Krönika, Dagens Industri
Weekend 16 februari
Krönika
Jan Gradvall
För att inte känna sig bortkommen i den sedvanliga vårfloden av nya artistnamn och invecklade musiktrender räcker det egentligen med att lära sig stava till ett nytt namn: Mika. Denne engelske 23-åring, född i Libanon, har alla förutsättningar att bli musikvärldens största stjärna sedan Robbie Williams.
När BBC i slutet av förra året gjorde en undersökning bland 130 ledande branschpersoner om vem som skulle bli ”The Next Big Thing” under 2007 vann unge Mika överlägset. Mycket riktigt gick hans debutsingel ”Grace Kelly” nyligen rakt upp i topp på Englandslistan. Debutalbumet ”Life In Cartoon Motion” (Universal) har just släppts i England och ges ut i Sverige i 7 mars.
Men en sådan massive ”hype” av en ny artist leder oundvikligen till en ”backlash”, för att använda två typiskt svengelska branschuttryck. Alexis Petridis på The Guardian, normalt Englands mest pålitliga popkritiker, har slaktat Mika. I en tendentiös recension, som handlade om hypen snarare än musiken, fick albumet en stjärna av fem möjliga.
Artisten själv, Mika Penniman, verkar dock ta uppståndelsen med ro. I en intervju i Time Magazine säger han: ”I’m a Marmite artist”. Gömt i det uttalandet finns något som hela mediebranschen kan lära sig något av.
Marmite har inget med musik att göra, utan är namnet på ett typiskt engelskt smörgåspålägg. En glasburk fylld med brun sörja som avger en distinkt doft. Innehållet är egentligen jästextrakt, en biprodukt av öltillverkning.
Marmite, rikt på särskilt B-vitaminer finns att köpa i enstaka butiker i Sverige, men det är bara i Storbritannien och Australien som alla har smakat det och har en relation till det. Sedan lanseringen 1902 är Marmite känt som något man antingen älskar eller hatar – precis som Mika.
På debutsingeln ”Grace Kelly” verkar det också som om den tvålfagre Mika förutsett denna reaktion: ”Do I repulse you with my smile?” sjunger han med den lenaste stämma. Gömt inom ramen för en perfekt radiopoplåt är resten av texten en uppgörelse med den moderna skivbranschen.
När Mika första gången fick skivkontrakt så försökte talangscouter tvätta bort alla hans excentriska inslag och förvandla honom till en traditionell modern soulartist. Mika har inte glömt denna förnedrande upplevelse. ”Should I bend over?”, sjunger han med tydlig adressat. ”Should I look older just to be put on your shelf?”
Skivbranschen har i alla tider varit rädd för artister som inte går att placera in i etablerade fack. Ändå är det just de artisterna som i slutänden blir de populäraste. Mika är hör hemma i en tradition av engelska excentriker som Freddie Mercury, David Bowie, Leo Sayer, Elton John och Robbie Williams. Typiska Marmite-artister som man antingen älskar eller hatar.
”Life In A Cartoon Motion”, med ett naivistiskt omslag tecknat av hans syster, är både vårens mest kommersiella, mest kontroversiella och bästa popalbum.
Varenda låt är så omedelbar att de direkt fastnar i ens medvetande. Det är inte förvånande att Mikas första uppdrag var att sjunga i reklamjingel för tuggummit Orbit. Men samtidigt debuterade han elva år gammal i en Richard Strauss-uppsättning på Royal Opera House i London. Så stark och komplex är hans röst. Hans Marmite-röst.
+
GRADVALLS VAL
SOUNDTRACK
”The Last King Of Scotland” (Decca). Lika skrämd som man blir av Forest Whitakers gestaltning av Idi Amin, lika förförd blir man av soundtracket. Suverän afrofunk. Missa inte Jingos ”Fever”.
BOK
Rob Long, ”Set Up, Joke, Set Up, Joke” (Bloomsbury). Bokvärldens motsvarighet till ”Entourage”-scenerna med Ari Gold. Uppföljaren till ”Conversations With My Agent”.
PJÄS
Peter Morgan, ”Frost/Nixon” (Faber and Faber). Pjäs så stark att den fungerar även i bokform. Morgan har skrivit filmmanus till bioaktuella ”The Queen” och ”The Last King Of Scotland”.
+
BONUS NR 1:
Dagens biopremiär på musikalen ”Dreamgirls” är egentligen 25 år försenad. Musikalen sattes upp på Imperial Theatre på Broadway i december 1981.
Ett år senare kunde vi höra musik från ”Dreamgirls” i Sverige. Flera år innan Jacob Dahlin skapade TV-historia med ”Jacobs Stege” gjorde han det utmärkta radioprogrammet ”Galaxen”, där journalisten Bobo Karlsson ringde in förföriska direktrapporter från New York.
En kväll spelade Jacob Dahlin en majestätisk soullåt som hette ”And I Am Telling You I’m Not Going” med sångerskan Jennifer Holliday. En låt han sedan fortsatte spela i program efter program. Det visade sig vara paradnumret i ”Dreamgirls”. Singeln gick 1982 upp på första plats på R&B-listan i USA och blev en mindre hit även i Sverige.
”And I Am Telling You I’m Not Going” är den givna höjdpunkten även i filmversionen av ”Dreamgirls”. Jennifer Hudson, känd från amerikanska ”Idol”, sjunger hjärtat ur kroppen. Framförandet kan ge henne en Oscar för bästa kvinnliga biroll.
Problemet med filmen ”Dreamgirls” är ironiskt nog resten av musiken. Handlingen är baserad på historien om Supremes. I rädsla av att bli stämda av Motown beslutade sig musikalens upphovsmän – tyvärr – för att inte göra Motown-inspirerad musik. Och inget av de andra musiknumren lyfter riktigt. Ett öde som även delas av filmen.
Diana Ross ville av naturliga skäl inte ha något med ”Dreamgirls” att göra. Det är hon som framställs som skurken i dramat. Hennes bandkollega Mary Wilson, däremot, älskade musikalen. Hon valde till och med att kalla sina memoarer för ”Dreamgirl: My life as a Supreme”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Ingen har fångat barndomens magi som Beppe Wolgers (1928-1986). Beppe var björnen Baloo i både ”Djungelboken” och i Stockholms kulturliv. Hans två memoarböcker kallade han för del 3 och del 5. Han var också Pippi Långstrumps pappa, gjorde ”Dunderklumpen” och skrev texten till ”Det gåtfulla folket”.
Men det ögonblick när Beppe kom alla närmast barndomens drömvärd var kanske TV-programmet ”Beppes godnattstund” (Pan Vision) som nu på onsdag släpps på DVD.
I boken ”TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia” (Sveriges Radios Förlag, nu utgången) från 1996 skrev jag: ”Det talas ständigt om ny revolutionerande teknik inom film och TV. Tredimensionell bild, THX-ljud, digitalöverföring. Men den som svarat för den mest sensationella TV-effekten av alla är Beppe Wolgers. I sitt program ”Godnattstunden” trängde han rakt igenom bildrutan – stack ut sina tredimensionella pyjamasärmar – och svepte sitt mjuka täcke över alla oss som tittade.”
”Beppes godnattstund” sändes i fem omgångar mellan 1968 och 1974. Urvalet på DVD:n är från 1972. Beppe ligger där odödlig i sin gigantiska himmelssäng, givetvis med Beppehatten på huvudet. Och dockan Sigrid är fortfarande precis lika kissnödig.
Jan Gradvall