Nu är det väl ändå revolution på gång?

Intervju med Dennis Lyxzén från 2001, publicerad i Expressen fyra dagar för 9/11.

Text: Jan Gradvall

Nu är det väl revolution på gång? Nya albumet med The
(International) Noise Conspiracy är svaret på den fråga som Bob hund
ställde för ett par år sedan. Efter att ha spelat mitt under
kravallerna i Göteborg har bandet nu dokumenterat den upplevelsen på
skiva.

Dennis Lyxzén, 29, sitter på en bakgård i Stockholm. Han ser
väldigt glad och välmående ut och skriver i ett anteckningsblock.
När jag frågar vad han gör just nu säger han:

- Jag håller på och översätter en bok av Nanni Ballestrini. Boken
heter "The unseen" och skildrar gatustrider på sjuttiotalet. Om hur
de i Italien tog revolten från fabrikerna ut till gatorna. Boken är
tyvärr jävligt svår att få tag i. Jag tänkte därför själv ge ut en
bootlegversion.

Under nittiotalet spelade Dennis Lyxzén i Refused. Ett band som i
Sverige mest blev känt för att vara militanta veganer från Umeå, men
som i USA uppmärksammades för sin musik. Refuseds avskedsalbum "The
shape of punk to come" från 1988 uppdaterade hela hardcorescenen och
har i Rolling Stone utnämnts till en modern klassiker.

Fast Refused är "väldigt länge sedan" för Dennis Lyxzén. Ett
avslutat kapitel. Sedan tre år tillbaka är han i stället helt
uppslukad av The (International) Noise Conspiracy. Den 15 oktober
släpps deras andra album (eller deras tredje om man räknar med en
första singelsamling) kallat "A new morning, changing weather".

- Vi tyckte att det kunde vara lite kul att citera Bob Dylan, säger
Dennis. Titeln användes även av en politisk rörelse på sextiotalet
kallad The Weathermen. De var extremare än både Svarta Pantrarna
och Vita Pantrarna, den rörelse där MC5 fanns med i bilden. The
Weathermen sprängde saker och blev efterlysta av FBI. Men jag
tycker främst att det är en cool titel. Och en hoppfull sådan.

Även rent musikaliskt innebär "A new morning, changing weather" en
ny morgon för The Noise Conspiracy. Särskilt låten "Bigger cages,
longer chains" där de uppdaterat sin garagerock och skitiga rhythm &
blues genom att addera närmast frijazzelement i form av
jazzsaxfonisten Jonas Kullhammar.

- Det är även vår favoritlåt, säger Ludwig Dahlberg, 22, som spelar
trummor i bandet. Vi har till och med spekulerat i att nästa album
ska låta exakt så. Jag själv har också lyssnat mycket på jazz och
även till exempelvis etiopisk funk. Jag gillar överlag musik som är
icke-matematisk.

- Att musiken ska vara icke-matematisk och organisk går igen i det
mesta vi gillar, säger Dennis Lyxzén. Att jag upptäckte soul
berodde till exempel på att det var exakt som punk. Killar och
tjejer som står i ett trångt rum och svettas. Här är vi, där är
mikrofonen. Nu fan spelar vi.

Det är annars ett dilemma med de projekt som Dennis Lyxzén är
inblandad i att det politiska budskapet är så starkt och intressant
att det sällan ges utrymme för hur mycket han och hans kamrater
älskar musik och hela popkulturen med kläder och image.

Dennis Lyxzén kan tala lyriskt om Destinys Child och Bilal, "vad
det gäller modern musik lyssnar jag enbart på modern R&B", men det
tenderar alltid att filtreras bort i intervjuer till förmån för
politik, vilket ger en snedvriden bild av bandet.

Att det kommer att bli så även när nya albumet släpps ser man redan
på omslaget. Albumet pryds av ett collage av poliser som slår ned
demonstranter. The (International) Noise Conspiracy var inte
intresserade av att spela på Hultsfred. Däremot ringde de och bjöd
in sig själva för att spela i Göteborg.

Handen på hjärtat, hoppades ni inte att det skulle bli kravaller när
ni åkte till Göteborg?

- Allt vi skrivit om och sjungit om blev plötsligt väldigt konkret
när vi kom hem från Göteborg, säger Dennis. Men kravaller var inget
självändamål. Vi åkte dit för att det var 25 000 människor som
ville protestera. Samtidigt kan jag heller inte förneka att jag
sällan känt mig så levande som under demonstrationerna i Göteborg.
Jag stod längst fram i ledet när kravallerna började på förmiddagen.

- Men på kvällen var det inte häftigt längre. Jag stod tio meter
ifrån killen som blev skjuten. Det är något jag kommer att minnas
för livet.

Samtidigt finns det en kravallromantik inbyggd i rockmusiken. Från
Rolling Stones

"Street fighting man" och Sly Stones "There"s riot goin" on". Den
luddiga romantiken kan bli väldigt farlig när den tillämpas konkret.
Rockmusik är enbart bra på att vara emot saker, vilket kan bli
väldigt destruktivt.

- Jag tycker att vi till skillnad från andra verkligen har en
genomtänkt analys av vad vi gör, säger Ludwig.

- Man kan heller inte förneka att Baader-Meinhof var ett slags rockstjärnor, säger Dennis. De gled omkring i solglasögon, läderbyxor och rånade banker. Precis samma larger than life-attityd har tagits fasta på i mytbildandet av Che Guevara. Jag tror att man måste vara ärlig och inse att det finns en del av en
som tycker att detta är skithäftigt.

Men är det någonsin motiverat att ta till våld?

- Den ideala situationen är att ha en fredlig dialog, säger Ludwig.
Men när de människor som har makten fullständigt ignorerar den
dialogen är det klart att människor blir frustrerade. Vad gör man
när orden inte längre räcker till?

- Våld ska inte romantiseras, men vi är heller inte pacifister,
säger Dennis. Om man krasst ska se på en revolutionär situation så
tror jag att upplösningen av de makstrukturer vi nu lever i inte
kommer att ske fredligt. Det kommer inte att bli något kramkalas.

Men hur revolutionärt är det egentligen när ungdomar från övre
medelklass drar på sig rånarluvor och i skydd av anonymitet kastar
sten och slår sönder affärer och restauranger som ägs av invandrare?

- Jag försvarar verkligen inte allt som hände i Göteborg, säger
Dennis. Men i den debatt som förts efter Göteborg har man försökt
stigmatisera hela den radikala kampen. "Det är bra att ungdomar
engagerar sig - så länge de bara gör det lite grann." Det är väldigt
lätt att kalla de som under en demonstration kastade sten för
galningar och huliganer, samtidigt som det strukturella våld som
pågår mot människor varje dag förblir osynligt.

Närmaste projekt för The (International) Noise Conspiracy är att de
blivit personligen inbjudna av Manic Street Preachers att vara
förband på deras spelningar i Skandinavien och i delar av Europa.

Det finns också stora likheter dessa band emellan. Båda uppmanar
sina fans att förkovra sig med marxistisk litteratur. Medan The
Noise Conspiracy gjorde sin första turné i Kina, "helt vansinnigt",
spelade Manic Street Preachers nyligen på Karl Marx-stadium på Kuba.

- Vi gillar dem för att de är lika tjurskalliga som vi, säger
Dennis. Vi har inte samma uppfattning om musik, men det verkar som
om vi har läst samma böcker. Det ska bli kul att åka runt och vara
stadiumstjärnor tillsammans med dem!

(slut)