Skivrecensioner, DI Weekend
Bruce Springsteen
Titel: Magic
(Columbia/Sony)
Betyg: 5
Året är 1960, platsen New Jersey. På en katolsk skola med nunnor som lärare har en elvaårig pojke åkt dit för skolk. Hans straff är att bli placerad i en klass med sexåringar. När nunnan ser att han ler i klassrummet säger hon: ”Låt oss visa denne unge man vad vi gör den med som ler i den här klassen”. En av sexåringarna ställer sig upp och går fram till pojken. Med all kraft slår han honom i ansiktet. ”Utmärkt”, ler nunnan. Bruce, 11 år, står kvar, förlamad av chock, skam och smärta, och försöker hålla tillbaka till tårarna.
Ibland glömmer man med vilken insats Bruce Springsteen spelar. Han påminde om det på ”Darkness On The Edge Of Town”, ett album från 1978 så fullt av revanschlusta att musiken fullkomligt detonerar i rader som ”I wanna spit in the face of these badlands”. Och han påminner om det igen på ”Magic”.
”Darkness On The Edge Of Town” har alltid varit mitt favoritalbum med Bruce Springsteen. Det är också The E Street Bands bästa album. Efter ett tre år långt och ofrivilligt uppehåll spelar de som varje ton vore den sista.
Nya albumet ”Magic”, som släpps på onsdag, är hans första skiva med The E Street Band på fem år och för tankarna just till ”Darkness”. Elva precisa låtar, flera av dem anmärkningsvärt mörka, men som i kombination med The E Street Bands musikalitet och spelglädje vänder mitt i luften och vid landningen låter som definitionen på livsbejakande. Det är många vuxna som kommer att kommer att få svårt försöka hålla tårarna tillbaka när Roy Bittans piano räknar in ”I’ll Work For Your Love”.
Jan Gradvall
Joy Division
Titel: Unknown Pleasures
(Factory/Warner)
Betyg: 5
Joy Division
Titel: Closer
(Factory/Warner)
Betyg: 5
Joy Division
Titel: Still
(Factory/Warner)
Betyg: 3
Nästa fredag är det premiär i England för ”Closer”, Anton Corbijns film om Joy Divisions sångare Ian Curtis (1956-1980). Svensk biopremiär dröjer tyvärr ända till januari 2008, men via återutgivningar av bandets skivor går det redan nu att ta del av Joy Divisions utpräglat filmiska musik.
Debutalbumet ”Unknown Pleasures” från juni 1979 skildrar bandets hemstad Manchester som en dystopisk mardröm som aldrig hämtat sig från andra världskrigets bombningar. Journalisten Jon Savage skriver på återutgivningens omslag: ”At the edge of the screen, on this most filmic of all rock albums, terrible things are happening just out of the camera’s focus”.
Andra albumet ”Closer” gavs ut i juli 1980, två månader efter Ian Curtis självmord. Ian Curtis hade själv valt omslaget, en bild med sörjande vid en familjegrav i Genoa. Den katedrallika rockmusiken på skivan låter både som en minnesstund över och en manifestation av hans eget liv.
Att Anton Corbijns långfilm är filmad i svartvitt är symptomatiskt. Allt i Joy Divisions värld var svartvitt, så även skivomslagen. Nyutgåvorna av dessa album är de första CD-utgåvor som gör formgivaren Peter Savilles omslag rättvisa. Papperskvaliteten är densamma som på LP-konvolutet. Varje utgåva innehåller även en livekonsert som bonus. Tredje utgåvan i serien, ”Still”, är inget riktigt album, utan postumt utgiven överkurs.
Jan Gradvall
Joni Mitchell
Titel: Shine
(Hear Music/Universal)
Betyg: 3
I ett pressmeddelande från 2002 förkunnade Joni Mitchell att hon blivit så resignerad över musikbranschens utveckling att hon tagit beslutet att lämna den för gott. Vi är många som är glada över att hon ändrat sig, även om det känns lite ironiskt att när hon nu gör comeback väljer att göra det på kaffekedjan Starbucks bolag, Hear Music.
Det hörs på hennes röst att Joni Mitchell, 63, vid det här laget hunnit röka cirka 400 000 cigarretter. Men hennes vision som arrangör och låtskrivare förblir lika omtumlande. I det episka titelspåret, som U2 skulle kunna göra en fantastisk version av, försöker hon ringa in hela samtiden, inklusive pengamarknaden: ”Shine on Wall Street and Vegas/ Place your bets/ Shine on the fishermen/ With nothing in their nets”.
Jan Gradvall
Anna Järvinen
Titel: Jag fick feeling
(Häpna/Dotshop.se)
Betyg: 4
Några av de bästa reklamsnuttarna på svensk TV under 2000-talet har varit informationsfilmer gjorda för antimobbingkampanjen Friends. Musiken till två av de filmerna, ”Rödhårig” och ”Osynlig”, gjordes av svenska Granada (1998-2004), en popgrupp som trots tre album aldrig nådde ända fram till genombrott.
Rösten från de mobbingfilmerna, Anna Järvinen, blommar i stället ut till fullo som soloartist. Med stöd av Mattias Glavå, producenten bakom Håkan Hellströms debut, gör Anna Järvinen popmusik som tillåts vara precis så levande, spretig och motsägelsefull som det hon vill uttrycka.
Hon nämner själv soundtracket till ”Brideshead Revisited” och Elton Johns sjuttiotalslåtar som referenspunkter. Just den sortens modiga sentimentalitet lyckas hon själva fånga.
Jan Gradvall
+
Veckans 2 MP3
Steve Earle, ”Down Here Below”
Nya albumet ”Washington Square Serenade” är en enda lång hyllning till Steve Earles nya hemstad. Som han själv utbrister mitt i den här låten: ”God, I love this town!” Plus att han hyllar New Yorker-legenden Joseph Mitchell.
Mando Diao, ”If I Don’t Live Today, Then I Might Be Here Tomorrow”
Nya singeln är det bästa Borlänge-gruppen gjort. Popmusik med en retorik som exakt fångar stämningen i ett land där vi inte lever i dag utan pensionssparar för att leva i morgon.