Skivrecensioner, DI Weekend


Von Südenfed
Titel: Tromatic Reflexxions
(Domino/Playground)
Betyg: 4

I sjuttitotalets resekataloger brukade alltid Speaker’s Corner lyftas fram som en av de stora turistattraktionerna i London. Jag har aldrig hört talas om någon som gått dit i modern tid. Men engelsmannen Mark E Smith påminner just om de där outtröttliga männen som håller låda i nordöstra hörnet av Hyde Park. Hälften geni, hälften sluten anstalt. Och när de väl fått upp farten i sitt malande om vad som är fel i världen slutar de aldrig.

Mark E Smith har med sitt band The Fall gjort över 25 album. Här samarbetar han i stället med tyska Mouse On Mars. Düsseldorf-duons elektroniska ljudmattor blir en befriande konstrast till The Falls konstant utmanande och medvetet fallfärdiga skrammelrock. Framförallt blir musiken aningen mer lättillgänglig, även om nog den maniske Mark E Smith fortfarande skrämmer bort lika många som han trollbinder.

Jan Gradvall

Rufus Wainwright
Titel: Release The Stars
(Geffen/Universal)
Betyg: 4

I september kommer CD:n och DVD:n med Rufus Wainwright återskapande av Judy Garlands hela legendariska konsert på Carnegie Hall 1961. Det är förstås årets stora händelse för Rufus-fansen. Men i väntan på det släpper nu den förbluffande produktive Rufus Wainwright ännu ett utmärkt studioalbum med egna låtar. På ”Release The Stars” fortsätter han att låta som en Giuseppe Verdi för 2000-talet eller som en Elton John från 1800-talet.

Medan låtarna på albumen ”Want One” och ”Want Two” stundtals hotade att dränkas av sin egna arrangemang låter ”Release The Stars” lite rakare och enklare. Kanske ett resultat av att Neil Tennant från Pet Shop Boys kallats in som exekutiv producent. Rufus själv sjunger så nonchalant att det låter som han ligger på en divan och äter druvor. Den bilden av romersk dekadens fulländas av att Sîan Phillips, som spelade Livia i TV-serien ”Jag, Claudius”, gästpratar på låten ”Between My Legs”.

Jan Gradvall

Khan
Titel: Who Never Rests
(Tomlab/Dotshop.se)
Betyg: 3

En av de bästa konserter jag sett i modern tid var Nick Cave & The Bad Seeds på Beacon Theatre i New York. Förartist var gitarristen Kid Congo Powers, odödlig från Cramps och Gun Club, som denna kväll kompade en cabaretsångare vid namn Khan som introducerades som ”El Turco Loco”, den galne turken. När Julee Cruise klev upp på scen som duettpartner kändes allt som något från ”Twin Peaks”

Khan föddes som Can Oral i Frankfurt av föräldrar från Turkiet och Finland. Som han själv uttrycker det: ”A hot-blooded man from a cold place”. Nya albumet inleds med några spretande rocklåtar, men Khan kommer bäst till sin rätt när han endast kompas av en spöklik gitarr eller synthesizer. Låten ”The Shining” gör en lika orolig och hypnotiserad som filmen med samma namn.

Jan Gradvall

Joe Strummer
Titel: The Future Is Unwritten
(Legacy/Sony BMG)
Betyg: 3

I dag är det biopremiär i England för ”The Future Is Unwritten”, Julien Temples dokumentär om Joe Strummer (1952-2002). En film som kommer till Sverige i september. I väntan dess rekommenderas Chriz Salewicz bok ”Redemption Song”.

Filmens soundtrack fokuserar, något oväntat, på Joe Strummers period som radiopratare. Från 1999 och fram till sin plötsliga död 2002 missionerade Joe Strummer om sin favoritmusik i radiosändningar på BBC World Service. Strummer väljer ut låtar som Elvis Presleys ”Crawfish” och Tim Hardins ”Black Sheep Boy” och berättar varför han gillar dem. Skivan innehåller även en liveversion av en outgiven Clash-låt, ”(In The) Pouring Rain”.

Jan Gradvall

+

Veckans 3 MP3

Wings, ”Jet”
Inspirerad av McCartney-intervjun i senaste Uncut plockade jag fram ”Band On The Run” från 1973. Och kan inte sluta spela den. Nästan bättre än Beatles.

James Yorkston, ”Someplace Simple”
James Yorkston framstår alltmer som en skotsk motsvarighet Shane MacGowan – utan alkoholproblem. Från nya fina samlingen ”Roaring The Gospel”.

Maps, ”So Low, So High”
Försmak från nästa veckas bästa album. Ny artist på Mute som lyfter fram likheterna mellan Nick Drake och My Bloody Valentine.