns jag inte, men jag minns vilka blåvita ÅFF-spelare som vi oroligt spejade efter där borta i straffområdet. Ralf Edström, Roland Sandberg och Benno Magnusson. Sveriges bästa anfallsspelare.
Mitt lag Saab blev fullständigt utklassat, men det gjorde inte så mycket. Åtvidaberg utklassade alla de åren. Lilla Åtvidaberg med knappt 7 000 invånare ligger bara tre mil från Linköping. Det var fler i min skolklass som ristade in ÅFF på linjalerna än Saab.
Men vad jag inte visste den där dagen, när gräset på Folkungavallen var grönare än någonsin, var att jag även befann mig ringside vid ett avgörande ögonblick i svensk ekonomisk historia.
Åtvidabergs FF och företaget Facit var så integrerade med varandra att det hade förts diskussioner om att fotbollslaget borde byta namn till Facit. Så hade blivit det i min hemstad Linköping. Saab var namnet på stadens totalt dominerade industri.
Facit tillverkade främst och skriv- och räknemaskiner och var ett av Sveriges mest framgångsrika exportföretag med återförsäljare i 100 länder. Storsatsningen på fotbollslaget var ett sätt att sätta den lilla bruksorten Åtvidaberg på världskartan.
Men det tog tid innan resultaten kom. Första gången Åtvidaberg gick upp i Allsvenskan var 1951, men åkte ner igen året efter. När fotbollslagets verkliga stora framgångar till slut kom 20 år senare sammanföll de ironiskt nog med Facits nedgång.
1971 slog Åtvidaberg ut regerande mästarna Chelsea ur Cupvinnarcuppen. Samma år tvingades Facit för första gånger friställa. 1972 vann Åtvidabergs FF för första gången Allsvenskan. Samma år slog japanska elektroniska miniräknare igenom och utklassade östgötarnas mekaniska maskiner. 1973 vann laget Allsvenskan igen men Facit hade inte längre råd att behålla de bästa spelarna. Kort efter att jag såg dem såldes Ralf Edström till PSV Eindhoven.
Hela denna historia berättats i en dokumentär av Tom Alandh som visas på SVT på söndag 20.00. ”När Facit fanns och Åtvid var bäst på plan” är en film som kommer att virvla upp minnen hos många. Med hjälp av fantastiska gamla Super 8-filmer från människor i Åtvidaberg återskapar Tom Alandh ett stycke svensk historia med sådan närvaro att man återigen kan känna lukten av nyklippt gräs.
Alla spelare som värvades fick anställning på Facit. Ralf Edström fick 900 kr i månaden och en fri måltid. I filmen berättar han ”Jag åt Elefantöra (lövbiff med persiljesmör) fem dagar i veckan”.
Det har skrivits många avhandlingar om Facits uppgång och fall. Enligt en modern myt ska Facit ha avfärdat konkurrenten Sharps miniräknare som en övergående fluga. Men detta avfärdas i filmen av VD:n Gunnar Ericsson och andra Facit-anställda. De säger att de var mycket väl medvetna om sina motståndare, men att de hade ett för svagt lag. ”Våra 12-15 civilingenjörer slogs mot 12 000 japaner”.
(slut)
GRADVALLS VAL
BLOGG
Theartfulwriter.com. På torsdag kan alla Hollywoods manusförfattare gå ut i strejk. The Artful Writer visar att en blogg kan vara mer effektiv för fackligt engagemang än stormöten.
HYRFILM
Höjdpunkten bland veckans nyheter är ”The Deal”, en brittisk TV-film från 2003 om Tony Blair och Gordon Brown. Skriven av geniet Peter Morgan (”The Queen”, ”Frost/Nixon”).
TV-IKON
Anna Skipper, ”Du är vad du äter”, TV3, säsongsavslutning 1/11. Som pressreleasen lyder: ”Giganternas kamp: Anna Skipper tvingar tyska korvälskaren Peter Antoine att röra på sig”.
+
BONUS NR 1:
Pelle Almqvist i The Hives definierar sitt band som en ständig dragningskamp ”mellan att vara Kiss och Crass”. Två högljudda rockband som precis som The Hives utgår från färgskalan svart och vitt, men i övrigt är totalt olika.
Medan den sminkade och hyperkommersiella hårdrockgruppen Kiss är bekant för de flesta så är Crass endast ett känt namn i initierade punkkretsar.
Det engelska punkkollektivet Crass (1977-1984) var mer politiska och rigoröst principfasta än alla andra punkband. Bandets attityd och idéer fortsätter att inspirera unga musiker. Namnet Crass dyker upp bland på skinnjackorna i den nya generation med tonårspunkare som just nu hänger runt Sergels Torg i Stockholm.
Problemet för den som är nyfiken på Crass är dock att bandets idéer och skivomslag alltid var starkare än den deras entoniga musik. Nu har amerikanske rockbohemen Jeffrey Lewis löst problemet genom att på sitt nya album, ”12 Crass Songs” (Rough Trade/Border) tolka Crass viktigaste låtar på ett sätt som i samtliga fall överträffar originalen. Låtar som ”I Ain’t Thick, It’s Just A Trick” låter mer angelägna än någonsin.
Jan Gradvall