Hey Joe

Att i vuxen ålder gå tillbaka och försöka förstå den musik som man lyssnade på som tonåring behöver inte ha något med bakåtsträvande att göra. Bokrecension av biografi om Joe Strummer. Från Sydsvenskans kultursida 17 januari.

Chris Salewicz
”Redemption Song: The Definitive Biography of Joe Strummer” (Harper Collins)

Text: Jan Gradvall

I samband med att punken fyller 30 år har det vällt fram nostalgiska tillbakablickar i press och media. En skribent på Dagens Nyheter konstaterade nyligen att punkgenerationen riskerar att bli en uppdaterad variant på Jätteproppen Orvar.

Men efter att ha läst den första betydande biografin om en av punkrörelsens ikoner kan man konstatera att problemet snarast är att det fortfarande skrivits för lite. Ingen har fortfarande trängt ned till kärnan av de undertryckta känslor som punken gav utlopp för.

När Joe Strummer från The Clash dog julen 2002 var det nästan ingen som visste något var hans bakgrund och drivkraft.

Joe Strummer föddes 1952 som John Mellor i Ankara, Turkiet. Han var son till en karriärdiplomat och växte upp i Kairo, Mexico City och Bonn. När Joe var åtta år flyttade familjen tillbaka till England, ett land som var hans hemland endast på pappret.

Vid ankomsten till England skickades Joe Strummer och hans 18 månader äldre bror, David, till en internatskola. Joe Strummer kom till skolan några veckor innan han fyllde nio.

På sin första dag blev han omringad av andra elever och förd till ett badrum där han blev konfronterad med ett badkar fyllt med använda toalettpapper. Han fick välja mellan att kliva ned eller att få stryk. Han valde stryk.

Under sitt första år försökte han tillsammans med en jämnårig kamrat rymma från skolan, men blev förd tillbaka av rektorn. Joe Strummer förlät aldrig sina föräldrar för att de mot hans vilja skrev in honom på skolan. För att straffa dem postade han aldrig de brev som eleverna var beordrade att varje vecka skicka till sina föräldrar.

Joe Strummer har i intervjuer efteråt beskrivit skoltiden med orden: ”I had to become a bully to survive”. Men de gamla skolkamrater som journalisten Chris Salewicz spårat upp och intervjuat minns honom snarare som en person som var livfull, rolig och lärde sig att smälta in i mängden.

Däremot är det ingen av Joes skolkamrater som minns David på skolan. David Mellor var blyg och tillbakadragen redan som barn. Under tiden på internatskolan verkar han ha strukit längs väggarna – kanske i hopp om att klara sig undan – för att efter skoltiden till slut helt retirera helt in sig själv.

Sista vittnesmålet om Joe Strummers bror David är att han 18 år gammal gått med i det fascistiska partiet National Front. En vän till bröderna beskriver chocken av att komma in i Davids pojkrum och upptäcka att väggarna är fulla av bilder på Hitler och swastikas.

David flyttar kort därefter hemifrån för att utbilda sig till fotvårdsspecialist. Efter David varit försvunnen några dagar sommaren 1970 nås Joe Strummer och hans föräldrar av beskedet att Davids kropp återfunnits på en bänk i Regents Park i London. 19 år gammal har han tagit sitt liv genom att svälja en burk med 100 aspirin.

Det var Joe Strummer, som var den ende i familjen som var på plats i London, som fick identifiera den tre dagar gamla kroppen och läsa brodern självmordsbrev.

Hur han hanterar man självmord? Joe Strummer och hans föräldrar försökte hantera det på ett sätt jag kan känna igen från min egen uppväxt och omgivning: genom att inte prata om det alls. Hellre prata om vädret än det onämnbara.

Under de följande åren blir Joe Strummers pappa mer excentrisk och innesluten i sina minnen. Hans mamma går allt oftare till barskåpet. Den överlevande sonen börjar leva med husockupanter i rivningsfärdiga hus i London och söker sig till subkulturer där det extrema uppmuntras. Först tecknar han undergroundserier, därefter lär han sig spela gitarr.

I vår är det 30 år sedan Joe Strummer och The Clash släppte sitt första album och gjorde sina första konserter i Sverige.

1983 intervjuade jag Joakim Thåström som berättade om hur Joe Strummer förlöste honom. Thåström såg The Clash på Gröna Lund i maj 1977, sju år efter Joe Strummers brors tagit sitt liv.

”Det finns ingenting som tagit så mycket på mig”, berättade Thåström. ”Jag blev helt förlamad. De såg otroliga ut. Jag höll på att dö när de gick in på scenen. Kom ut så här… Snea. Strummer skulle testa om guran funka – krasch! Helt galen tog han upp nån jävla tub och började spraya halsen så att rösten skulle komma igång. Sen 1, 2, 3, 4 – pang! De hade allt. Det bästa jag sett.”

Punken brukar ofta beskrivas som ett uppror och en rörelse. När jag läser Chris Salewicz biografi om Joe Strummer inser jag att det var aldrig så jag uppfattade punken.

Vad som tilltalade mig, och jag tror även militärsonen Joakim Thåström, var snarare att punken var en ventil: en möjlighet att släppa ut allt det som man kapslat in.

Om det var ett uppror var det snarare ett inre än ett yttre. Alla känsloreglagen som under uppväxten varit inställda på anständiga tre eller fyra vreds nu upp till tio med en förhoppning att nå elva.

Att i vuxen ålder gå tillbaka och försöka förstå den musik som man lyssnade på som tonåring behöver därför inte ha något med bakåtsträvande att göra – eller avfärdas som nostalgi.

Den som är 14 år i dag och dyrkar svartklädda My Chemical Romance upplever förmodligen liknande känslostormar som jag när jag i samma ålder första gången hörde The Clash. Då hade jag inte de mentala verktyg som behövdes för att dyrka upp vad det egentligen var jag förlöste, men jag börjar få det nu.

Journalisten Chris Salewicz, som följde Joe Strummers karriär från 1977 och fram till hans död, är för tagen av Joe Strummers hjärtattack för att skriva en helt klarsynt biografi, men ingen kan klandra honom för att inte ha försökt nå botten av sitt ämne.

Släktforskningen börjar med att Chris Salewicz och militiärsonen Paul Simonon, basist i The Clash, i sina nyinköpta vandrarkängor fotvandrar genom snårig skotsk terräng för att hitta det hus där Joe Strummers mamma föddes. Paul Simenon har följt med för att göra en oljemålning av huset.

Huset är fallfärdigt och saknar tak. Paul Simonon målar så länge han kan innan det börjar ösregna. Innan de går därifrån placerar han en Clash-skiva i husets öppna spis.

(slut)





 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.