Will Ferrell

Om det är en sådan där dag då livet bara känns som en enda lång kravlista – du vet hur det är – så går jag hem till DVD-hyllan och plockar fram ”Old School” eller ”Anchorman”.En hyllning till Will Ferrell. Från Café, julinumret.

Will Ferrell

Text: Jan Gradvall

För fem år sedan sprang världens roligaste man rakt förbi utanför Café-redaktionens glasfönster vid St. Eriksplan i Stockholm.

En lätt överviktig Will Ferrell var en av deltagarna i Stockholm Maraton 2002. Det var året innan hans stora internationella genombrott och nästan ingen kände igenom honom. Tiden var synnerligen blygsamma 4.28.22.

Men sedan dess har Will Ferrell spurtat sig till tätpositionen som Hollywoods just nu mest eftertraktade komiker.

Det stora genombrottet för Will Ferrell som filmskådespelare kom med ”Elf” 2003. Anledningen till att Will Ferrell stånkade sig Odengatan fram i svettband och shorts var sannolikt att han snart skulle tränga ned sin massiva kropp i den filmens tomtenissedräkt.

”Elf” är inte den sortens film som får Nobelpriset, men det var den film som fick Hollywood att inse den lilla hängivna skara som köper biljett till allt med Will Ferrell vuxit från några få tusen till några miljoner.

Den sällsynt löjliga tomtenissefilmen ”Elf” gick upp på bio i USA parallellt med den extremt förhandshypade ”The Matrix Revolutions”. Redan andra veckan var drabbningen avgjord. I valet mellan det röda och blå pillret valde biopubliken Will Ferrell i grön jacka och gula byxor.

Lågbudgetfilmen ”Elf” spelade till slut in 220 miljoner dollar. Sedan dess får Will Ferrell larva sig precis hur mycket han vill. Och det är också precis vad han gör.

Om det är en sådan där dag då livet bara känns som en enda lång kravlista – du vet hur det är – så går jag hem till DVD-hyllan och plockar fram ”Old School” eller ”Anchorman”. Ingen nu levande skådespelare eller komiker kan få mig på bättre humör lika fort som Will Ferrell.

När man talar om komikers främsta egenskaper brukar man använda ord som utmanande eller gränsöverskridande. Will Ferrell är ingetdera. Om man ska försöka sammanfatta hans egenskaper med några adjektiv blir det snarare hans vanlighet. Eller barnslighet.

– Will Ferrells styrka är hans larvighet, säger Johan Rheborg. Att som komiker orka fortsätta vara barnslig är mycket svårare än vad folk tror. Fråga mig, jag vet hur svårt det är. Det är jävligt svårt att bibehålla den naiva entusiasm som Will Ferrell hela tiden utstrålar. Det är så lätt att i stället falla in i en proffsighet.

– Scenen när han varit på toaletten i ”Anchorman” kan jag se hur många gånger som helst. Allt han gör är bara att pitcha upp repliken när han säger sitt namn. ”I’m Ron Burgundy! I’m Ron Burgundy!”. Det kan inte bli larvigare. Och det är så vansinnigt roligt.

– Ingen bryr sig så lite om sin egen framtoning som Will Ferrell, säger Henrik Schyffert. Han sätter hela tiden skämtet framför sig själv. Det är väldigt, väldigt ovanligt bland komiker. Jag läste i ”Saturday Night Live”-boken att det var därför alla manusförfattare helst ville skriva för honom. Han gick med på allt.

– På så sätt är han totalt orädd. Andra skulle tycka det är omoraliskt att göra en sketch med en tvååring som dricker alkohol. Inte Will Ferrell.

Sketchen med tvååringen som dricker alkohol som Henrik Schyffert syftar på är ”The Landlord”. En sketch som Will Ferrell och hans ständige manusförfattare ända sedan ”Saturday Night Live”-tiden, Adam McKay, lade ut på nätet i april utan någon annan anledning än att de hade lust att göra det.

Tvååringen som spelar ”The Landlord” är Adam McKays egen dotter, Pearl McKay. Huset i fråga är Will Ferrells eget hem i Hollywood Hills. Redan efter en vecka hade tre miljoner sett sketchen på FunnyorDie.com. Ett helt nytt sätt att göra humor på 2000-talet och ett nytt sätt att verka som komiker.

– Genialt, säger Johan Rheborg. Will Ferrell verkar vara inne i en kreativ vibb. Han lyckas med allt just nu.

Will Ferrell är ingen nykomling i medievärlden. Han är inte ens ung. Han fyller 40 år den 16 juli. I USA var han ett stort namn flera år innan han blev det i Sverige och resten av världen.

Första gången jag själv upptäckte Will Ferrell var 1999 när jag köpte DVD:n med TV-showen ”Saturday Night Lives” 25-årsjubileum. De flesta DVD-filmer som man köper och ser ställer man in i bokhyllan utan att någonsin plocka fram dem igen.

Men under en period brukade jag och min fru titta på denna jubileumsshow ett par gånger i veckan. Det är fantastisk uppvisning i modern amerikansk humor.

Tom Hanks inleder 25-årsjubileet med ett välkomsttal. Alla som är något inom amerikansk humor är där på plats i studion. Bill Murray. Steve Martin. Dan Aykroyd. Chevy Chase. Adam Sandler. Billy Crystal. Chris Rock. Mike Myers.

De som gått bort i förtid, John Belushi, Gilda Radner, Phil Hartman och Chris Farley, är där i form av filmklipp.

Ändå märkte vi snart att det som var allra roligast på DVD:n inte var de klassiska sketcherna från förr utan – mot alla odds i jubileumssammanhang – det allra färskaste med den aktuella ensemblen.

Och allra roligast var en lång man med kort krulligt hår som vi inte ens visste vad han hette. Ena stunden är han hyperentusiastisk cheerleader med maniskt koreograferade dansrörelser. Andra stunden sitter han orörlig och flintskallig vid ett elpiano som någon sorts frireligiös entertainer.

Det finns en inledande sketch i jubileumsshowen där Jon Lovitz ber värden Tom Hanks att han ska säga vem som varit hans ”favourite cast member” under programmets 25-åriga historia. Poängen är att Jon Lovitz vill att Tom Hanks ska säga Jon Lovitz.

Men när Tom Hanks i stället upprepar, ”Min favorit är Will Ferrell”, får man en känsla av att han samtidigt är helt allvarlig.

TV-programmet ”Saturday Night Live”, som premiärsändes 1975, är inte samma institution i Sverige som i USA. Flera svenska kanaler har sänt ”Saturday Night Live”, men alltid i form av repriser sända flera år i efterhand.

ZTV vevade länge de mest berömda säsongerna från 1970-talet med John Belushi och Dan Aykroyd. Vi har även sett många klipp från tidigt 1990-tal med Mike Myers och Dana Carvey. Långfilmer som ”Blues Brothers” respektive ”Wayne’s World” har också cementerat just dessa säsonger som de definitiva.

Men fråga någon amerikan under 30 år med vilken person de främst förknippar ”Saturday Night Live”. Det är mycket stor chans att de, precis som Tom Hanks, svarar Will Ferrell.

Efter att ha sett de samlings-DVD som finns, som ”Saturday Night Live: The Best Of Will Ferrell” del 1 och 2, förstår man också varför. De sju säsongerna med Will Ferrell, från 1995 till 2002, är de roligaste i programmets historia. Ja, till och med bättre än de två första säsongerna då Chevy Chase var med.

– Om man kan jämföra Will Ferrell med någon är det Chevy Chase, säger Johan Rheborg. På många sätt är det Chevy Chases arv han förvaltar.

Att det i boken ”Live From New York: An Uncensored History of Saturday Night Live” framgår att Will Ferrell tycker att Chevy Chase är det största svin han träffat är en annan historia.

Men både Will Ferrell och Chevy Chase utstrålar bägge en sorts icke-frustrerad vanlighet, ovanlig bland komiker, som inte alls finns hos till exempel John Belushi eller Jim Carrey. Du kan se Will och Chevy klippa gräset i sin förort eller åka på bilsemester med familjen.

Om det någonsin görs en uppföljare till Chevy Chases mästerliga ”Ett päron till farsa”-trilogi vore Will Ferrell given som ersättare. Man skulle vilja se en hel Päron-dekalog med honom.

När jag frågar Johan Rheborg och Henrik Schyffet om deras favoritscener med Will Ferrell svarar de båda – ovetande om varandra – hans porträtt i ”Saturday Night Live” av musikern Neil Diamond. Klippet brukar gå att hitta på YouTube.

Upplägget är en parodi på musikkanalens VH1:s serie ”Storytellers” där kända artister bjuds in. Förutom att spela sina mest kända sånger berättar de även historierna bakom dem.

Varför Will Ferrell gör en parodi på just Neil Diamond är, som mycket annat i Will Ferrells värld, väldigt oklart. Hade inte det varit mycket tacksammare om han spelat Neil Young eller Bruce Springsteen? Tio av tio andra komiker hade valt den vägen.

Men Will Ferrell porträtt av kända personer är inte parodier i traditionell mening. Du behöver inte ha en aning om vem Neil Diamond är för att tycka är sketchen är rolig. Precis som att Will Ferrell hela tiden sätter skämtet före sig själv – för att låna Henrik Schyfferts analys – så sätter han helat tiden humorn före den han parodierar.

Poängen med Neil Diamond-sketchen är inte att Neil Diamond är ett monster under masken eller att det ens går rykten om att han är elak. Poängen är att det blir så mycket roligare om Will Ferrell spelar honom just på det viset.

Musiklegenden Neil Diamond, i Will Ferrells gestaltning, kokar över av återhållen aggression. När han berättar historierna bakom sina älskade låtar så visar de sig handla om hur mycket han hatar främlingar och hur inspirerad han blir av extrem porr. ”Sweet Caroline”, en av tidernas mest livsbejakande poplåtar, följs av berättelsen om hur han skrev den efter att ha kört över ett barn på motorvägen.

– Jag trodde inte man vara så elak och komma undan med det, säger Johan Rheborg.

Men Will Ferrell kommer undan med det för att man samtidigt älskar honom vad han än säger. Alla hans karaktärer blir i slutänden sympatiska tack vare hans oskyldiga uppsyn. Till och med George W. Bush.

Will Ferrells återkommande porträtt av George W. Bush i ”Saturday Night Live” är samtidshistoria. Att göra en ren parodi på George W. Bush hade varit alldeles för enkelt och förutsägbart.

Will Ferrell gör något mycket svårare. Han kliver innanför skinnet på den Texas-solbrända presidenten och vad han upptäcker – och uttrycker – är att George W. Bush förmodligen trivs alldeles utmärkt med att vara George W. Bush.

Inför presidentvalet år 2000 bjöds George W. Bush och Al Gore in till ”Saturday Night Live”-studion för att möta sina fiktiva motparter. Lorne Michaels, programmets producent, har sagt till New York Times:

– Will fångade något essentiellt hos Bush. Och eftersom Will är så älskvärd så tror jag faktiskt att han bidrog till att svänga valet till Bushs fördel.

Rent privat röstade Will Ferrell ironiskt nog på Al Gore. Will Ferrell hämnades när han i fjol gjorde ”Talladega Nights”, som han skrev tillsammans med Adam McKay som också regisserade filmen.

Racerföraren i ”Talladega Nights” heter visserligen Ricky Bobby men Will Ferrell gestaltar honom på exakt samma sätt som han spelade George W. Bush. Filmen avslutats med att Ricky Bobby kysser sin franske antagonist, Jean Girard, som spelas av Sacha Baron Cohen.

Will Ferrell sade i en intervju när filmen hade premiär:

– Kyssen tar aldrig slut. Den bara pågår och pågår. Adam och jag tyckte det var väldigt roligt. Jag älskar idén med att Bush kysser en fransman.

Will Ferrell beskriver sin egen uppväxt som helt normal. ”Jag har inga intressanta demoner att tala om”. Han var aldrig någon outsider, som många andra i underhållningsbranschen, utan populär i high school och duktig i sport.

Kanske är det också därför han är så bra på att spela vanliga killar som inte är det minst intellektuella och egentligen inte har någon lust att växa upp. Hans roll i ”Old School” är genial. Will Ferrell gestaltar rastlöshet i den filmen lika övertygande som Daniel Day Lewis gestaltar sin vänstra fot i ”Min vänstra fot”.

Alla amerikanska komiker i dag har en bakgrund i antingen ståupp eller improvisationsteater. Will Ferrell började 1991 genom att gå på kurser i Groundlings, en improvisationsgrupp som är Los Angeles motsvarighet till Chicagos berömda Second City.

Bill Murray, John Belushi, Mike Myers, Tina Fey och Stephen Colbert kommer alla från Second City i Chicago. Mindre kända Groundlings i Los Angeles har fostrat Jon Lovitz, Phil Hartman, Maya Rudolph och just Will Ferrell.

Will Ferrell provade på ståupp tidigt i sin karriär men tyckte det var för ensamt. Hans ståuppnummer gick ut på att han gick upp på scen och sjöng temat till ”Star Trek”. Hans punchline var sedan: ”I’m able to sing that because I have no testicles.”

Will Ferrell är gift med svenskan Viveca Paulin, därav hans återkommande besök i Sverige och hans medverkan i Stockholm Maraton. Paret har två söner, treårige Magnus och nyfödde Matttias som föddes i december. Det var i Sverige som Will Ferrell lärde sig åka skridskor inför hans senaste film, ”Blades of Glory”.

Just nu filmar han basketfilmen ”Semi-Pro” som får amerikansk biopremiär i februari 2008. Nästa sommar kommer ”Step Brothers”, en film som han återigen skrivit tillsammans med Adam McKay.

Vi syns på premiärerna.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.