I huvudet på Sigge Eklund
”Om jag inte upptäckt bloggvärlden hade jag garanterat frestats att bearbeta boken litterärt. Att den nu är så osentimental och saklig beror att jag var i chocktillstånd när jag skrev den." Intervju med Sigge Eklund. Från Göteborgs-Postens lördagsmagasin Två Dagar, 10/3.
Sigge Eklund
Text: Jan Gradvall
Sigge Eklund fick sitt stora genombrott 2005. Det var det året han började blogga. Det var också då han gav ut sin tredje roman, ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”. En smärtsamt vacker barndomsskildring och en brutalt uppriktig uppgörelse med hans far, den kände ekonomen Klas Eklund.
I en intervju i Aftonbladet i mars 2005 sade Sigge Eklund: ”Men vad ska jag skriva nästa gång? Jag kommer aldrig att kunna hitta på något lika starkt som sanningen.”
Men Sigge Eklund behövde inte hitta på något denna gång heller. Även om han inte insåg det just då, när den intervjun gjordes, hade nästa roman några månader tidigare utspelat sig runt omkring honom i Göteborg.
”Varulvsvalsen”, som ges ut 23 mars, är ännu en självbiografisk roman, denna gång om någon i den yttre familjen som hotar att gå under i tunga droger. Missbruk drabbar inte bara den som är beroende. Även närstående drabbas och sugs med i en varulvsvals där till slut alla blir medberoende.
”Jag kan inte säga vem personen är som missbrukar, mer än att det var någon närstående”, säger Sigge Eklund. ”Jag skrev den i Göteborg, medan allt pågick, för två och ett och halvt år sedan. Det är en månads anteckningar, från dag ett till dag 31, för att själva kunna tänka klart. Men då fanns det ingen tanke på att ge ut det. Det låg alldeles för nära och var för smärtsamt.”
Att Sigge Eklund till slut valde att visa dessa anteckningar för sin förläggare har, åtminstone indirekt, att göra med hans engagemang i bloggvärlden. Den hypnotiska ”Varulvsvalsen” är ingen bloggroman, men språket i boken – osentimentalt, exakt, omedelbart – har mer gemensamt med privata dagboksanteckningar än med traditionell litterär gestaltning.
När man läser ”Varulvsvalsen” kan man nästan höra ljudet av en besatt persons fingrar som frenetiskt hamrar på tangentbordet.
”Om jag inte upptäckt bloggvärlden hade jag garanterat frestats att bearbeta boken litterärt”, säger Sigge. ”Att den nu är så osentimental och saklig beror att jag var i chocktillstånd när jag skrev den. Just den känslan ville jag behålla. Den är information, inte prestation. Under mina 29 första år i livet försökte jag lära mig skriva så bra jag kunde. Men efter ’Det är 1988 och har precis slutat snöa’, där jag nådde en kulmen, har skrivandet fått en annan betydelse för mig. ”
Om man googlar Sigge Eklund får man 185 000 träffar. Det är dubbelt så många som till exempel mer kända författare som Klas Östergren eller Björn Ranelid. Det säger en del om Sigge Eklunds status och betydelse för den generation som växt upp med nätet.
Den länk som fortfarande hamnar överst i Google-sökningen på ”Sigge Eklund” är den legendariska ”Sigges blogg”, trots att den sedan länge är nedlagd. Den enda kvarvarande texten påminner om en gravsten på nätkyrkogården: ”Här bloggade Sigge Eklund juni 2005 – augusti 2006.”
Efter att Sigge Eklund själv slutade blogga fortsatte han som något av ambassadör för svenska bloggare. Han grundade webbsajten Bloggportalen.se som såldes till Aftonbladets Nya Medier. Under det år som Sigge Eklund suttit och arbetat på Aftonbladet redaktion, från början av mars 2006 till början av mars 2007, har han även lett utvecklingen av bloggsökmotorn Bloggsök.se.
”Under långa perioder det här året har jag inte kunnat läsa något annat än bloggar”, säger Sigge. ”Insikten om att alla kan skriva är förlösande, men också skrämmande för många. Om man byggt hela sin världsbild på att ens författarskap är en gudabenådad gåva, att man är utvald, tvingas man direkt ner på jorden igen när man läser bloggar. Mitt intresse för oetablerade skribenter hör ihop med en allmän vändpunkt i livet och synen på mitt eget skrivande.”
Vi sitter och pratar på en restaurang. Sigge Eklund har beställt köttbullar med potatismos och gräddsås. Först är han så hungrig att han vräker i sig men när han pratar om språk och språkutveckling blir han så engagerad att såsen hinner stelna i kanten på moset.
”Jag kan maila dig 30 blogglänkar i morgon som exempel. De bästa bloggarna är skrivna av människor som befinner sig i en kris. Någon som har barn som är dödssjukt. En kvinna som har en dotter som blivit våldtagen och väntar på rättegång. Jag menar inte att det är de bästa bloggarna i bemärkelsen sensationsmässigt, utan rent språkligt. Det man vill berätta är så starkt att man inte förställer sig. Det finns något oerhört rent i det.”
”Jag tycker även det är väldigt intressant hur detta kommer att påverka den generation som nu växer upp med nätet och i första hand läser icke-professionella skribenter. Under min uppväxt har 95 procent av det jag läst varit skrivet av etablerade journalister och författare. Men för en 18-åring kommer det att bli tvärtom. Hur kommer det att påverka hans eller hennes sätt att läsa och skriva?”
--
Det är 2007 och har precis slutat snöa. Det har gått två veckor sedan vi träffades första gången. Medan det sista eftermiddagsljuset tränger in genom fönstret i familjen Eklunds nya lägenhet i Stockholm står vi i vardagsrumssoffan och studerar hans livskurva över topparna och dalarna i hans liv.
Det är verkligen en livskurva, bokstavligt talat. På en vägg i vardagsrummet hänger Sigge Eklunds inramade kurva över hans liv och upplevelser, allt nedtecknat med precis och minimal handstil. Det är därför vi nu står uppe på soffkuddarna för att komma tillräckligt nära för att kunna läsa allt det finstilta.
Kurvan sträcker sig från 21 april 1974, då Sigge föddes, fram till 1999. Inte för att dokumentationen avslutades då – den pågår fortfarande – utan för att det var så mycket som fick plats i den långsmala tavlan som hänger över soffan.
Resultatet har blivit en vilt pendlande och märkligt snygg grafisk kurva, ungefär motsvarande en EKG-utskrift, som anger hur bra eller dåligt Sigge Eklund har mått, månad efter månad, år efter år. Längs upp listas betydande händelser månad för månad. Därefter böcker han läst, skivor han lyssnat på, filmer och TV-program han sett. Och allra längst ned inklistrade små fotografier över de personer som år för år varit mest betydelsefulla i hans liv.
”Jag började arbetet med kurvan när jag gick i ettan på gymnasiet”, säger Sigge. ”Jag gick på naturvetenskaplig linje, det lockade mig att vetenskapligt försöka kartlägga även känslolivet. Det var också ett bra sätt att lära känna klasskamrater. ’Hur skulle din livskurva se ut? Kan du rita den?’. Jag hade själv skrivit dagbok sedan jag var nio år och kunde utgå från det. Men det är mycket lättare att göra en sån här kurva än man tror. Vem som helst kan göra det. Det gäller bara att ha hållpunkter. Ett minne ger ett annat.”
När man ser Sigge Eklunds livskurva förstår man också hans benägenhet att tala om sitt liv i så exakta termer. Vad som för de flesta av oss är ett töcken av olika minnen är för honom klart indelat och kartlagt. Här kan man studera allt från den typiskt lillgamla perioden innan tonåren – Sigge lyssnade på Paul Simons ”Graceland” samtidigt som han läste Lucky Luke – till den djupa dalgången när hans föräldrar skilde sig när han var 13 år.
”Vad som satte i gång hela projektet var nog min fascination för barndomen. Det var så många frågtecken. Det blev nästan som ett forskningsprojekt. Jag kunde full åka ut mitt i natten till Akalla (hans barndomskvarter), gå omkring där och peka: ’Där är gungan’. Allt var ett stort mysterium ända tills jag hittade banden.”
Banden som Sigge refererar till är en låda med över 50 timmar inspelade kassettband, en låda som han råkade hitta september 2001. Det var inspelningar som gjorts under diverse familjehögtider hos farföräldrarna.
Precis som dofter så kan ljud kan kanalisera fler dolda minnen än bilder. När Sigge Eklund lyssnade på sig själv som barn och hörde röster som ”Nej, nej, sitt inte i den svarta fåtöljen” mindes han inte bara hur fåtöljen exakt såg ut, med det räfflade tyget där smulorna fastnade, utan hela rummet, hela familjesituationen, hur han själv hela tiden förändrades i närheten av sin far.
”Han var någon jag hela tiden relaterade till. Jag var inte längre mig själv när han kom in i rummet.”
Tre månader efter att Sigge Eklund hittade banden träffade han sin blivande fru Malin. När han flyttade med Malin till Göteborg fick han den distans som behövdes till sin uppväxtstad Stockholm – och sin pappa – för att kunna och våga gå till botten med sitt forskningsprojekt.
Pappan framstår i boken som någon som var upptagen av sig själv och sin egen karriär och solade sig i sonens dyrkan. Skilsmässan när Sigge var 13 år rev upp sår som tog lång tid att läka. Under många år hade de nästan ingen kontakt.
”Det viktiga med ’Det är 1988 och har precis börjat snöa’ var att inte att skriva den eller att ge ut den, utan att min pappa fick läsa den”, säger Sigge. ”När han hade läst texten, reagerat på den och blivit skakad av den, var egentligen uppdraget slutfört för min del. Jag fick utlopp för många aggressioner, det var det viktiga. Men han var jävligt generös och insåg nog redan från början att den var tvungen att komma ut. Våra samtal blev också mycket mer laddade och intressanta just för att boken skulle ges ut.”
Boken blev mycket uppmärksammad i media när den gavs ut. Pappan Klas Eklund är en av Sveriges mest kända ekonomer och har själv skrivit ett tiotal böcker om ekonomi. Efter att under många år jobbat för Socialdemokraterna är Klas Eklund sedan 1994 chefsekonom på SEB.
Historien blev inte sämre av att Sigge Eklunds lillebror, Fredrik Ekelund, samma vecka gav ut en egen självbiografisk bok, ”Bananflugornas herre”, om sitt liv som gayporrskådis i Los Angeles. Under artistnamnet Tag Eriksson var Fredrik Ekelund med i porrfilmer som ”American Porn Star – Road To Hollywood” innan han lämnade branschen för att bli fastighetsmäklare på Manhattan.
På samma sätt som man via Sigge Eklunds tavla i vardagsrummet kan följa hans eget liv kan man följa hela släkten Eklund på nätet och i uppslagsböcker.
Farfar och farmor Eklund var skådespelare. Bengt Eklund var med i Dramatens ensemble i två decennium men fick bittert erfara att han fram till sin död 1998 ändå alltid förknippades främst med sin roll som Tjorvens pappa i ”Vi så Saltkråkan.
Bröderna Eklunds farmor, Fylgia Zadig, var också skådespelare och spelade mot sin make Bengt i TV-klassikern ”Bombi Bitt och jag” från 1968 där huvudrollen gjordes av barnskådespelaren Stellan Skarsgård.
Pappan Klas Eklund har en egen engelskspråkig hemsida, formgiven av Sigge 1999, när han jobbade som webbdesigner Under den något motsägelsefulla rubriken ”Private” har Klas Eklund på sin hemsida lagt ut delar av sitt privata fotoalbum till allmän beskådan.
Här finns bilder på hans skådespelande föräldrar, Bengt och Fylgia. Här finns även en bild på Klas, från 50-årskalaset i juli 2002, där han står omgiven av sina söner, Sigge och Fredrik. Vid texten ”I’ve become a grandfather” finns en bild på Sigge med sina två söner, Viggo och Truls.
”Visst kan man kalla det en narcissistisk ådra”, säger Sigge. ”Det är också den sidan jag försöker utforska i mig själv. Jag kan rodna när jag tänker på det, men innan bloggen fanns brukade jag maila till sju-åtta vänner och informera dem om allt jag hade varit med om… Behovet finns där. Jag har föreslagit min pappa att han också borde börja blogga, men han tror inte att han skulle hinna med det”.
I boken ”Det är 1988 och har precis slutat snöa” minns Sigge hur han fick följa med sin pappa till Handelshögskolan i Stockholm och hur han gick runt där i korridorerna. Ironiskt nog är det till precis samma Handelshögskolan-kvarter, intill Sveavägen mitt i Stockholm, dit han nu själv flyttat med sin egen familj. ”Jag vet, jag minimerar min värld!”
Återigen är det också en distans till ämnet som förlöst hans senaste bok. ”Det är 1988 och har precis slutat snöa” handlar om Stockholm men gavs ut när han flyttat till Göteborg. Nya boken ”Varulvsvalsen” handlar om Göteborg men ges ut när har han flyttat tillbaka till Stockholm.
”Flyttarna har bidragit till att det känts OK att ge ut dem”, säger Sigge. ”Men i fallet ’Varulvshalsen’ handlade fördröjningen framförallt om att den person det handlar nu mår OK och inte har fallit tillbaka i sitt missbruk.”
Medan Sigge plockar fram kakor och kaffe strömmar det musik ur hans iPod-högtalare. Det låter som schlagermusik från sextiotalet. Efter att jag tror att jag identifierat Siw Malmkvist och kanske Connie Francis frågar jag till slut vad egentligen vi lyssnar på.
”Jag hittade fodralet till ett gammalt blandband vi alltid brukade spela i bilen när jag var liten”, säger Sigge. ”Jag kunde sedan återskapa bandet genom att ladda ned alla låtarna och lägga dem i exakt den ordningen.”
Sigge ser vad jag tänker fråga och svarar innan jag hunnit tuggat klart.
”Men det handlar inte om att jag som besatt fortsätter att gräva i barndomen. Jag blir bara trygg av den här musiken, det är allt. Jag vill ha precis det lugnet. Om det varit innan jag hittade kassettbanden hade det varit en annan sak. Jag var till exempel länge besatt av att få läsa min pappas dagböcker, men det är inget jag skulle kasta mig över i dag. Jag känner inte längre att det finns ett mysterium där som jag inte förstått.”
På fönsterblecket ligger hans PowerBook och laddas upp. Något hemmakontor finns inte. Sigge Eklund har skrivit fyra romaner, men han har egentligen aldrig arbetat som författare.
20 år gammal grundade han och drev en interbyrå. Därefter har han alltid jobbat med Internet i olika former, bland annat som webbdesigner. Efter att under ett år jobbat på Aftonbladet med Bloggportalen har han precis slutat och ska i stället denna börja jobba som IT-strateg på Bonnierförlagen. Sigge Eklunds uppgift blir att ta reda på hur man bättre kan använda nätet till att sälja böcker.
”Jag skriver inte regelbundet”, säger han. ”Med undantag för bloggtiden har jag aldrig gjort det. De fyra böcker jag skrivit är egentligen resultatet av fyra olika slags kriser. Först var jag med om en jobbig kärleksrelation (”Synantrop: en kärlekshistoria”, 1999), sedan upptäckte jag sociobiologi och blev extremt intresserad av det (”Den sista myten”, 2002). Därefter hittade jag banden från barndomen (”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, 2005) och sedan började en närstående missbruka (”Varulvsvalsen”, 2007).”
”Alla dessa fyra böcker har jag skrivit snabbt, tre månader i taget. Med risk för att låta pretentiös är de ett resultat av att jag ställts inför fyra stora mysterium och under en tid tillåtit mig att bli närsynt. Men den stora utmaningen för mig är inte det utan att få vardagsrutiner att fungera för min familj. Det är det mitt liv handlar om just nu.”
Läser gör han varje kväll, en timme i badkaret. När barnen somnat ställer han sig framför den dignande bokhyllan och väljer ut kvällens badkarsbok.
”Jag tycker bäst om att läsa lite på måfå. Har du sett de här?”, säger han och plockar ned ett av banden av lexikonet Svensk Filmhistoria. ”De banden är fantastiska att ta med på Atlanten-flygningar. Det står allt om varenda film. Jag kan också försjunka i sånt som Olof Lagercrantz efterord till de här Stig Dagerman-utgivningar. Det står exakt vad Dagerman gjorde när han skrev respektive bok. Jag älskar sånt.”
(slut)
+
3 röster om Sigge Eklund:
Fredrik Virtanen
Journalist, programledare för ”Studio Virtanen” där Sigge Eklund varit gäst
”Sigge är artig, ovanligt intelligent och uppenbart stilig. Han kan bli mystiskt stum och ler aldrig i onödan, vilket kan vara en släng av Aspergers, eller ett resultat av gediget överklassjälvförtroende. Eller så är han bara fullt upptagen med att grubbla över livets mysterium.”
Klas Eklund
Pappa, chefsekonom på SEB
”Som förälder är jag stolt över Sigges framgångar, både som författare och blogguru. Han är kreativ, bred, har bra språkbehandling och behärskar för mig helt obegriplig teknik. Men gladast är jag över att han har en fin familj, med klok hustru och busiga pojkar.”
Fredrik Eklund
Bror, fastighetsmäklare på Core Group Marketing i New York
”Sigge, min bror, är världens bästa pappa. Sönerna hänger runt hans hals som apor. Jag tittar på dem med avund och total lycka. Och önskar att jag var en av dem.”
(slut)