Skivrecensioner, DI Weekend
Norah Jones
Titel: Not Too Late
(Blue Note/EMI)
Betyg: 4
Av alla skivrecensioner jag skrivit för Dagens Industri har ingen fått större gensvar än när jag för fem år sedan skrev om den då ökända sångerskan Norah Jones. Ett litet jazzalbum utgivet på etiketten Blue Note som inledningsvis inte ens recenserades i annan svensk press. Men Norah Jones, då 23 år gammal, uttryckte något som många saknat och hade paralleller till den då aktuella boken ”Långsamhetens lov”. Ett par år senare hade skivan till slut sålt i 20 miljoner exemplar. Det har inte gått en månad sedan dess utan jag fått frågan: ”Kan du rekommendera något mer som låter som Norah Jones?”
Glädjande nog har framgången inte rubbat Norah Jones värld. På sitt tredje album (andra albumet sålde elva miljoner) låter hon fortfarande som hon sitter barfota i en nedsläckt studio och försöker minnas sin barndoms somrar i Texas. Musiken har glidit från jazz och närmat sig soul, blues och country. Det börjar höras att hennes favoritalbum är ”Planet Waves” med Bob Dylan. Men resultatet blir fortfarande ballader som går rakt igenom intellekt och samtid.
Jan Gradvall
Amy Winehouse
Titel: Back To Black
(Universal)
Betyg: 4
En annan 23-åring med potential att nå en lika bred publik som Norah Jones. Brittiska Amy Winehouse gör inte jazzballader men den sortens svängiga, euforiska och Motown-influerade soulmusik man kan rekommendera till precis alla. Medan många andra artister som försöker återskapa känslan från Motowns 1960-tal hamnar i nostalgifällan lyckas Amy Winehouse även förmedla svärtan hos artister som Marvin Gaye. De självutlämnade texterna tangerar hennes egna problem med alkohol, droger och, framförallt, kärlek. Hennes rötter som asfaltsbarn i norra London lyser igenom. På frågan om varför hon har tatueringar av nakna pinupflickor på sin kropp svarade Amy: ”I’m not a lesbian – not before a sambuca anyway”. Hennes andra album ”Back To Black” låg etta i England före jul och släpps nu i Sverige.
Jan Gradvall
Jamie T
Titel: Panic Prevention
(Virgin/EMI)
Betyg: 4
Den tydligaste allmänna musiktrenden 2007: popmusiken blir mer och mer lokalt präglad. De engelska artisterna har till exempel sällan låtit så utpräglat engelska som just nu. Jamie T är en vit 20-åring från Wimbledon som sjunger på jafacian eller tikkiny, den London-dialekt som håller på att ta över efter cockney. Begreppet jafaican är en sammansättning av ”African”, ”Jamaican” och ”fake”. Sacha Baron Cohen drev med denna engelska variant på blattesvenska när han innan Borat uppträdde som Ali G. Åk svarttaxi i London och alla chaufförer pratar så. För Jamie T är jafaican ett naturligt sätt att berätta om sin vardag.
Som textförfattare är han en begåvning av samma dignitet som Mike Skinner i The Streets och Alex Turner i Arctic Monkeys, två andra extremt engelska artister. Jamie T skriver dessutom förträffliga små popmelodier som för tankarna till allt från Joe Jackson, Squeeze och punkpoeten Patrik ”Safety Pin Stuck In My Heart” Fitzgerald.
Jan Gradvall
Sofia Talvik
Titel: Street of Dreams
(Makaki Music/Border)
Betyg: 3
Ung svensk singer-songwriter som även hon har potential att nå Norah Jones-publiken. Med gitarren i famnen skriver Sofia Talvik precisa små ballader, elegant arrangerade, som hamnar någonstans mitt emellan pop, country och folkmusik. Hennes debutsingel ”Ghosts” från 2005 blev en stor framgång i P3. På andra albumet sjunger Sofia duett med Bernard Butler från Suede och radar upp ännu starkare melodier.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Burial, ”Wounder”
Det är sällan man hör musik som låter 100 procent samtida. Spöklik dubstep på nattbussen till södra Londons förorter.
Frida Hyvönen, ”See How I Came Into Town”
En av hennes Sveriges mest egensinniga artister blir bara bättre. Från soundtracket till dansföreställningen ”Pudel”.
Leroy Smart, ”Pride & Ambition”
Bonusspår på nyutgåvan av Big Youths ”Screaming Target”. Albumet som fick Joe Strummer att förstå reggae.