Årets näst bästa musikbok

Det är inte så konstigt att den konservativa rockkulturen på sjuttiotalet blev så rädd för disco att man anordnade bål med discoskivor. Peter Shapiros bok "Turn The Beat Around" visar att disco var – och är – subversiv musik. Bokrecension från Sydsvenskans kultursida.

Peter Shapiro
Turn the beat around: The secret history of disco
(Faber and Faber)

Text: Jan Gradvall

Historien om disco är så grumlig att det är som den vore täckt av vatten. Efter Katrina och hennes vågor är det inte längre en metafor.

Alla de rytmer vi hör i dagens populärmusik kan spåras till Congo Square i New Orleans. Klassiskt skolade kreolmusiker och befriade slavar möttes på söndagarna i musikaliska dueller där marschmusik förvandlades till jazz. Publiken som marscherade bakom det segrande bandet kallades ”the second line”. Deras klappande och hojtande var så aktivt att det bidrog till en ny slags rytm.

Trumslagaren Earl Palmer, känd från skivor med Fats Domino och Little Richard, byggde vidare på dessa rytmer från ”the second line”. Alla rytmer vi hör i dag kan spåras tillbaka till honom och korsbefruktningen av taktfast marschmusik och afrikanska rytmer. Earl Palmer är funkens far och han är discons farfar

På den plats där Congo Square tidigare låg ligger numera Louis Armstrong Park, ett området som just nu är helt täckt av vatten.

Ett av alla missförstånd med disco, som döljer den verkliga historien, är att disco associeras till rikedom och glamour. I själva verket föddes disco som en reaktion på urban misär, havererad infrastruktur och brutal lågkonjunktur

Från 1966 och fram till 1973, året då discon fick sitt genombrott, ökade mordstatistiken i New York med 173 procent och våldtäkter med 112 procent. En rapport publicerad i december 1972 vittnade om inte bara omfattande poliskorruption på Manhattan utan om poliser som sålde heroin och lämnade ut tjallare till maffian.

Filmer som ”Taxi driver”, ”Midnight cowboy”, ”Dog afternoon” , ”Shaft” och ”Warriors” fångade den klaustrofobiska stämningen i staden. New York Times filmkritiker Vincent Canby skrev: ”New York City har blivit en metafor för vad som ser ut den amerikanska civilisationens sista dagar.”

Det var precis då som discon slog igenom. Det var precis då som kroppen kunde ge den tröst som hjärnan inte längre förmådde.

2005 börjar arta sig som ett historiskt år för musikböcker. Simon Reynolds ”Rip it up and start again” (Faber and Faber) ritar om kartan och förklarar varför postpunken 1978 till 1984 i själva verket var ännu viktigare än punken. Peter Shapiros ”Turn the beat around” (Faber and Faber) skrapar bort den ostgratinerade yta som lagt sig över discon och visar det verkliga näringsvärdet.

Jag läste den här boken under en vecka i New York. Förutom den musikaliska grundutbildning som boken ger så går den även att använda som guidebok till en stad som man i dag bara kan ana under ytan.

Högt upp på Broadway på Upper West Side, mellan 73:e och 74:e gatan, ligger praktfulla The Ansonia, ett gammalt lägenhetshotell där en gång både Enrico Caruso och Igor Stravinskij hörde till hyresgästerna.

I källaren i samma hus låg i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet Continental Baths, ett badhus och en klubb med enbart manliga gäster. Husartist var den då okända judiska sångerskan Bette Midler. Jublet visste inga gränser när Bette Milder gled fram vid poolkanten och sjöng nummer som Duke Ellingtons gamla skandallåt ”Sweet marijuana”.

Alla män i källaren, inklusive hennes pianist Barry Manilow, hade inga andra kläder på sig än en handduk runt höften. Klasstillhörighet och ekonomisk status lämnades i omklädningsrummen och byttes ut mot en befriande anonymitet.

Continental Baths blev en symbol för en frigörelse lika viktig som p-pillret, Woodstock Svarta Pantrarna. Förutom att det var en milstolpe för gayrörelsen handlade det även om kroppens frigörelse.

Bette Midlers publikuppvärmning avlöstes av en discjockey som mixade musiken till ett enda långt flöde. Ordet disco var ännu inte uppfunnet, men själva discokulturen hade tagit sin början.

Dansgolvet var demokratiskt. En VD kunde dansa sida vid sida med en anställd. Att dansa hela natten – eller att ha sex hela natten – var ett sätt att ge fingret till etablerade samhället och dess snäva moral.

En annan gatsträcka i New York där man blir stående länge efter att ha läst ”Turn the beat around” är 58:e gatan mellan Broadway och åttonde avenyn. Det var här som köerna ringlade utanför Studio 54, världens mest kända diskotek.

På nyårsafton 1977 var två av de köande Nile Rodgers och Bernard Edwards, två studiomusiker som precis gett ut sitt första album under namnet Chic. Det hade varit ett bra år, äntligen var de nära ett genombrott. Förutom att de haft två stora dansgolvhits hade de nu fått en förfrågan om samarbete med Grace Jones som bjudit in dem till ett möte efter hennes nyårskonsert på Studio 54.

Det är kallt, det snöar. Edwards är klädd i en kavaj från Cerutti, Rodgers en från Armani. De väntar och huttrar i den långa kön på 58:e gatan, men de kommer inte in. Det spelar ingen roll att de försöker ropa att de ska träffa Grace Jones. Dörrvakten nonchalerar dem totalt.

Till slut ger de upp. Förbannande och förtvivlade pulsar de hem genom snön till Rodgers lägenhet. På vägen hem köper de champagne, marijuana, kokain och beslutar sig för att ha sin egen nyårsfest, bara de två. Som ofta annars börjar de jamma med bas och gitarr. De vrålar ”Fuck Studio 54!” om och om igen. Efter ett tag börjar de i stället vråla ”Fuck off!” och upptäcker att de just skrivit en låt.

Efter 30 minuter har de låten klar. De inser att den inte kan heta ”Fuck off!” utan ändrar det till ”Freak out!”, men i övrigt är den intakt. När låten släpps på singel 1978, med titeln ”Le Freak”, blir det den bäst säljande singeln i Warner Brothers-koncernens historia. Räknar man musikförlagsintäkter är det skivhistoriens tredje populäraste låt efter ”White Christmas” och ”Rudolph, the red-nosed reindeer”.

Disco beskylldes på sjuttiotalet för att vara mekanisk och kylig musik, men de bästa discolåtarna handlar inte alls om verklighetsflykt utan om besvikelser och revansch och har en underton av melankoli. ”The love I lost”. ”Bad luck”. ”I will survive”. ”Last night a DJ saved my life”.

Peter Shapiro skriver i boken: ”Disco was a party, but it was celebrating a world that was slipping away.” All ny mark som den svarta medborgarrättsrörelsen vunnit under sextiotalet förlorades lika snabbt på sjuttiotalet. De som förlorade mest under lågkonjunkturen var den svarta medelklassen som började inse att de blivit lurade.

En av mina mest spelade låtar genom tiderna är Lamont Doziers ”Going back to my roots” från 1975, en låt som på samma gång lyckas både vara euforiskt livsbejakande och eftertänksamt allvarlig. ”I’ve been living a world of fantasy/I’m going back to reality/I’ve been searching for riches I had all the time/And finding out that happiness was just a state of mind/I’m going back home, back where I belong…Zippin’ up my boots/Going back to my roots.”

När Odyssey spelade in samma låt 1981 – och fick en stor hit – lade de till en afrikansk ramsa i introt som blivit ett av discons mest kända partier. När jag nu lyssnar låten ännu en gång, med Peter Shapiros discohistoria i minnet, inser jag att Odyssey inte vara vrider låten ytterligare ett varv, utan tar den ända tillbaka till Congo Square.

När det begav sig på sjuttiotalet skildrades disco i svensk media som en dagslända, något som föddes och dog med ”Saturday night fever”. Musikhistoriens visar att disco tvärtom kom för att stanna. Disco ändrade kurs på hela populärmusiken och flera av dess radikala idéer gäller fortfarande.

1970 sjöng Sly Stone ”Everybody is a star”. Den revolutionerade idén om att publiken – inte artisten – kan vara den verkliga stjärnan föddes med disco. Även idén om att skivan kan vara viktigare än liveframförandet föddes med diskoteken.

Att disco har med motstånd och uppror att göra bekräftas också av att själva ordet discotheque kan spåras tillbaka till det nazistockuperade Europa under andra världskriget.

I Tyskland föddes en underjordisk rörelse, Swing Kids eller Swing Jugend, med unga som revolterade mot Hitlers direktiv genom att klä sig extravagant och lyssna på amerikansk jazz. Eftersom rörelsen var förbjuden kunde de inte ha livemusik, som brukligt, utan var hänvisade till att dansa till skivor.

När samma rörelse spred sig till det ockuperade Paris startades hemliga källarklubbar, discotetheques, där man kunde beställa vilken skiva man ville höra samtidigt som man beställde en drink. Disque, skiva, sattes samman med bibliothèque.

Hitler såg genom fingrarna med klubbarna eftersom han ansåg att negermusiken bidrog till Frankrikes moraliska förfall och slutgiltiga nederlag.

Efter kriget fortsatte källarlokalerna att vara så populära att de bidrog till en ny form av europeiskt nattliv. I motsats till upplysta och strikta danslokaler klev man nu ned till mörka källarlokaler präglade av sexuell frigörelse.

Det är inte så konstigt att den konservativa rockkulturen på sjuttiotalet blev så rädd för disco att man ville förbjuda den och till och med anordnade bål med discoskivor. Disco var – och är – subversiv musik. Disco visar att man kan befria världen genom att först befria sig själv.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.