Skivrecensioner, DI Weekend
Nicolai Dunger
Titel: Rösten och Herren
(Flesh Boat/V2)
Betyg: 4
Det är hög tid att den svenska rockmusiken vågar bli svensk igen. 1969 kom två skivor som bröt mot den svenska sextiotalspopen, en våg där nästan alla artister sjungit på engelska. Pugh Rogefeldts ”Ja dä ä dä” och Hawkey Franzéns ”Visa från Djupvik” lade grunden till svenska som rockspråk
Efter en lång period då den svenska musiken blivit alltmer anglosaxisk har det 2007 kommit två svenska album som signalerar en liknande brytning. Den första gjordes av Annika Norlin. När hon bytte från engelska texter med Hello Saferide till svenska texter under artistnamnet Säkert! blev hennes musik mycket mer originell och intressant.
Den andra är gjord av Nicolai Dunger. Flera av hans tidigare skivor har varit utmärkta. Men med sitt första album med egna låtar på svenska når Dunger ett djup i sin musik han tidigare bara snuddat vid. ”Rösten och herren” är en blågul motsvarighet till Van Morrisons ”No Guru, No Method, Teacher”.
Med ett närmast hallucinatoriskt ordflöde borrar sig Dunger ner till sin uppväxt. En på samma gång magisk och smärtsam barndomvärld präglad av ishockeyspel, smörgåsar, spetsdukar, ”Melodikrysset” och sommarlov när det aldrig blev mörkt.
Jan Gradvall
Last Days Of April
Titel: Might As Well Live
(Bad Taste Records)
Betyg: 4
Svenska Last Days Of April, numera ett enmansprojekt lett av Karl Larsson, kommer ursprungligen från den svenska hardcorescenen. Men nya albumet är pur pop. Karl Larsson återupprättar den bortglömda genren powerpop genom att betona just kraften och energin i ordet. ”Might As Well Live” för tankarna till det bästa av Cheap Trick och Raspberries. Precis lika hårda gitarrer, precis lika söta melodier. Särskilt ”Who’s On The Phone?” är sensationellt bra. Och ett välkommet tillskott i den underskattade genren telefonpop. Lägg in på en spellista mitt emellan The Nerves ”Hanging On The Telephone” och Mickey Jupps ”Switchboard Susan”.
Jan Gradvall
Timbuktu
Titel: OberoendeFramkallande
(Playground)
Betyg: 4
Timbuktu (Jason Diakité) är 2000-talets ledande och mest produktive svenska rappare. Men för att förklara Timbuktus nuvarande status och upphöjda position i svenskt musikliv är det mer relevant att beskriva honom som en korsning av Peps Persson, Mikael Wiehe, Olle Svenning och Bob Marley. Å ena sidan en typiskt skånsk ideolog och samhällsdebattör. Å andra sidan en född underhållare och publiktämjare som i första hand alltid prioriterar svänget.
Att svensk hiphop har stagnerat hindrar inte Timbuktu. Han vet att vägen framåt lika gärna kan gå bakåt, med genvägar genom andra genrer. De bästa spåren på ”OberoendeFramkallande”, för övrigt en typisk Timbuktu-titel, har ett hypnotiskt sug som för tankarna till Sly Stone och Shuggie Otis.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Delroy Wilson, ”This Life Makes Me Wonder”
Från albumet ”Jonny Greenwood Is The Controller” där Radiohead-gitarristen väljer reggaefavoriter från Trojan-katalogen.
Pete Townsend, ”Pure & Easy”
Skimrande pärlemorspop från bortglömda soloalbumet ”Who Came First” från 1972, nu återutgivet i fin Deluxe-utgåva.
Karen Dalton, ”Katie Cruel”
En av Nick Caves favoritlåtar. Från legendens andra och sista album ”In My Own Time” från 1971 som nu slutligen går att köpa på CD.
Skivrecensioner (fortsättning)