Ian och jag

Jag var 16 år när jag upptäckte jag Joy Division. Jag har aldrig slutat att lyssna på och fascineras av den gruppen. Artikel från Sydvenskans kultursida, 14/10. (Läs även gärna min text om New Order från 1993 som finns som pdf-fil.)

Deborah Curtis
”Beröring långt ifrån”
(Vertigo)

Text: Jan Gradvall

Om man ska försöka utse de senaste tio årens viktigaste dramatiska verk är det svårt att komma runt Patrick Marbers pjäs ”Closer”.

Premiäråret 1997 belönades den med Laurence Olivier Award för Best New Play. Sedan dess har ”Closer” översatts till 30 språk och satts upp i över 100 olika städer världen över. På Dramaten i Stockholm, som var snabba med att översätta pjäsen, sattes den upp 1998 med titeln ”Närmanden”. Patrick Marber vägrade i det längsta att sälja filmrättigheterna, men sade ja när Mike Nichols ringde. Filmen ”Closer” hade premiär 2004.

I en intervju 1999 talade Patrick Marber om bakgrunden till sin pjäs: ”Idén var att skapa något som har en formell skönhet där du kan ösa in all den här ilskan och raseriet. Jag hoppades att den dramatiska kraften i pjäsen skulle vila på den spänningen, mellan elegant struktur och allt annat än eleganta känslor”.

Det är därför ingen tillfällighet att Patrick Marber döpte sin pjäs efter titeln på gruppen Joy Divisions andra album. Patrick Marber, som föddes 1964, har sagt att Joy Divisions musik präglade hans tonår. Han gillade även tanken på att precis som ”Closer var Joy Divisions andra album så var ”Closer” titeln på hans andra pjäs.

Det finns även flera paralleller mellan innehållet i pjäsen ”Closer” och skivan ”Closer”.

Joy Division bildades mitt under en punkexplosionen i Manchester. Bandet hade en traditionell sättning med gitarr, bas, trummor och sång, men där slutar likheterna med andra band. Medan punken handlade om att kanalisera all ilska och frustration utåt – Sex Pistols låtar var som braskande löpsedlar – var Joy Division det första band från punkgenerationen som i stället vände sig inåt.

Johnny Rotten i Sex Pistols blickade ut över sitt England. Ian Curtis i Joy Division stirrade rakt in i sin egen spegelbild. I den första textraden på första låten på Joy Divisions första album sjunger Ian Curtis. ”I’ve been waiting for a guide to come and take me by the hand”.

Joy Divisions första album ”Unknown Pleasures” skildrar bandets hemstad Manchester som en dystopisk mardröm som aldrig hämtat sig från andra världskrigets bombningar. Journalisten Jon Savage har kallat skivan för mest det filmiska av alla rockalbum: ”Hemska saker utspelar just utanför kamerans fokus.”

På andra albumet ”Closer” förfinade gruppen sin kraftfulla musik och skapade en ljudbild som närmast påminner om en gotisk katedral. I denna ”formella skönhet” och ”eleganta struktur”, för att låna Patrick Marbers ord, öser Ian Curtis in alla de allt annat än eleganta känslor och förbjudna tankar han hade i sitt eget inre.

Joy Division gjorde bara två riktiga album. För att förstå den inverkan gruppens musik haft på eftervärlden måste man påminna om kronologin bakom skivorna.

”Unknown Pleasures” gavs i juni 1979. Våren 1980 spelade gruppen in uppföljaren och förberedde sin första USA-turné. Den 18 maj 1980, två månader innan ”Closer” nådde skivaffärerna, begick Ian Curtis självmord. Innan sin död hade han själv valt omslagsbilden till albumet, en svartvitt bild med sörjande vid en familjegrav i Genoa.

Vi var en minoritet som lyssnade på Joy Division medan Ian Curtis ännu var i livet. Jag var 16 när jag fick reda på att Ian Curtis hängt sig, Patrick Marber var 15.

”Unknown Pleasures” fick lysande recensioner i England, men gick aldrig in på någon topplista. Det var först med den postumt utgivna ”Closer” som Joy Division blev ett känt band. Det var också då den mytbildning började som förvandlat Ian Curtis till en ikon med förmodligen rätt få likheter med den person han egentligen var.

Joy Division har aldrig varit mer omtalat än denna höst. 28 år efter att den holländske fotografen Anton Corbijn tog de mest kända bilderna av Joy Division har han nu också gjort en spelfilm om Ian Curtis. Prästsonen Anton Corbijn har sagt att det var Joy Divisions musik som fick honom att flytta till England.

Anton Corbijns långfilmsdebut ”Control” hade premiär i England i fredags och går i januari upp på svenska biografer. Filmen är baserad på en bok om Ian Curtis, ”Touching from a distance”, skriven av hans änka Deborah Curtis. En bok som nu ges ut på svenska under titeln ”Beröring långt borta”.

Även vad det gäller boken måste man påminna om kronologin bakom verket. Deborah Curtis skrev sin bok först 15 år efter sin makes självmord. När boken gavs ut i England 1995 orsakade den inte särskilt stor uppmärksamhet. Världen hade gått vidare.

Inte minst hade de tre kvarvarande medlemmarna gått vidare och blivit New Order. Ett band som 1995 var känt som ett hårt festande och närmast hedonistiskt band som pånyttfödds av ravevågen.

Det var det färggranna New Order som musikbranschen var intresserade av 1995, inte det svartvita Joy Division. Nyheten om att Ian Curtis änka skrivit en bok bemöttes enbart med skepsis.

Men vad Deborah Curtis åstadkommit med ”Beröring långt borta” är något som förtjänar att bli ett standardverk i den självbiografiska genren. Något lika oförsonligt som musiken på Joy Divisions skivor.

Rockbiografier är en dubiös bokgenre. De brukar användas till att bygga upp myten om en person. Men Deborah Curtis använder i stället sin bok till att tålmodigt och metodiskt riva ned den.

Ian och Deborah var 16 när de träffades. De var 19 när de gifte sig. De var 23 när Ian hängde sig i deras vardagsum.

Deborah Curtis blev kvarlämnad ensam med deras dotter, Natalie, som då fortfarande var i blöjåldern. Ett halvår innan hade hon dessutom fått reda på att Ian Curtis hade en älskarinna från Belgien.

Med en häpnadsväckande avsaknad av självömkan berättar Deborah Curtis i ”Beröring på avstånd” om hur de träffades och vad som formade dem. Genom intervjuer med Ian Curtis barndomsvänner, klassiskt grävande journalistik, nystar hon upp historien om hur Ian Curtis till slut blev den rockstjärna han alltid drömt om att vara.

Hon inleder sin bok med en dikt som Ian Curtis skrev till Deborah 1973 där öppningsraderna löd: ”I wish I were a Warhol silk screen/ Hanging on the wall”.

Genom att rasera mytbygget, vädra bort decennier av unken idoldyrkan, lyckas Deborah Curtis också göra musiken ny igen. Det finns en energi och, ironiskt nog, en vitalitet i beskrivningen av Ian Curtis – hans favoritskivor, hans epilepsi, hans ego, hans humor – som Anton Corbijn var klok nog att använda som underlag till sin film.

Kanske var det också just Deborah Curtis bok som förlöste Patrick Marber. ”Beröring på avstånd” gavs ut 1995 och ledde till en renässans för Joy Divisions musik, ett band som då få talade om. Året efter satte sig Patrick Marber och skrev det som skulle bli ”Closer”.

(slut)



 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.