Den nya vuxenheten
Efter ett halvt sekel då västvärlden haft ungdomen som ideal kan man nu se tecken på att en mer vuxen syn på tillvaron kommer tillbaka. Fenomenartikel från inredningsmagasinet Residence, marsnumret. (Pappersversionen var något nedkortad.)
Den nya vuxenheten
Text: Jan Gradvall
I den senaste Bond-filmen ”Casino Royale” får James Bond frågan om hur han vill ha sin martini, ”shaken or stirred”. Daniel Craig chockar sedan en miljard Bond-fans genom att svara: ”Do I look I give a damn?”.
Det är inte bara en av 2000-talets bästa filmrepliker. Det är också en replik som är i perfekt samklang med en ny strömning i samtiden.
Efter ett halvt sekel då västvärlden haft ungdomen som ideal – och därmed varit besatt av den perfekta ytan – kan man nu se tecken på att en mer vuxen syn på tillvaron kommer tillbaka.
Allting börjar återigen få sina rätta proportioner. När hela världen brinner, eller kanske snarare kokar, är det lite barnsligt att bygga upp hela sin identitet på livsstilsval som om ens drink är skakad eller rörd.
På samma sätt börjar det kännas allt mer fjärran med ett inredningsideal som går ut på att bo i ett perfekt hem som inte visar några som helst spår av att det bor människor där. Överallt släta ytor. Kalla det botoxinredning.
I stället börjar vi längta efter patina igen. Spår av livserfarenhet blir inte längre ett problem utan en tillgång.
Det mest inspirerande hem jag sett i modern tid kan ses i ”Children of Men”, en dystopisk film som utspelar sig i England 2027.
Till skillnad från andra science fiction-filmer har den briljante mexikanske regissören Alfonso Cuarón inte fallit frestelsen att försöka uppfinna en ny helt värld. England 2027 ser ut precis som England 2007, bara ännu mer slitet.
För självklart kommer ingen att riva de tegelhus som hållit i hundratals år. Självklart kommer det inte heller om 20 år komma något mansmode som slår ut skjorta, slips och kavaj. Självklart kommer man även 2007 att lyssna på John Lennon.
Den jagade huvudrollsinnehavaren, Clive Owen, kommer i filmen till ett hus på landet som tillhör en gammal hippie som spelas av Michael Caine. Han blir inte kvar där särskilt länge, men som biobesökare vill man stanna kvar i det huset resten av sitt liv.
Michael Caine bor i ett hus som ser ut som något Frank Lloyd Wright ritat åt ”Wallace & Gromit”. Stora fönster ut mot hedarna. Te, ost och kex på borden. Överallt prylar, prylar, prylar. Saker som vittnar om Caines liv och minnen.
Vithårig och pårökt sitter han där bland mängder av fotografier, travar med böcker, slitna stolar, soffor med plädar, trasmattor. Det ser ut som ett hem präglat av en människas minnen och erfarenheter. Det känns som ett vuxet hem.
Minnen och erfarenheter verkar även ha varit ledorden vid omgörningen av legendariska hotellet The Dorchester i London. I samband med att hotellet närmar sig 75-årsjubileet gjordes avslutades i höstas den första fasen av flera extremt påkostade renoveringar.
Vad som har dominerat hotellsatsningar i London de senaste 20 år har varit just botoxinredningar. Inte ett spår av patina och livserfarenhet. Problemet har varit att man därmed även putsat bort det som gör London unikt – stadens historia.
Att kliva in på nygamla The Dorchester, däremot, känns som att kliva rakt in i vad som en gång var hjärtat i det brittiska kolonialväldet. Den nya restaurangen China Tang i bottenplanet ser ut som något hämtad från Shanghai från 1920-talet. Inklusive att det ser ut som inredaren rökt opium. Kollisionen av stilar är total. På toaletterna finns högtalare med som inte spelar musik utan talböcker. När jag kissade ut mina kinesiska öl var det noveller av Rudyard Kipling.
På den mer traditionella hotellrestaurangen The Grill Room är temat skotskt. Överalllt moderna varianter av tartanrutigt. På väggarna gigantiska målniningar av stolta Highlanders i kiltar. Den magnifika baren ser ut som en futuristisk variant av art deco. En blodsröd variant på Marlon Brandos istempel i första ”Stålmannen”. Engelskt hantverk i maghogny och sammet kompletteras med bisarra formationer av röda glasspjut som handblåsts av glasmästare i Tjetjenien.
Det intressanta är att denna hyllning och tolkning av engelsk excentricitet och historia är gjord av en fransman, Thierry Despont, som även gjort The Carlyle i New York och privata heminredningar åt Bill Gates och Calvin Klein.
Despont säger till tidningen Sleeper att om han gjort om The Dorchester till något för modernt och traditionellt trendigt skulle han inte uppnått ”the longevity and luxury associated with the The Dorchester Brand”. En ålder på 75 år är alltså inte helt längre ett problem utan en tillgång.
Det allra mest lyckade på nygamla The Dorchester möter man redan när man passerat entrédörrarna. Thierry Despont har med varsamt hand återskapat The Promenade, en blandning av lobby och bar men framförallt mötesplats där hotellgäster och besökare kan strosa runt och titta både på inredningen och varandra. Despont säger till Sleeper: ”Jag vill skapa en ny mötesplats i London”.
I Stockholm har vi fått något liknande med nya Cadierbaren. När Grand Hotel beslutade sig för att riva Franska Matsalen hördes många förfärade skrik om kulturskymning eller åtminstone gastronomiskymning. Men tyckte någon verkligen att stela Franska Matsalen kändes som en del av Grand Hotell och dess fantastiska historia?
När utrymmet användes till att göra Cadierbaren fem gånger så stor har vi i stället fått Stockholms första vuxna bar, en bar som frekventeras av lika många grå pantrar som unga pumor. En historisk mötesplats där det känns som man beställer drinkar bredvid Hjalmar Söderberg.
Den nya vuxenheten börjar märkas inom alla områden. Lyssna bara på hur rockmusiken utvecklats.
Det senaste halvseklets idealisering av ungdom kan spåras tillbaka till rockmusikens födelse i mitten av 1950-talet. Begreppet ungdomskultur var något nytt som uppstod genom James Dean och Elvis Presley.
Dessförinnan hade man gått direkt från kortbyxor till arbetskostym, men genom det välstånd som följde efter andra världskriget öppnade sig en möjlighet att dröja sig kvar i det ansvarsbefriade tillståndet däremellan. Många tolkade Dylans refräng ”Forever Young” bokstavligt och har blivit kvar där för evigt.
The Who sammanfattade 1960-talets och kanske även hela 1900-talets tidsanda i refrängen ”I hope I die before I get old”. På 2000-talet känns det betydligt mer relevant – och mindre juvenilt – att i stället sjunga med i Robbie Williams geniala parafras på samma refräng, ”I hope I get old before I die”.
Titta bara på Johnny Cash (1932-2003), den första artist som nått sin formtopp först efter att han blivit pensionär.
Johnny Cash var aldrig så fokuserad i studion som under sina sista år. Versionen av industrirockgruppen Nine Inch Nails ”Hurt” kröner hans karriär. Mark Romaneks video ”Hurt” från 2003, med en dödsmärkt Cash som blickar tillbaka på sitt liv, är enligt många den bästa musikvideo som gjorts.
När Bono i U2 fick se videon till ”Hurt” förklarade han den lika viktig som Elvis Presleys första inspelningar.
Bono: ”På 1950-talet representerade Elvis något helt nytt som chockerade omgivningen. Innan Elvis fanns det ingen utpräglad ungdomskultur. På 2000-talet, däremot, lever vi i en ungdomskultur. Att då som Johnny Cash på detta sätt visa erfarenheterna av äldsta generationen är precis lika radikalt.”
Även arbetsmarknaden har insett misstaget med fixeringen vid ungdom.
Under World Economic Forum i Davos förra året var en av de viktigaste frågorna pensionärsboomen. Hur kan ekonomier med allt äldre invånare behålla sin kreativitet?
Vad man kom fram till i Davos var att I-länder i framtiden måste förlita sig på äldre arbetare för att klara sig. I USA är det inte längre unga arbetare som hörs mest i samhällsdebatten utan nya arga kampgrupper som Aging Workers Task Force.
Till och med inom fotbollen börjar man nu värdesätta ålder och erfarenhet före ungdom. Det finaste beröm som Henrik Larsson har fått kommer inte från de egna leden i Manchester United utan från ärkerivalen Arsenal.
Arsene Wenger, tränare för Arsenal, sade i januari om Larsson: ”Äldre spelare går tillbaka till spelets rötter, till spelets skönhet. Det är det viktigaste av allt och därför kan de fortfarande ha något att ge till ett lag, särskilt om man har en så stor spelförståelse som Henrik Larsson har.”
Det ökade intresset för historia och erfarenhet märks också i den nya vurmen för antikviteter även bland yngre. Tidningen Wallpaper skulle under sin storhetstid aldrig ha visat en möbel äldre än 1900-talet. Men snart kommer vi inte längre att fnissa åt Peder Lamm.
Att morgondagens inredningstrend går mot kristallglas, drinkvagnar och svarvade bordsben i 1920-talsinspirerad art deco-stil har också att gjort ”Antikrundan” känns hippare och hippare för varje program. ”Antikrundan” kan rent av ses som en manifestation mot slit & släng-kulturen. En påminnelse om att vi faktiskt kan lära oss något av tidigare generationers kunskaper om design och komfort.
I TV-serien ”Världens modernaste land” konstaterade Fredrik Lindström gång på gång att Sverige under 1900-talet varit ett land som varit hänsynslös mot sin historia. Inget annat land har varit så fixerat vid allt som kallas modernt.
Men samtidigt var det som om hela vår nation lade sig på terapisoffan i just denna TV-serie. Nej, vi vill inte ha det så här längre. Världens modernaste land har inte längre någon lust att vara så ungt och moderiktigt.
Sverige håller på att växa upp.
(slut)