Krönika, Dagens Industri
Weekend 16 mars
Krönika
Jan Gradvall
SVT:s sex magiska undantagsveckor är över. Hur ska SVT kunna fortsätta locka yngre tittare nu när den svenska delen av Melodifestivalen är över? Hur många av lördagens fyra miljoner tittare kommer att titta på SVT i morgon?
Det är svårt att inte lägga in någon symbolik i det faktum att 48 timmar efter att finalen var över – och vinnarna The Ark smällt sina champagnekorkar – så släcktes det analoga nätet över Stockholm. I måndags kväll blev det kolsvart inte bara i många TV-apparater utan inne på mötesrummen på SVT.
Den digitala tidsåldern, som nu Sverige slutligen helt klivit in i, kommer att slå hårdare mot SVT än någon annan kanal. Undersökningar har visat att dagens yngre tittare – med andra ord framtidens äldre tittare – har SVT först som fjärde, femte eller till och med sjätte val när det gäller kanalpreferenser.
Undantaget är just veckorna med Melodifestivalen. Det märkliga är därför att SVT inte försöker göra något mer permanent av detta undantag.
De fem senaste åren har förberedelser till Melodifestivalen i februari pågått ända sedan september – ett halvårs utdragen spänning – men SVT har obegripligt nog skänkt bort dessa inledande TV-sändningar till sina värsta konkurrenter.
TV3 började sända det nu nedlagda ”Fame Factory” 2002, TV4 började sända ”Idol” 2004. Två program med syfte att skapa precis den sortens artister som tänds som stjärnor i Melodifestivalen.
Det räcker med att titta på startfälten i de senaste två årens Melodifestivaler för att se hur tydlig kopplingen är till ”Fame Factory” och ”Idol”. Magnus Bäcklund, Jessica Andersson, Jimmy Jansson och Linda Bengtzing slog alla igenom i ”Fame Factory”. Sebastian (Karlsson) och Måns Zelmerlöv kommer från ”Idol”. Det var även meningen att en tredje ”Idol”-artist skulle varit med i årets tävling, men Agnes (Carlsson) diskades efter att hon i förväg röjt bidragets anonymitet.
Så varför är det inte SVT som odlat fram de här artisterna? Varför har inte SVT skapat en egen plantskola där säg de fyra bästa varje år får man med bland de 40 bidragen i Melodifestivalen? En mer intelligent variant av ”Fame Factory”, en mindre amerikaniserad av ”Idol”. Helt enkelt en SVT-produktion, lika seriös och underhållande som gamla ”Kvitt eller dubbelt”, som sänds från höst till vår.
Förklaringen till att SVT i dag inte gör ett sådant program är att SVT efter 50 år fortfarande inte förstått att populärkultur är en väsentlig del av företagets kulturarv.
När dåvarande nöjeschefen Svante Stockselius införde deltävlingsmomentet i Melodifestivalen 2002 borde han rimligen ha hyllats som en hjälte. I stället bemöttes han med en iskyla internt och med misstro från dåvarande VD:n Christina Jutterström. Varför skulle SVT syssla med något så ytligt?
Modeordet för dagen i olika uttalanden från olika chefer SVT är fördjupning. Men aldrig någonsin talas det om att denna fördjupning även borde gälla inom underhållning och populärkultur.
VD:ns Eva Hamilton personliga tolkning av begreppet public service är ”det som ingen annan kan göra”. Med tanke på Hamiltons definition är det mycket svårt att föreställa sig att SVT därmed skulle kunna satsa på ett eget ”Fame Factory” eller ”Idol”. Och därmed är det mycket svårt att tänka sig att SVT i jakten om yngre tittare ska kunna slå sina konkurrenter under någon annan period än sex veckor på våren.
(slut)
+
GRADVALL VAL
DVD
”Borat”. Hyrfilmspremiär för den film som en upprörd Herman Lindkvist förfasade sig över i en krönika i Fokus. ”Sjuåringarna kan bland annat få se två svartludna män, den ena groteskt fläskig, som slickar varandra i ändan.”
TV-KANAL
TV400. Varje vardagkväll David Letterman. Och, framförallt, varje vecka direktsänd NBA-basket, helt gratis. Den sortens genomtänkt programläggning räcker för att en tidigare osedd nischkanal ska bli synlig på min medieradar.
ROMAN
Budd Schulberg, ”What Makes Sammy Run?” (Vintage). Hollywood-roman från 1941 som fortfarande är den bästa skildringen av uppkomlingar i medievärlden. Schulberg skrev även manus till ”Storstadshamn”.
+
BONUS:
Hur spännande en dokumentär är helt avhängt hur dramatisk verkligheten blir som den följer. Dixie Chicks-dokumentären ”Shut Up And Sing” följer den mest dramatiska scenförändring som ägt rum i musiken på 2000-talet.
Så sent som den 9 mars 2003 var countrytrion Dixie Chicks en av Amerikas allra populäraste artister. Med två genombrottsalbum som sålt i osannolika 25 miljoner sålda exemplar var Dixie Chicks till och med den bästsäljande kvinnliga gruppen genom tiderna, oavsett genre.
Den 10 mars 2003 förändrades allt det under en konsert på Shepherd’s Bush Empire i London. Innan konserten hade Texas-gruppen via CNN följt upptrappningen inför den andra invasionen av Irak. Därefter gick sångerskan Natalie Maines upp på scenen och sade till London-publiken: ”We’re ashamed the President of the United States is from Texas”.
Ett högst relevant och förståeligt uttalande – men inte för countrypubliken i USA. Dixie Chicks bannlystes omedelbart från alla radiostationer i USA, den bas som gett bandet sin publik. Trion utsattes för dödshot och tvingades i alla bemärkelser börja om från början .
Utmärkta dokumentären ”Shut Up And Sing”, som just släppts som amerikansk DVD, följer hela denna utveckling. Ett filmteam fanns på plats redan vid den ökända London-konserten. Återkomsten med mästerverket ”Taking The Long Way”, producerat av rockikonen Rick Rubin, blev en kreativ revansch, men det blir uppenbart i filmen hur såren aldrig helt kommer att läka.
Dokumentären slutar med att Dixie Chicks börjar turnera igen med ”Taking The Long Way”, ett album som countrypubliken fortfarande bojkottar, med halvtomma arenor som följd.
Vad som inte finns är med i filmen är i epilogen då Dixie Chicks tidigare i år fick fem Grammys av fem möjliga. Men deras nuvarande försäljningssiffror är inte i närheten av deras tidigare och kommer sannolikt aldrig att bli det igen.
Jan Gradvall