Krönika, Dagens Industri

Weekend 2 mars

Krönika

Jan Gradvall

För exakt 40 år sedan befann sig Beatles i Studio Two, Abbey Road, för att spela in sitt mest berömda album, ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Just i dag, den 2 mars, avslutade de inspelningen av ”Lucy In The Sky With Diamonds”. Vi vet till och med att slutmixen gjordes från tagning nummer åtta.

I sommar är det 40 år sedan ”Sgt. Pepper” nådde skivbutikerna. Det är först då, på utgivningsdagen 1 juni, som det verkliga jubileumsfirandet börjar. Men nostalgimaskinen har redan börjat värma upp. Beatles är till exempel, som vanligt, på omslaget till senaste numret av musiktidningen Mojo.

Vad som händer i samband med 40-årsjubileet är fortfarande hemligt, men ett säkert tecken är att EMI i Sverige i dagsläget har spärrat hela Beatles-katalogen. Ett annat är att Apple (skivbolaget) slutligen har slutit fred med Apple (Steve Jobs). Mycket sannolikt väntar därför ännu en återutgivning av inte bara ”Sgt. Pepper” utan av alla Beatles-album under våren.

Men jubileet av ”Sgt. Pepper” är för intressant för att avfärdas som trivsam och lukrativ nostalgi. Från att ha varit det mest överskattade av Beatles album har det nu tvärtom blivit det mest underskattade. ”Sgt. Pepper” förekommer numera sällan på listor över tidernas bästa album. De flesta Beatles-konnässörer rankar i dagsläget ”Sgt. Pepper” lägre än både ”Revolver”, ”Rubber Soul”, ”White Album” och ”A Hard Day’s Night”.

Det är därför som jag nu – när jag för första gången på många år lyssnar på ”Sgt. Pepper” – blir chockad över hur bra skivan låter i dag. Och framförallt över hur modern den känns.

Med tanke på att 1960-talet ständigt är närvarande i populärkulturen kanske det inte låter så märkvärdigt att någonting från 1967 fortfarande kan kännas modernt 40 år senare. Men för att förstå vidden av vad Beatles skapade med ”Sgt. Pepper” kan man i stället jämföra 1967 och 1927.

Det är i dag lika lång tid sedan ”Sgt. Pepper” gavs ut som det var mellan ”Sgt. Pepper” och premiären av ”Jazzsångaren” med Al Jolson, världens första ljudfilm.

Den 14 april 1927 rullade den första serietillverkade Volvo-bilen ut från fabriken. Produktionen var fem bilar per dag. 20 maj antog riksdagen en skolreform som för första gången gav flickor och pojkar samma rätt till undervisning. 16 juni öppnades en direkt telefonlinje mellan Stockholm och Paris. Veckan efter kom en till London. 12 november uteslöts Trotskij ur Sovjets kommunistiska parti och Stalin fick full makt över partiet.

1927 och 1967 känns som helt olika världar. Att 1967 och 2007 inte gör det beror till stor del på Beatles.

Vad Beatles skapade med ”Sgt. Pepper” var någonting större än musik. Skivan ger löfte om en sorts evig modernism och artistisk frihet. Och allt är rotat i en utpräglad vurm för excentriker och alternativt leverne som har trådar ända tillbaka till Oscar Wilde.

Om man åker till London denna vår är utställningen alla talar om Gilbert & George på Tate Modern. Våren 1966 var det Aubrey Beardsley-utställningen på Victoria & Albert. Aubrey Beardsley (1872-1898) var en illustratör och författare, vän till Oscar Wilde och känd för sitt uttalande: ”If I am not grotesque, I am nothing”.

Det var i klädbutiker som inspirerats av Beardsley-utställningen på V&A som Beatles hittade sin nya look och skapade sina sinnesutvidgande Sgt.Pepper-karaktärer. Genom att inte se ut som de förväntades göra, fick de också självförtroendet att inte låta som de förväntades göra. Och resultatet är evigt inspirerande.

+

GRADVALLS VAL

LÄSNING 1

Martin Theanders artikel om The Ark i nya Sonic (nr 33, våren 2007). Inte bara den definitiva artikeln om Melodifestivalens troliga vinnare. Även en briljant analys av hela Malmö-regionens underdog-attityd och kulturliv.

LÄSNING 2

Klas Ericssons reportage ”Andnöd i Anderna” i nya RES (februari 02, 2007). En tur till Machu Picchu förvandlas till något helt annat. Efter att läkaren konstaterar ”You are dying, senor” skriver skribenten sitt livs text.

LÄSNING 3

Dödsrunan över Anna Nicole Smith i The Economist (finns på nätet). Ett komprimerat journalistiskt mästerverk. Ett helt livsöde på 4 000 tecken. Hon gav Prozac till sin pudel. Och hon förvandlas till sin idol Marilyn Monroe först vid sin död.

+

KORTIS NR 1:

En samling intressanta människor. En informell miljö. Kanske lite vin i glasen. Låt kameran rulla.

Svårare än så behöver det inte vara att göra ett bra TV-program. Kunskapskanalen har under en tid visat drygt 20 år gamla ”Berättelser ur bakfickan” i repris. Ett hemtrevligt pratprogram där inbjudna svenska författare turades om att berätta historier för varandra.

På måndag är det premiär för ett amerikanskt program med liknande upplägg. I ”Dinner For Five”, som nu börjar visas på svenska Star!, samlas Hollywood-profiler runt ett middagsbord och berättar historier, skvallrar lite och avslöjar branschhemligheter.

Programledare är Jon Favreau, själv skådespelare och regissör känd från bland annat den moderna klassikern ”Swingers”. Hans insiderposition gör att alla närvarande slappnar av och sänker garden.

Det är befriande att se stjärnor som Billy Bob Thornton och Colin Farrell babbla på som om de satt på en vanlig middag. Vilket också är precis vad de gör.

”Dinner For Five” sänds måndagkvällar på Star!, en svensk TV-kanal som annars specialiserat sig på galaevenemang.

Jan Gradvall

+

KORTIS NR 2:

På tisdag är det releasemingel på en hipp bar i Stockholm för en rykande aktuell reportagebok som gavs ut för 27 år sedan. Motsägelsefullheten i den meningen ringar in fenomenet Gay Talese.

Gay Talese, född 1932, är en av världens främsta journalister. Hans Esquire-artikel ”Frank Sinatra Has A Cold” från 1966 räknas som en av tidernas mest inflytelserika tidningsartiklar. Genom att i stället för Sinatra själv intervjua alla andra i hans närhet – inklusive den som bar hans tupé – visade Talese att journalistik även kan vara en konstform.

Svenska Pocky ger nu ut en nyutgåva av Gay Taleses reportagebok ”Din nästas hustru” från 1980. I ett reportage som tog honom merparten av ett decennium att skriva skildrar Gay Talese1970-talets sexuella frigörelse. På sitt typiska sätt täcker han in precis allt (och lite till) som har med ämnet att göra, från vanliga amerikanernas sexliv till den fullständiga historien om hur Hugh Hefner skapade Playboy.

När aids upptäcktes ett år efter att boken gavs ut (första aidsrapporten kom i juni 1981) hamnade dock sexboken längre och längre bak i antikvariaten. Sexuell frihet hade nu plötsligt fått en helt annan innebörd. Men Pockys nyutgåva visar att sexreportaget håller förbluffande väl i dag. Alla som vill lära sig skriva har också en föredömlig lärare i Talese.

I höst ger Pocky ut en annan reportageklassiker, Michael Herrs ”Rapporter” (”Dispatches”, 1977), en oöverträffad skildring av Vietnam-kriget som inspirerade till både filmen ”Apocalypse Now” och rockgruppen The Clashs album ”Combat Rock”.

Jan Gradvall