Den unge Werther var emo

Emo är den största tonårsrocktrenden sedan grunge. Inte hört talas om den? Fråga dina småsyskon. Det är därför de börjat kamma luggen över ena ögat och nu står framför spegeln och testar Edvard Munch-posen från ”Skriet”. Från Elle nr 1 07.

Emo

Text: Jan Gradvall

Vad som fungerade för James Dean har fungerat för generationer av unga rockmusiker. Insugna kinder. Ledsna ögon. Frustrerat kroppsspråk. Viss sexuell ambivalens. Spelad nonchalans inför kameran.

Så har alla unga missförstådda sett ut sedan James Dean patenterade antihjälten i filmen ”Ung rebell” från 1955.

Visserligen förändras ständigt klädstilen och frisyrerna, men uppsynen förblir densamma: ”Jag är missförstådd, jag vill inte vara idol.”

Och det är naturligtvis precis just därför de i slutändan blir mycket större idoler än någon ”Idol”-vinnare.

Titta bara på Morrissey. Titta på Kurt Cobain. Eller titta på alla de nya emobanden.

Emo är den största tonårsrocktrenden sedan grunge. Inte hört talas om den? Fråga dina småsyskon. Det är därför de rivit ned Darin och Agnes från väggarna, börjat kamma luggen över ena ögat, snott din kajalpenna och nu står framför spegeln och testar Edvard Munch-posen från ”Skriet”.

Precis som med grunge är emo något så ovanligt som en renodlat amerikansk rocktrend. Följaktligen bemöts den med extrem skepsis hos den tongivande engelska musikpressen. Vuxenrocktidningen Word ställde nyligen frågan: ”What is emo – and when it’s going to go away?”

Ordet emo kommer från emocore som i sin tur är en förkortning för ”emotional hardcore”. I mitten på 1980-talet började det i den ökänt hårda amerikanska hardcorescenen dyka upp en ny sorts punkband.

Till skillnad från de andra hardcorebanden, som var konstant jättearga, kom det nu mer känsliga band – ”more emotional” – som lät alla sorters känslor välla fram på scen: de kunde till och med börja gråta inför publiken.

Kortlivade Washington-band som Rites of Spring började mot sin vilja kallas för emocore. Umeå-punkaren Dennis Lyxzén, som av Elle utsågs till Sveriges sexigaste man 2004, har Rites Of Spring som ett av sina favoritband genom tiderna.

När sedan fenomenet med känsliga punkband spred sig från Washington DC till Bay Area-området i Kalifornien förkortades namnet till emo. Det känslostormande gitarrsoundet blev samtidigt aningen poppigare och mer lättillgängligt.

Vad som sedan följer är en oändligt lång uppräkning av mer eller mindre obskyra amerikanska band från 1986 fram till 2003. Men, slappna av, du slipper traggla dig igenom den listan.

Vad som förenar alla dessa band är att även om de flesta protesterade mot att kallas för emo – jämför med hur Pearl Jam och Nirvana hatade att kallas grunge – så har namnet emo envist hängt kvar i 20 år.

Precis som grunge har emo även gått från att vara en musikstil till att bli namn på en klädstil och en livshållning.

Den grundläggande klädstilen inom emo kan beskrivs som en blandning av punk och skateboard. Det är smala byxor som slutar i ett par Vans eller svarta Converse. Det är T-shirts med obskyra bandlogotyper. Eller vit skjorta med slips. Allt unisex.

Vad som totalt kontrasterar mot detta är ett rejält användande av smink, även bland killar. Den som har minnen från 1900-talet kan dra paralleller till artister som Siouxsie & The Banshees och The Cure vilka i sin tur hämtade inspiration från Magica de Hex i ”Kalle Anka”. Stilen brukar kallas för goth

Men frisyrerna i emo är inte goth. Robert Smith i The Cure såg ut som han gått till samma frisör som de där små penntrollen som i England kalls trolls. Emobanden utgår från samma svarta vildvuxna burr, men väljer att i stället skulptera och omsorgsfullt kamma sina hår, ofta i form av en snedbena över ena ögat.

Det har aldrig funnits något känt emoband i Sverige, men det är inte helt långsökt att kalla Kent för emo. Särskilt om den svarthåriga trummisen Markus Mustonen i stället varit sångare. Kents uppsyn och attityd är väldigt emo. För att inte tala om en albumtitel som ”Du & jag Döden”.

I USA har emo i dag blivit synonymt med unga människor som tar sig själva på lite för stort allvar. I TV-serier som ”Gilmore girls” och ”Veronica Mars”, vilka alltid är späckade med popkulturella referenser, har man kunnat höra repliker som ”Stop being so emo” eller ”Cheer up, emo kid”.

Men Emo-kidsen hatar naturligtvis att höra sådan förolämpningar, De sitter längst bak i klassrummet och lyssnar på AFI:s ”Miss Murder” i hörlurar.

Det stora breda genombrottet för emo i USA kom 2003 med med gruppen Dashboard Confessional och deras tredje album ”A Mark, A Mission, A Brand, A Scar”.

Emo hade fram till dess förblivit ett undergroundfenomen. Det hade helt ignorerats av rockpressen, men under åren spridits från mun till mun – eller snarare från tangentbord till tangentbord – mellan tonåringar som kände sig arga och olyckliga. Och som tyvärr ofta även hade skärsår på armarna.

Dashboard Confessional hade inte för inte ordet ärr (”scar”) med i albumtiteln. Genom låttitlar som ”Carve Your Heart Out Yourself”, ”Several Ways To Die Trying” och ”If You Can’t Leave It Be, Might As Well Make It Bleed” uttryckte bandet något som många unga burit på men aldrig kunnat sätta ord till. Det lät ungefär som en tidig Linda Skugge-krönika fått skivkontrakt.

Nätguiden Allmusic.com skriver med anledning av ”A Mark, A Mission, A Brand, A Scar” att de flesta emolåtskrivare fram till detta album inte så mycket skrivit låtar som satt musik till sina utrivna privata dagboksanteckningar. Chris Carrabbas i Dashboard Confessional gjorde samma sak, men var den första som lyckades förena det med melodier så starka att de kunde leta sig uppför topplistan.

Inte oväsentligt i sammanhanget var att Chris Carrabbas dessutom såg ut som en manlig fotomodell. En snygg ung man som inte alls var lycklig utan kokade över av sina inre motsägelsefulla känslor. Hur kunde han inte bli en tonårsidol?

Chris Carrabbas var som Johnny Depp i ”Edward Scissorhands”. Snygg, bräcklig och full av skärsår.

Dashboard Confessional har i dag fått sällskap av en mängd andra band i vad som kan kallas en andra emo-våg, eller ”the new emo”. De amerikanska topplistorna – och i tilltagande grad även de svenska – är fulla av band som My Chemical Romance, Funeral For A Friend, Panic! At The Disco, Fall Out Boy och AFI.

Dessa band präglas av precis samma känslostormar och samma gitarrkaskader som sina föregångare i genren, men de nya emo-banden skriver väsentligt mer radiovänliga melodier, gör mer påkostade videor och är lite snyggare.

Det äldre emogardet avskyr naturligtvis denna utveckling. Några av dem har i stället, för att markera sitt fortsatta utanförskap, börjat kalla sig screamo

Om man googlar emo får man i dag över 33 miljoner träffar. För äldre generationer är lätt att raljera över emo. En skämtteckning i typisk New Yorker-stil visar två unga emo-musiker och texten: ”What rhymes with razorblade”?

Men många av dessa 33 miljoner länkar leder till diskussionsforum som i högsta grad är på allvar. Band som My Chemical Romance och AFI kan vara lika viktiga identifikationsspeglar för dagens tonåringar som Morrissey, Siouxsie Sioux eller James Dean varit för tidigare.

Många bloggar om det allra mest privata eller publicerar egna självutlämnande dikter. Emo poetry har blivit ett etablerat begrepp

Engelska Daily Mail hade i augusti en artikel med rubriken ”Emo cult warning för parents”. Artikeln varnade för den amerikanska ungdomstrend som nu väller in även över våra europeiska breddgrader. Enligt en artikeln är emo inte bara deprimerande rent utseendemässigt (”You can wear any colour you like so long it’s black”) utan uppmanar dessutom unga till att skada och skära sig själva.

Men den typen av argumentation går ut på att skjuta budbäraren snarare än att lyssna på budskapet. Precis samma kritik riktades även en gång mot James Dean som ansågs uppmana ungdomen att vara håglös och apatisk.

Vad det handlar om är snarare ett behov av idoler som inte bara ler glatt in i kameran och siktar mot stjärnorna, utan ger uttryck för alla de känslor – även de mörka – som stormar hos unga vilsna som söker självkänsla och en identitet.

Så länge det finns högstadieelever kommer det alltid att finnas trender som emo. För vad var egentligen den unge Werther – ni vet, han som led – om inte emo?


(slut)




 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.