Från T. Rex till Gucci
Jämfört med dagens konforma trendvärld – där det länge satts likhetstecken mellan god smak och tjock plånbok – står glam för något banbrytande, bejakande och befriande i alla bemärkelser. Från Elles novembernummer-
Text: Jan Gradvall
Hundratusentals svenskar har åkt på språkresor till England. Så var det även för den unge Per Allan Magnus Claësson Uggla. Hans årliga språkresor slutade alltid på Kensington Market, ett modetempel som mättade generationer trendhungriga innan det till slut slog igen 2001.
Just språkresan sommaren 1972 förändrade Magnus Ugglas liv. Det var då han upptäckte David Bowie. Först köpte han skivan ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars”. Därefter gick han till Kensington Market för att köpa platåskor.
– Det här var innan platåskor kommit till Sverige, men i London fanns det plattisar, jag lovar! Allt från det simplaste ”jag vill, men jag törs inte”, med bara en plattform, till guldkromade fyraplatåers, med akvarium i klacken, där man kunde få in två guppys, en syrepump och ett gammalt vrak
– Men man ville ju inte vara alltför bisarr, så jag föll för ett par lila vadtajta med tvåtumsplatåer och bara elva centimeter hög klack. Sen fick man en intressant gångstil som var väldigt hipp då. Man liksom knäade fram och sköt fötterna framför sig så överkroppen kom gungande ett par meter efter.
Om man tittar sig omkring i populärkulturen i dag, nästan 35 år senare, kan man se tecken på att den gångstilen är tillbaka. Och framförallt den attityden.
Frida Giannini hade inför sin höstkollektion för Gucci uppenbarligen lyssnat på ”Ziggy Stardust” lika många gånger som Magnus Uggla. Guldglänsande glam med betoning på elegans. Dior har i höst även gjort glasögon med swarovskikristaller på själva glaset. Väldigt Elton John 1975.
Men annars är det främst på gatunivå man i dag kan se influenser från glam. Jämfört med dagens konforma trendvärld – där det länge satts likhetstecken mellan god smak och tjock plånbok – står glam för något banbrytande, bejakande och befriande i alla bemärkelser. Glam påminner om att ordet glamorös framförallt bottnar i fantasi och kreativitet.
Det är därför inte så konstigt att en ny generation nu återupptäcker och förälskar sig i den friheten. Särskilt inte som glam dessutom ackompanjeras av tidlösa treminuterslåtar med handklapp, glitterarrangemang och gudomliga nonsensrefränger. Från Sweets ”Poppa rumbo rumbo, Hey Poppa Joe coconut” till T. Rex ”My-wow-oh-yeah, Metal Guru is it you”.
Nej, det enda som är konstigt med glam – för att inte säga obegripligt – är hur denna bisarra och djupt provocerande genre kunde uppstå från början.
Den nya brittiska deckarserien ”Life on mars”, som SVT börjar sända runt årsskiftet, handlar om en poliskommissarie i Manchester som efter en bilolycka vaknar upp på samma plats 1973.
Den chockade kommissarien virrar omkring i en brunmurrig och sargad version av sin hemstad, ett Manchester som på den tiden fortfarande var präglat av andra världskriget. En värld präglat av machomentalitet, kvinnoförakt, gabardinbyxor, pubspeglar, knytnävsslagsmål och polisonger bredare än motorvägar.
Det framkommer inte i TV-serien, men det var precis runt hörnet i detta homofobiska 1970-tal som glamrocken föddes.
I boken ”The dark stuff” av Nick Kent, legendarisk rockjournalist, finns ett porträtt av Manchester-sonen Morrissey där han berättar om sin första konsert. Året innan ”Life on mars” utspelar sig Morrissey gick den då 13-årige Morrissey och såg Marc Bolans och T.Rex på Bellevue Theatre i Manchester, en upplevelse som aldrig lämnat honom.
Marc Bolan och David Bowie var glamrockens två galjonsfigurer. Två varelser som såg ut som de landat från en annan planet – kanske just Mars. När Bowie gjorde en hyllningslåt till Marc Bolan kallade han den ”Lady Stardust” (demoversionen heter ”A song for Marc”.)
Kontrasten mellan dessa androgyna popstjärnor och dåtidens omvärld och vuxenvärld kunde inte ha varit större. Förmodligen var det också därför de gjort så stort intryck på de som inte passade in.
Morrissey pratar aldrig om sin far, men i samma Nick Kent-text säger Morrissey att hans betraktade honom som ”a complete fruitcake”.
Av alla nedvärderande ord om sexuellt avvikande är fruktkaka ovanligt träffsäkert. En nybakad kaka med färggranna bitar av kanderad frukt? Precis så kan man även beskriva glamrock i förhållande till resten av rockmusiken.
Glamrock uppfanns i England och hade sina storhetsår mellan 1971 och 1973. Förutom David Bowie och Marc Bolan var de stora artisterna Slade, Gary Glitter, Mud, Sweet, Mott The Hoople och Roxy Music. I viss mån kan man även lägga till amerikanska artister som Alice Cooper, Suzi Quatro och New York Dolls.
Alla de var i sin tur influerade av Lou Reed och hans banbrytande band Velvet Underground som bildades i New York redan 1965.
När Lou Reed växte upp i 1950-talets konservativa USA blev han tidigt medveten om att han gillade män mer än kvinnor. När hans föräldrar insåg vad som höll på att hända försökte de hjälpa sin son genom att skicka honom till en läkare som ordinerade elchocker för att bli av med ”homosexuella böjelser”.
Lou Reed gick på elchockterapi tre gånger i veckan. Exakt hur det påverkade han hjärna är inte klarlagt, men det påverkade definitivt rockhistorien. När Lou Reed till slut flydde föräldrahemmet och hamnade i kretsen kring Andy Warhol började han göra musik så radikal och utmanande att samtiden fortfarande inte hunnit ifatt den.
I mitten på 1960-talet sjöng Beatles om att hålla handen. Rolling Stones gick ett steg längre med ”let’s spend the night together”. Lou Reed sjöng samtidigt om sadomasochism, transvestiter och heroin.
Velvet Undergrounds dekadenta musik blev avgörande för David Bowie. 1972 gick David Bowie ut i media och sade att han var bisexuell. Han hade knappast gjort det inte om inte Lou Reed dessförinnan suddat ut gränserna.
Samtidigt är det missvisande att jämställa det androgyna inom glamrock med bisexualitet. I rockdokumentärserien ”Dancing in the streets” berättar David Bowie om hur hans kompband reagerade när Bowie presenterade deras look för Ziggy Stardust-turnén.
Aldrig i livet att de skulle sminkas och ta på sig damblusar. De var engelska arbetarklassgrabbar som gick på fotboll och drack Lager på puben.
Men när gitarristen Mick Ronson och de andra såg hur osannolikt många tjejer de fick genom sitt nya utseende ändrade de sig snabbt. Bowie: ”Sen gick det inte att stoppa dem när de gällde att klä upp sig.”
Den insikten nådde även andra helt straighta glamrockartister. Slade, som från början var skinheads, såg till exempel närmast ut som fotbollshuliganer som klivit in på Buttericks. Sweet fönade håret och tog upp mer flickor på rummet än Robbie Williams.
Vad som lockade den unge Magnus Uggla var inte bara musiken utan också möjligheten att kunna klä upp sig och bli en stjärna.
1973 aviserades det att Ziggy Stardust skulle åka på avskedsturné, därefter skulle Bowie avliva sitt alterego. Turnépremiären var i Oxford. Magnus Uggla och hans vänner tvekade inte utan åkte dit.
– Det var jag, Glitter, Jugge och en rödhårig tjej som hette Koko. Vi söp Double Diamond på hotellrummet samtidigt som vi sminkade oss. Förutom makeupen hade jag på mig en vit clownjacka med blå ränder och krage som stod upp ungefär som på en flytväst. Dessutom hade jag lila lurexshorts med små svarta prickar, nätstrumpbyxor och en vadtajt blå sliten deminoplatå.
– Vi passerade en lång kö med engelsmän utanför och blev förvånade över hur mesiga de var. De hade bara jeans, tröja och en Aladin Sane-blixt i ansiktet.
Den 19-årige Magnus Uggla och hans vänner hamnade på läktaren, alldeles för långt från scenen för att Bowie skull se dem.
– Vi bestämde oss därför för att göra något radikalt. Jugge och Glitter hängde ut mig över läktaren. Då såg vi hur Bowie gick fram till Mick Ronson och pekade på oss. Och han log! När vi kom tillbaka till Stockholm igen var han inte Bowie längre. Nu var han ”Deeejvid”. Vi kände honom nästan.
Två år senare debuterade Magnus Uggla själv som sminkad popstjärna med albumet ”Om Bobbo Viking”. Sveriges första och fortfarande bästa glamrockskiva.
David Bowies album ”The Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” blir med jämna mellanrum framröstat som ett av tidernas bästa rockalbum. När man lyssnar på skivan i dag slås man av hur enkel och självklar musiken låter.
Till skillnad från de flytande gränserna vad det gällde utseende och sexualitet gick det alltid att ringa in själva musiken som pur och simpel rock’n’roll. En typisk glamlåt dunkas igång av bastrumman – 1, 2, 3, 4! – samtidigt som resten av bandet stampar takten.
Texterna uppmanar ofta till någon sorts diffus tonårsrevolution. T. Rex sjöng om ”Children of the revolution”, Sweet om ”Teenage Rampage” och Slade stavade fel på varenda låttitel. Och även om inte ens Bowie själv vet vad ”Wham, bam, thank you ma’am!” betyder så förstår man exakt vad han menar.
Även i en del av de hitlåtar som spelas på radion i dag går det att höra arvet från glamrock.
Ibland är arvet lite mer långsökt som i nya R&B-stjärnan Rihannas hitlåt ”SOS” som bygger på en sampling av Soft Cells version av ”Tainted Love” som i sin tur var en cover en soullåt av Marc Bolans fru Gloria Jones. Det var Gloria Jones som körde bilen när Mare Bolan omkom i en bilolycka 1977.
Ibland är det helt uppenbart som hos The Ark och Scissor Sisters, artister som är 100 procent glamrock, fast i en uppdaterad version.
Och kanske finns det även tonåringar i dag som blir lika inspirerande av dem som Morrissey och Uggla en gång blev av Bolan och Bowie. Popmusiken och modet skulle vara oändligt mycket tråkigare om det inte då och då serverades fruktkaka.
(slut)