Krönika, Dagens Industri
Weekend 15 december
Krönika
Jan Gradvall
Precis som ekonomin blir populärkulturen mer och mer global. Oavsett vilken modern storstad man kommer till i världen ser man samma logotyper i skyltfönstren. Från X-Men till Xbox.
Rimligen borde denna utveckling leda till att även själva innehållet i populärkulturen blir mer internationaliserat, men tittar man på musikåret 2006 märker att det blivit precis tvärtom.
Aldrig har popmusiken varit så lokalt förankrad som i år. De bästa artisterna är de som vårdar sitt kulturarv lika ömt och omsorgsfullt som om de vore föreståndare på ett hembygdsmuseum.
Trots att engelska Saint Etienne inte släppt något album under 2006 är det de som gått i täten för utvecklingen. Saint Etienne arbetar numera närmast som arkeologer. Genom filmer dokumenterar de delar av sin hemstad London som håller på att försvinna.
Saint Etienne var under året kuratorer på South Bank Centre. När jag var där en kväll i september försökte de rekonstruera en kväll i London 1951, komplett med inlagda ägg som tilltugg. På scen stod ett skiffleband, den musikstil som dominerade i England innan den amerikanska kulturen tog över.
På ett liknande sätt har artister som Robbie Williams och Badly Drawn Boy blivit mindre amerikanska och mer excentriskt brittiska i sina uttryck. Årets bästa engelska album har gjorts av två debutanter som är så utpräglat engelska att deras referenser riskerar att vissla över huvudet på omvärlden.
Att lyssna på debutanten Lily Allens album är som att transporteras till det London som dokumenteras på samlingsskivorna ”London Is The Place For Me”. Det var de karibiska invandrarnas ska och calypso som i kombination med engelskt väder lade grunden till dagens vitala brittiska gatukultur.
Arctic Monkeys från Sheffield fick i höstas helt välförtjänt det tunga Mercury Music Prize för årets bästa album. Men för den som inte uppfattar Alex Turners texter, späckade med referenser till livet i Sheffield, är det förmodligen svårare att förstå gruppens storhet.
På andra sidan Atlanten är utvecklingen densamma: de ledande artisterna är de som är mest utpräglat amerikanska. Bob Dylan, Bruce Springsteen och M. Ward gräver ner sig så långt i sitt lands historia att de närmar sig inbördeskriget.
Förnyelse för förnyelsens skull är överhuvudtaget inte intressant längre. När teknikboomen gjort att framtiden blivit uttjatad är det i stället historien som känns mest spännande.
Inom den svarta musiken i USA är det veteraner som Jay-Z och Ghostface Killah som leder utvecklingen. Inte genom att förnya utan genom att förfina sitt hantverk. Deras målande med ord kan snart jämföras med Edward Hopper som målade sitt amerikanska gatumästerverk, ”Nighthawks”, först när han fyllt 60.
I Sverige, däremot, har musikåret 2006 snarast präglats av förvirring. De svenska artister som kvalar in på utländska årsbästalistor är Love Is All, Peter, Bjorn And John, Concretes, El Perro Del Mar, Knife och I’m From Barcelona. Men av dessa finns endast de två sistnämnda med bland de (rekordsvaga) grammisnomineringar som offentliggjordes förra veckan.
Och hur många vet ens att dessa artister är svenska? Samtidigt finns det en åtminstone svensk skiva från 2006 som vittnar om att vi kanske kan få se en liknande ”tillbaka till rötterna”-utveckling även här. Ingen svensk musik har i år låtit lika relevant som den i Evert Taube-boxen.
+
GRADVALLS VAL
BLOGG
Keep The Coffee Coming. Att gå in och lyssna på denna musikblogg på morgnarna kan bli lika beroende framkallande som kaffe.
STILIST
Glenn O’Brien. Hans briljanta formulerade tips ”The Style Guy” är snart den enda anledningen att läsa den allt blekare amerikanska GQ.
BOK
Chris Salewicz, ”Redemption Song: The Definite Biography of Joe Strummer” (Harper Collins). En mer värdig kandidat för SVT:s temalördag än Castro.
+
BONUS NR 1:
Brittvinter
Gåtan hur SVT har kunnat tappa så katastrofalt många yngre tittare är ingen gåta. Svaret kan spåras till i slutet av 1980-talet då SVT inte förstod vikten av att prioritera inköp av nya amerikanska serier. Efter 15 år då alla stora ungdomsserier hamnat i konkurrentkanaler är det inte så konstigt om yngre tittare zappar över till konkurrenterna.
SVT har i gengäld konstant varit starka på brittiska inköp. Efter ett par brittiskt bleka decennium – under hela 1990-talet var brittisk TV-dramatik underlägsen den amerikanska – har brittisk TV fått en nytändning de senaste åren.
Och detta kommer sannerligen att märkas de närmaste tre veckorna. SVT har – medvetet eller omedvetet – ruvat på sina allra starkaste inköp till årsskiftet. Den sista veckan i december och de första veckorna i januari kan närmast kallas brittiska veckor i SVT.
26-27 december: 2 x Poliakoff
Två TV-filmer av dramatikern Stephen Poliakoff som jämförts med Harold Pinter. ”Vänner och krokodiler” följs dagen efter av ”Gideons dotter”.
29 december: ”Little Britain”
Tredje och sista omgången. David Walliams och Matt Lucas är Englands roligaste komiker vid sidan av Ricky Gervais. Och lika utpräglat präglat brittiska som Lily Allen (se krönikan).
6 januari: ”Sherlock Holmes och fallet med silkesstrumpan”
Ännu en Sherlock Holmes-filmatisering. Denna gång, djärvt nog, med gayikonen Rupert Everett i huvudrollen.
9 januari: ”The Line of Beauty”
Serie i tre delar som kallats en modern motsvarighet till ”En förlorad värld” (”Brideshead Revisited”). Baserad på Alan Hollinghursts Booker Prize-vinnande roman.
12 januari: ”Lewis”
Fem år efter kommissarie Morses död får hans assistent Lewis en chans på egen hand. Bara ett avsnitt men fler kommer under 2007.
14 januari: ”Life on Mars”
Höjdpunkten. En av 2000-talets bästa serier. En polis i Manchester hamnar i koma och vaknar plötsligt upp 1973. Åtta briljanta avsnitt.
Förutom dessa inleds även en femte säsong av den populära men allt sömnigare ”Kommissarie Lynley” 30 december.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Intrigerna i ”Twin Peaks” är inget mot David Lynchs egen karriär. På hans sajt Davidlynch.com (som kräver betalning för att logga in) kan man dagligen följa hans konstnärliga arbete. Bland annat hans väderleksrapporter. Varje vecka gör David Lynch en John Pohlman och lägger ut en ambitiös och helt seriös väderleksrapport. Vädret i Los Angeles är nästan alltid fint.
I januari kommer en DVD med det bästa av hans videokonst från sajten Davidlynch.com. DVD:n ”Dynanic: 01” innehåller bland annat hans verk ”Lamp” där man får se geniet David Lynch göra – förstås – en lampa.
David Lynch är också aktuell med nya biofilmen ”Inland Empire” som han filmat med en handburen Sony PD150-digitalkamera. Huvudrollen görs av Laura Dern som ställt upp på lediga stunder.
I en intervju i Entertainment Weekly jämför Lynch den frihet som digitalkameran ger med målning: man slipper vänta på ett helt filmteam. ”Jag började som målare, där handlar det bara om dig och färgen. Digital teknik ger en liknande upplevelse. Du kan tränga djupare in vad du gör.”
Jan Gradvall