Popkulturens Kasparov

Chuck Klosterman, född 1972, har gett ut fyra böcker som etablerat honom som en av samtidens skarpaste – och roligaste – analytiker av populärkultur. Jag träffade honom i New York. Från Dagens Nyheter, 5/5.

Chuck Klosterman

Text: Jan Gradvall

Scenen är ett klassrum i en amerikansk småstad någon gång på åttiotalet. En ilsken lärare vrålar till en av de uttråkade och understimulerade eleverna: ”Son, what do you want to do with your life?”. Den blyge eleven tittar i golvet innan han lyfter blicken och svarar: ”I wanna rock!”.

Skolpojken i hårdrockbandet Twister Sisters legendariska video kunde ha varit Chuck Klosterman.

För sex år sedan presenterade sig Chuck Klosterman för världen med den självbiografiska boken ”Fargo Rock City”. En skildring av hans uppväxt som hårdrockfan och traktorburen bondson i landsortshålan Fargo, samma stad som bröderna Coen skildrar i filmen med samma namn.

I förordet till boken skrev Klosterman ut sitt telefonnummer. En av de som ringde var David Byrne. Han tyckte boken var genial och bjöd 2001 in bondsonen från Fargo till en föreläsning i New York tillsammans med tunga kulturnamn som Dave Eggers.

I föreläsningssalen fanns redaktörer från New York Times Magazine och rocktidningen Spin. Bägge erbjöd på stående fot Chuck Klosterman jobb som journalist.

Så börjar historien om en av Amerikas just nu mest uppmärksammade skribenter. Chuck Klosterman, född 1972, har sedan dess gett ut fyra böcker som etablerat honom som en av samtidens skarpaste – och roligaste – analytiker av populärkultur.

Dagens Nyheters Fredrik Strage skrev i sin recension av Klostermans debutbok på svenska: ”Jag har citerat Klostermans teorier i massor av texter de senaste åren”.

– En orsak till att jag blev så uppmärksammad från början är att folk tyckte mina tankar var så konstiga, säger Chuck Klosterman. Jag kom från en plats de inte hade en aning om. Det lantliga mellanvästern var lika avlägset som om jag kommit från Ryssland.

– Jag har alltid använt konst för att bättre förstå mitt liv. Som analysmaterial för att tänka kritiskt. Traditionellt sett brukar det innebära konst i form av en roman av Corman McCarthy. Eller frijazz från New York. Men när jag växte upp så var min konst Iron Maiden och Mötley Crüe

Det utanförperspektiv som Chuck Klosterman fick automatiskt under sin avlägsna uppväxt i Fargo är inte längre lika självklart att han har i dag.

Sedan 2002 bor Chuck Klosterman i East Village, New York. Vi träffas på baren Hi Fi på Avenue A, berömd för sin hemmabyggda jukebox med 25 000 låtar. Bartendern spelar bas i bandet Hold Steady. Ryan Adams skrev ett av sina oräkneliga album i källaren.

Vi befinner oss kort sagt i rockjournalistikens epicentrum. Som en New York-bo skrev i en blogg: ”Om någon sprängde en bomb på Hi Fi skulle det var helt tomt på nästa Mekons-konsert i stan”.

Hur har denna perspektivförändring påverkat Chuck Klostermans sätt att skriva?

– För att var helt ärlig, säger han och rätt till glasögonen, så har det nog gjort mig mindre intressant som skribent.

– Men jag tror att jag å andra sidan blivit bättre på själva skrivandet. Och det liv jag lever nu är betydligt mer intressant. Så jag klagar inte. Men det oroar mig.

Alla som skriver eller läser kulturkritik kan lära sig mycket av Chuck Klosterman. I en av sina böcker har han beskrivit recensenter som ”människor som lever på att recensera sin post”.

Läser man tidningar i dag är det svårt att argumentera mot honom. Med posten kommer inbjudningar till förhandsvisningar av filmer och konstvernissage. Med posten kommer recensionsexemplar av böcker och skivor.

Nästan all kulturkritik handlar om denna sorts av aktuell och till viss del passiv bevakning. Det är väldigt få som likt Chuck Klosterman enbart använder sitt eget huvud – inte brevlådan – för att avgöra vad de ska skriva om i morgondagens tidning eller blogg.

– Folk tycker jag är narcissistisk som bara skriver om mig själv. På sätt och viss är jag det. Men vad jag försöker göra är att använda mitt eget liv som ett litterärt redskap. Som ett sätt att analysera ämnet.

– Ta till exempel varför jag använder Kurt Cobains död som ett sätt att tala om mig själv. Hur kan en musikers död vara så meningsfull för mig och så många människor? Det tycker jag är intressant. Jämför med till exempel en arkitekt. Folk omtolkar inte ens arkitekt verk efter dennes död på samma sätt som vi omtolkar en musikers verk efter dennes död.

Det är happy hour i baren. Vi hinner dricka ganska många öl på ganska kort tid. Chuck Klosterman går och kissar väldigt, väldigt ofta.

Det är en detalj som jag själv normalt inte skulle haft med i en artikel, men det är en detalj som Chuck Klosterman definitivt skulle haft med om han mött sig själv i samma situation.

Allt han skriver präglas av banbrytande kast mellan trivialt och väsentligt, personligt och allmängiltigt. En tallrik frostflingor kan mynna ut i ett resonemang om filosofi.

– När jag skriver oroar jag mig egentligen bara för tre saker. Att det ska få läsaren att se på världen på ett nytt sätt. Att det ska vara underhållande. Det tredje, och det absolut viktigaste, är klarhet och skärpa.

– Det gör mig vansinnig när folk tror att ”clear writing” inte är ”good writing”. För mig är skrivande en kommunikativ konst. Den största ansträngningen är att det göra det så klart som möjligt. Vi sitter här med komplexa och abstrakta idéer. Hur kan vi beskriva dessa så rakt som möjligt?

– Det är därför mina tre favoritförfattare är George Orwell, Kurt Vonnegut och Raymond Carver. De skrev om väldigt komplexa idéer, men de verkade inte komplexa när de skrev om dem.

Chuck Klosterman kan just nu läsas varje månad i Esquire under vinjetten ”Chuck Klosterman’s America”. De två senaste kolumnerna har handlat om nya läkemedel respektive regissören Andrew Bujalski.

Klosterman skriver även regelbundet för New York Times Magazine och bevakar basket och amerikansk fotboll för ESPN. Just nu skriver han på sin första roman som kommer nästa år.

– Romanen utspelar sig 1983. Jag har medvetet vald en tid som är modern, men utan mobiltelefoner och Internet. Så som man kommunicerade när jag var ung. Sorry, jag måste på toaletten igen.

+

Guide till Chuck Klostermans böcker

”Fargo Rock City” (2001)
Om uppväxten som hårdrockare i Fargo. Första meningen i boken: ”You know, I never had long hair”. Hyllad av alla från Bret Easton Ellis till Stephen King. Rolling Stone kallade boken för hårdrockens egen ”Den store Gatsby”

”Sex, drugs and cocoa puffs” (2003)
Popkulturella essäer. San Fransisco Chronicle utnämnde i sin recension Klosterman till popkulturens Kasparov. Hans bästsäljare. Boken har sålt i över 250 000 exemplar i USA. Kommer på svenska i höst.

”Killing yourself to live” (2005)
Just utgiven på svenska på förlaget Damm. Vad som utlovas vara en reseskildring till platser där rockstjärnor dött spårar ur och handlar mest om hans gamla flickvänner. Klosterman: ”Oj vad många som blivit förbannade på det”.

”Chuck Klosterman IV” (2006)
Samlingsvolym med tidningsartiklar. Inklusive banbrytande intervjuer med Britney Spears och Val Kilmer. Men genom all yta strömmar vad Klosterman själv kallar sina huvudämnen: etik, moral och idéer.

(slut)