Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 14 september
Krönika
Jan Gradvall
En skivproducent blev nyligen erbjuden VD-stolen på ett av de mäktigaste bolagen inom nöjesindustrin. För att han skulle acceptera jobbet ställde han några krav. 1. Han skulle aldrig bära kostym. 2. Han skulle aldrig behöva lämna sin hemstad. 3. Han skulle aldrig behöva komma in till kontoret.
Ändå fick han jobbet. Columbia Records, ett bolag i Sony-koncernen, gick med på alla villkoren. Och ny VD för bolaget sedan i maj är därför Rick Rubin, en excentrisk 44-åring i vit T-shirt, fladdriga khakibyxor och ett skägg yvigare än Jultomten.
Rick Rubin som ny VD för Columbia är ett av de stora samtalsämnena just nu i en industri som kört vilse och saknar kompass.
I ett stort porträtt av Rick Rubin i New York Times Magazine säger nöjesmogulen David Geffen: ”Musikindustrin, som helhet, har tappat tron på innehåll. Det handlar inte längre om att göra musik, utan om att sälja musik. Det finns ingen enkel lösning på det problemet. Men jag är övertygad om att högsta prioritet hos varje skivbolag måste vara att återigen hitta bra musik. Och av den anledningen är Sony mycket smarta som anställt Rick.”
Rick Rubin är känd för att han fått artister som Johnny Cash, Red Hot Chili Peppers och Dixie Chicks att överträffa sig själva. Så kommer han även att arbeta som VD. Hans arbetsdagar kommer att till största del bestå av att sitta i en soffa och med slutna ögon intensivlyssna på musik. Rick Rubin själv säger i intervjun i New York Times Magazine: ”Det allra viktigaste just nu är att få konsten rätt”.
Att Rick Rubin använder ordet konst är signifikant. Konst är ett ord som nu för tiden annars aldrig yttras i VD-rum inom nöjesindustrin. Chefer för TV-kanaler, filmbolag och skivbolag pratar väldigt mycket om målgrupper och marknadsföring, men väldigt lite om innehållet och vikten att värna om kreatörer. Men Rick Rubin kommer att kunna sitt område lika bra som de musiker han ska arbeta med.
För många i musikindustri har tillsättningen av Rick Rubin därför även fått ett stort symboliskt värde. Musikindustrin domineras av fyra gigantiska konglomerat: Warner, EMI, Universal och Sony BMG. Från att dessa fyra framstått som till förväxling lika och opersonliga koncerner framstår nu Sony BMG, inte minst i artisternas ögon, som mindre anonymt. Rick Rubin ger bolaget trovärdighet.
På svenska Sony BMG är förväntningarna höga. Per Sundin, VD på Sony BMG i Sverige, säger: ”Det känns otroligt häftigt att spela i samma lag som Rick”. Per Lindholm på Sony BMG, artistansvarig för b.la Kent och Abalone Dots, sätter sig nästa vecka på planet till Los Angeles för att träffa Rick Rubin personligen.
En annan av Rick Rubins viktigaste uppgifter blir att hitta en ny betalningsmodell för musik. Skivförsäljningen är på väg att kollapsa fullständigt, nedladdning är svårt att ta betalt för.
Både Rick Rubin och David Geffen säger i den nämnda intervju att de tror att den enda möjligen lösningen är att börja sälja musik via en prenumerationsmodell. Ett månadsabonnemang som ger konsumenten rätt att ladda så mycket musik han/hon vill.
Frågan är bara vad det ska kosta. Rubin säger 19.99 dollar i månaden som en möjlig siffra, Geffen säger sex-sju dollar i månaden.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
DVD
”Wall Street: 20th Anniversay Editition” It was 20 years ago today… På tisdag ges ”Wall Street” ut på nytt i USA. På bonusdisken två dokumentärer med titlarna ”Greed is good” och ”Money never sleeps”.
DOKUMENTÄR
”The King of Kong”. Fantastisk liten dokumentärfilm om världsmästartiteln i Donkey Kong-spel. Filmen visas just nu amerikanska biografer just nu, men en DVD-kopia har redan läckt ut på nätet.
ROCKSTJÄRNA
Beth Ditto, sångerska i Gossip. En Janis Joplin för 2000-talet i XXL-storlek, nu kontrakterad av Rick Rubin. ”Den bästa konsert jag sett på fem år.” Gå in på Youtube och skriv in sökorden: Gossip, Radio 1, Control
+
BONUS NR 1:
Vår tids främsta hemliga agent heter inte Bond utan Bourne, Jason Bourne.
De två första Bourne-filmerna, ”The Bourne Identiy” (2002) och The Bourne Supremacy” (2004), var så överlägsna Bond-filmerna att de tvingade Bond-producenterna att göra om hela genren från grunden.
I den senaste Bond-filmen ”Casino Royale” (2006) var James Bond inte längre en ordvitsande charmör utan ett stenansikte programmerad att döda. Precis som Jason Bourne.
”Casino Royale” hade även lärt sig av Bourne-filmernas ”less is more”-devis vad det gäller action. Hellre ett slagsmål på en toalett, där varje slag gör ont, än en brottning med hajar och dvärgar i en underjordisk hangar.
Tredje filmen om Jason Bourne är lika bra som de två föregående. ”The Bourne Ultimatum”, med svensk biopremiär i dag, är andlös action från början till slut. Matt Damon springer redan i första scenen och slutar egentligen aldrig springa under hela filmen.
”The Bourne Ultimatum” understryker hur kroniskt underskattad Matt Damon är som skådespelare. Rent filmiskt utklassar den också allt på bio just nu.
Brittiske Paul Greengrass gör film på ungefär samma sätt som svenske Mikael Marcimain (”Lasermannen”, ”Upp till kamp”). Med utgångspunkt från befintligt ljus och ljud tar de filmen närmare verkligheten.
Kameraarbetet är inspirerat av vår tids amatöranvändande av digitala filmkameror. Skakigheten skapar en närvaro som gör att man som tittare faktiskt tror på det man ser.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Gitarrindustrin har slutligen upptäckt vad jeansindustrin levt på de senaste 25 åren. Kunderna är beredda att betala mer för slitet än för nytt.
Vid Fender, ett av världens ledande gitarrmärken, tillverkar man nu olika serier med så kallade ”relics”; nya gitarrer som ser ut som de använts i decennier.
I en artikel i Wall Street Journal demonstrerar hantverkaren Mike Eldred hur han med minutiös precision framställer en repa i gitarren kallad ”the cymbal stand”. Idealet är att repan ska se ut om den uppkommit när gitarristen råkat krascha in i trumsetet under en konsert.
En tillverkad kopia av en Fender Stratocaster 1960 utan skråmor kostar i dag cirka 3 100 dollar. Med skråmor kostar den 500 dollar mer. (En autentisk gitarr från samma år kan kosta tiofaldigt mer.)
Dave Rogers, en gitarrförsäljare i Wisconsin, säger till Wall Street Journal att Fenders ”Relic”-serie är en succé. Av affärens årsomsättning på fem miljoner dollar svarar nu de ”stentvättade” gitarrerna för 12 procent.
”Många av de vi säljer dessa gitarrer till är till exempel tandläkare eller advokater”, säger Dave Rogers. ”Sådana som aldrig själva kommer att ha tid eller möjlighet att använda gitarren på så sätt att den till slut ser så sliten ut som de vill att den ska vara.”
Fender har även tillverkat kopior på kända musikers gitarrer. Andy Summers i The Police köpte sin berömda Telecaster 1961 för 35 år sedan. Priset han då betalade var 200 dollar. I dag kostar 250 nytillverkade kopior av samma gitarr – med exakt samma repor som Summers – 15 000 dollar styck.
Jan Gradvall