Dö, din djävel, dö

Sydsvenskans kultursida har sommaren 2007 haft en artikelserie med rubriken Guilty Pleasures. Detta var mitt bidrag. Från 20/7.

Guilty Pleasures

Text: Jan Gradvall

Jag står i en flygplatskö som inte fungerar. En svettdroppe i pannan följs av flera. En kvarts väntan blir en halvtimme. Till slut, efter en timmes kaos, tänker jag att den som organiserat detta förtjänar att… dö.

Om jag blundar i sådana ögonblick ser jag inklippsbilder från filmen ”Man on fire”.

Jag skäms inte för att jag gillar ”Man on fire”. Jag skäms för varför jag gillar den.

Den pensionerade CIA-agenten Creasy (Denzel Washington) får i uppdrag att vara livvakt åt den nioåriga flickan Pita (Dakota Fanning). Platsen är Mexiko City, kidnappningar av rika människor tillhör vardagen

Creasy och Pita är båda lika ensamma och utsatta i den främmande miljön. Creasy hjälper Pita att träna crawl inför en simtävling. Under timmarna i simbassängen blir de vänner.

Den delen av filmen håller på så länge att man som tittare hinner glömma bort att något fasansfullt kommer hända.

Men naturligtvis händer det. Plötsligt blir Pita kidnappad. Creasy försöker försvara henne men blir skjuten – sex gånger – och blir, hjälplös, vittne till hur hon brutalt förs bort.

Så här långt är ”Man of fire” en ganska typisk amerikansk långfilm. Men vad som sedan händer, efter att Creasy overkligt snabbt kan lämna sjuksängen, är att han börjar spåra upp alla inblandade i kidnappningen.

Likt en modern motsvarighet till John Wayne i John Fords ”Förföljaren” ägnar Creasy resten av sitt liv till hämnd. Som filmtittare, fortfarande chockad av den nioårige flickans öde, känner man djup tillfredsställelse när Creasy inte bara spårar upp de skyldiga utan dessutom straffar dem. Dödar dem.

För skamligt nog är det precis det man vill se. Öga för öga, tand för tand.



Är det rimligt att ställa krav på konst att den ska vara moraliskt försvarbar? Många gör det

Under den svenska proggrörelsen i början av 1970-talet var det fult att tycka om låtar som Iggy & The Stooges ”Search & Destroy” och Magnus Ugglas ”Varning på stan” eller filmer som ”Dirty Harry” och ”Death wish”.

Att den synen på moraliskt försvarbar konst fortfarande lever kvar blir uppenbar när man läser svenska deckare. Till skillnad från sina amerikanska deckarkollegor är huvudpersonerna i svenska deckare, sina brister till trots, alltid är rättrådiga.

Ingen svensk deckarhjälte ägnar sig åt blodshämnd. När buset infångats litar man på rättsväsendet.

Jämför med deckare av till exempel Andrew Vacchs. När hans antihjälte Burke spårat upp en pedofil slutar det alltid med att Burke tar lagen i egna händer – och avrättar den skyldige.

Författaren Andrew Vacchs motiverar sin huvudpersons handlingar med att fängelse inte hjälper för pedofiler. All statistik, åtminstone den som citeras i Burke-böckerna, visar att pedofiler aldrig ändrar sitt beteende.

Innebär det Burke är en hedervärd och försvarar person? Nej. Innebär det att böckerna är förkastliga? Nej.

Det finns, motsägelsefullt nog, något renande i att läsa grumliga böcker som ”Flood” och ”Strega”. Eller att se moraliskt grumliga filmer som ”Man on fire” och ”Förföljaren”.

Sigmund Freud hade kanske hållit med. Att våga erkänna att man kan känna njutning av konst som är moraliskt inkorrekt blir ett sätt att lyfta på locket för det undermedvetna.

Creasy i ”Man on fire” är inte synlig i min personlighet, men han finns där någonstans långt nere under ytan.

Att det sedan går att hitta legitima ursäkter till att gilla ”Man on fire” är en annan sak.

Den som först upptäckte potentialen i filmen var Quentin Tarantino, detta under den tid då han fortfarande jobbade bakom disken på en videobutik i Manhattan Beach. När manusförfattaren Brian Helgeland (”LA Konfidentiellt”) klev in en dag och frågade vad som var bra rekommenderade Tarantino originalversionen av ”Man of fire” från 1987.

När nyversionen gjordes 2004 var det just Brian Helgeland som skrev filmmanuset. Regissör blev Tony Scott, bror till Ridley Scott. Tony Scott var påtänkt till att regissera redan originalet från 1987, men filmbolaget fimpade honom efter att hans första film, ”The Hunger”, floppat. (Samma filmbolag ångrade sig bittert när Tony Scotts nästa film blev ”Top Gun”.)

Allt som filmbröderna Scott gör blir inte bra men är alltid bländande hantverksmässigt. Erfarenheten från hundratals reklamfilmer lyser igenom. Tonys ”Man of fire” har ett förstummande vackert färgfoto som kan jämföras med Ridleys hämndfilm ”Gladiator”.

Denzel Washington gör i ”Man of fire” sin bästa roll i karriären vid sidan av ”Training Day”, den enda andra roll där han sluppit att spela hedervärd. Denzel Washington blev erbjuden rollen först efter att både Robert DeNiro, Bruce Willis och Will Smith tackat nej.

Musiken till filmen är till stor del gjord av Trent Reznor. Creasys nedstigning i helvetet görs passande nog till Nine Inch Nails-låtar som ”The art of self destruction” och ”The downward spiral (the bottom)”.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.